SUPERSTITION sɯ1perstiʃω4n l. sup1- , r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr eng., t. o. fr. superstition, av lat. superstitio, till superstare, bli stående över ngt, stå ovanpå ngt, av super, över (se SUPER- anm. 2:o), o. stare, stå (se STÅ, v.). — Jfr SUPERSTITIÖS]
(numera mindre br.) vidskepelse l. övertro l. vantro o. d. G1R 29: 539 (1560). Somlige wore så fördiupade uti superstition och inbilningar om thet spargerade trulwäsendet, at the torde bådhe säija och troo, thet samma eeldzwåda war besluten i Blåkulla. Spegel Dagb. 11 (1680). I superstition ligger första fröet til all Philosophi. LittT 1795, s. 228. Utvecklingen från medeltid och romantik, från superstitionens mörker, till den upplysta klarhet, där gudstron är avskaffad. Santesson Atterbomst. 108 (1932). 2SvUppslB (1953).
