publicerad: 1998
SUPA sɯ3pa2, v. -er40, söp sø4p (söpo sø3pω), supit sɯ3pit2, supen sɯ3pen2 (pr. sg. supar Borg Luther 1: 317 (1753); pr. sg. l. sg./pl. super Ebr. 6: 7 (NT 1526: insuper) osv. — ipf. sg. supte Murenius AV 518 (1662); swp VRP 1662, s. 96 (: inswp); ipf. sg. l. sg./pl. söp (-öö-) Balck Es. 39 (1603) osv. — ipf. pl. supo Visb. 1: 72 (1573), Möller (1807); söpe Holm NSv. 130 (1702: utsöpe); söpo Nyrén Charakt. 76 (c. 1765: söpo ur), Lindqvist RysslJudSkald. 79 (1935). — sup. supit (-et) PErici Musæus 2: 199 a (1582) osv.; suppit 2Saml. 13: 69 (c. 1685), UUKonsP 19: 44 (1688). — p. pf. supen Bullernæsius Lögn. 414 (1619: insupna) osv.; -suppit, n. Verelius 24 (1681: vthsuppit)) vbalsbst. -ANDE, -ERI (se avledn.), -NING; -ARE (se avledn.), -ERSKA (se avledn.).
Etymologi
[fsv. supa; motsv. fd. supæ (ä. d. sube), fvn. súpa (nor. supe), mlt., mnl. sūpen (nl. zuipen), fht. sūfan (t. saufen), feng. sūpan (eng. sup, dricka, sörpla); nära besläktat l. etymologiskt identiskt med d. suppe, dricka, sörpla i sig (möjl. lån från sv.) o. i avljudsförh. till SOPPA, sbst.1, 2, SOPPA, v., samt till d. søbe, supa i sig, nor. nn. søype, sörplande rinna genom ett bottenhål, lt. söpen, låta supa, eng. dial. seep, sila igenom, läcka ut o. sannol. samhörigt med fkyrkslav. sŭsati, suga, till en utvidgning av roten i SUGA, v. — Jfr SOMA, sbst.1, SOTTA, v., SOVEL, SUDEL, SUKTA, v.3, SUP, SUPA, sbst., SUPAN, SUPEN, SÖPE]
1) (numera föga br.) med avs. på vätska, om jord l. växt o. d.: uppsuga, suga till sig, absorbera; äv. abs.; jfr DRICKA, v. 3. Alt Blodh så börja straxt, den snåla Jorden suupa. Achrelius Dan. D 3 a (c. 1690). Första gången man bränner en sådan tjärn-mila, lägges gran-barr på botten, at jorden icke skal supa, men sedan hon en gång är satt, behöfwes det icke mer. Linné Sk. 55 (1751). Någre säga sig länge observerat, at vegetabilierne gerna supa vin, och vederqueckas när de dermed bestänkas. Wallerius Åkerbr. 232 (1778). — jfr AV-, IN-SUPA. — särsk. mer l. mindre bildl., särsk.: förbruka, kräva, erfordra (ngt). Doch super Saltsiudandet en stoor Summa weedh. RARP 3: 166 (1641). Kriget .. Som super pengar nog. ORudbeck D.Y. Vitt. 100 (1719). Den myceniska konsten, fullblommad i XII:te årh., hade likväl redan därförinnan supit safterna ifrån egyptisk och assyrisk bildning. TT 1898, Byggn. s. 71.
2) (mer l. mindre girigt l. häftigt) inandas (luft); äv. med avs. på damm som medföljer vid inandning; äv. i uttr. supa efter andan o. d., dra andan (se ANDE I 1 a α), dra efter andan; förr äv. med refl. obj. o. predikatsfyllnad betecknande resultat; äv. bildl.; numera nästan bl. i särsk. förb. o. ss. senare led i ssgr. VDAkt. 1710, nr 146 (bildl.). Geisler BergzmLyckönsk. 8 (1719; med avs. på stendamm). När grodan lika stor med oxen wara lyste, / Söp hon sig wäderstinn, och skrumpna skinnet kryste. Kolmodin QvSp. 1: 583 (1732). (Jag) längtade i min själ att få supa hemluften. JJBjörnståhl (1775) hos Linné Bref I. 3: 262. Jansson sneglade åt sidan och söp litet efter andan. Geijerstam Kronof. 46 (1890). Roos Önsk. 14 (1892; med avs. på luft). — jfr IN-SUPA. — särsk. (†) i speciellare anv., i fråga om att dra in (snor) genom näsan medelst kraftig inandning denna väg. Serenius (1741). ÖoL (1852).
