SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1998  
SUPUT supɯ4t , m.//ig., best. -en; pl. -er (Meurman (1847) osv.) l. -ar (Bjugg Huussp. A 5 a (1697) osv.).
Ordformer
(-ut (-uth, -vt(h)) 1620 osv. -uter, sg. 1738—1890)
Etymologi
[av mlt. sūpūt (motsv. t. saufaus), av imper. av sūpen (se SUPA, v.) o. ūt, ut (se UT); jfr med avs. på bildning KRYPIN, SKYMUNDAN o. Hjelmqvist ImperSubst. 165 (1913)]
(vard.) (mans)person som ägnar sig åt att supa (se SUPA, v. 8) l. som super mycket, supig person, drinkare, fyllbult; jfr SUPARE 2. Prytz OS B 4 a (1620; i oeg. anv. ss. namn). En lustig suput plägar förswara sitt superi thermed, at han super på sin egen pung. Rydelius Förn. 303 (1722, 1737). Om honom var det just ingen synd, han var en dålig karl, en suput, som ingen aktade. Carlén Rosen 165 (1842). Det finns i Fridavisorna ingenting av det orgiastiska hos Bellmans suputer. Edfelt i 3SAH LXXVIII. 2: 35 (1970).
Ssgr (†): SUPUTS-BARN. suput. Spegel GW 123 (1685).
-BRODER. supbroder. Lundberg Paulson Erasmus 21 (1728).
Spoiler title