SUPPURATION sup1uraʃω4n l. -ɯra-, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr d. suppuration, t. suppuration, eng. suppuration, fr. suppuration; ytterst av lat. suppuratio (gen. -ōnis), bulnad, varbildning, till supinstammen av suppurare (se SUPPURERA)]
med. (av inflammation förorsakad) varbildning l. varflytning; särsk. i uttr. komma till suppuration, om sår: (börja) varas. En böld öfwer hela halsen, som war röd-blåd, platt, och wille eij komma till Suppuration. CollMedP 25⁄11 1704, s. 295. Hans upgifne medel .. verkar genom retande i porerne och befordran af skabbens suppuration och aftorkning. VeckoskrLäk. 3: 267 (1782). Antingen man stillat blodet med fnöske, swamp, linneskaf eller hwad förband som helst, så bör det ej aftagas och ömsas innan den så kallade suppuration eller wargjöringen lossat det. Alm(Sthm) 1819, s. 44. Åttonde dagen efter operationen är vänster sår fortfarande helt öppet med mindre varig suppuration. SvTandläkT 1950, s. 416. Lindskog o. Zetterberg (1981).