3) dricka (ngt) gm att (girigt l. sörplande) suga in det i munnen; särsk. (o. numera bl., mindre br. o. med ålderdomlig prägel) i fråga om att på så sätt förtära ngt (företrädesvis soppa) med hjälp av sked l. direkt ur kopp l. fat o. d.; äv. utan obj.; äv. mer l. mindre bildl. (Örnens) vngar supa blodh. Job 39: 33 (Bib. 1541; Bib. 1917: frossa på). Twå Tijmar effter then(n)a Dryck, skal man Swpa warmt Ööl och Brödh, eller Kornwälling. L. Paulinus Gothus Pest. 80 b (1623). (Bonden) aff faten djupa fåår supa / Hvite miölken sööt. Tuderus Vitt. 41 (1685). Steek hwetebrödsskifwor väl tunna: lägg dem i fatet; slå den kokade miölken deruppå: sätt på bordet; tag dina giäster med dig och sup. Valleria Hush. 5 (c. 1710). Supa soppa. Sundén (1891). De sträckte benen och de solsken söpo. Lindqvist RysslJudSkald. 79 (1935). Det är förödmjukande att supa den soppa man spottat i. Bergfors Norr. 218 (1936). — jfr AV-, UPP-, UT-SUPA. — särsk.
a) i ordspr. Dhen intet wil swpa Kåhlen, han bör intet heller haa Fläsket. Grubb 106 (1665). Såsom man sådt får man upskära, såsom man kokadt får man supa. DA 1771, nr 184, s. 2. Den, som inte vill kålen supa, bör inte köttet njuta. Granlund Ordspr. (c. 1880).
b) (numera föga br.) i inf. (jfr 8 e), övergående i anv. ss. sbst.: mat l. dryck; särsk. i uttr. varken ha bita (äv. äta) eller supa o. d., ha varken mat l. dryck. The huaske haffua bijta eller supa. G1R 8: 51 (1532). Then tijdh han bleff aff medh gårdhen, war ther hwarken bythe eller supe. HH XIII. 1: 132 (1564). Hwad gagnar osz Cato, Aristoteles, Plato och Socrates .. när wi ei hafwa til at bita eller supa. Salander Gårdzf. 458 (1731). Granlund Ordspr. (c. 1880).
c) (†) i uttr. kunna mer än supa och sätta (ned), ha mer än vanlig förmåga, ha utomordentliga gåvor; särsk. med tanke på svartkonst l. trolldom. Han kan mer än supa och settia nidh. SvOrds. B 2 b (1604). Kunna mer än supa och sätta säjs popul. för Kunna något med att trolla, vara slugare än något hvar, ha hemliga kunskaper. Weste FörslSAOB (c. 1817). Schulthess (1885).
d) (numera bl. tillf.) med (refl.) obj. o. predikatsfyllnad betecknande resultat. Gästebodz Hunden swaradhe: Iagh haffuer ätit och supit migh ther så trindh och mätt, at iagh icke siälffuer weet igenom huilken dören iagh kom vth. Balck Es. 217 (1603). Du är så oförlicklig nätter, / Och smaler kring om median din / Rätt när som hunden wår är mätter / Och suppit sig af wälling stind. 2Saml. 13: 69 (c. 1685).
e) (†) i p. pr. med pass. bet., i uttr. supande mat l. dryck, = SUPANMAT. Några sorter supande Mat af Miölk-rätter. Warg 585 (1755; rubrik).
f) ss. vbalsbst. -ande, övergående i konkret anv., = SUPANMAT. Skal hans maat och drick wara mest supande. BOlavi 99 b (1578). En tun gröt, hvilken tjänte till både bröd, supande och sofvel. Ferrner ResEur. 492 (1761).
g) (förr) i uttr. supa sämja, betecknande bruket att brud o. brudgum vid hemkomsten från bröllopet åt supanmat med samma sked ur samma fat. SkrGAAkad. 15: 124 (1748). Granlund Ordspr. (c. 1880).
h) (†) i de bildl. uttr. supa den sista dricken, supa sitt sista farväl, drunkna. Brenner Dikt. 1: 31 (1700, 1713: drikken). Skal du (dvs. en som förlist) här hafwa supit ditt sidsta farwäl. Mörk Ad. 1: 17 (1742).
4) (†) i uttr. supa tobak (äv. tobaksrök), röka; äv. i uttr. supa snus, snusa i näsan; jfr 2 o. DRICKA, v. 4. Pål Johanson .. beslagen var ther medh att han plägar supa tobak i kyrkian. Hall KultInt. 123 (i handl. fr. 1643). VetAH 1753, s. 38 (: Topaks-rök). (Sv.) Supa snus, (lat.) Pulverem tabaci naribus attrahere. Sahlstedt (1773).
5) (†) i uttr. supa ngns l. ngts skål, dricka (se DRICKA, v. 5) ngns l. ngts skål; äv. dels i uttr. supa köpskål, gm att skåla bekräfta köp, dels i ssgn TILL-SUPA. Supa Barsängs Skål. Lucidor (SVS) 261 (1672). Jag bär så stor respect för Er, at jag ingen ting hellre skulle önska, än stundeligen få supa Er skål. Knöppel Legrand Vän 16 (1743). Landsm. 1: 657 (1880: köpskål).
6) (numera föga br.) i fråga om att dricka alkoholhaltig dryck ss. måttlig stimulans, dricka (se DRICKA, v. 6); stundom svårt att skilja från 8; jfr 7. J thett samma kom Anders Larssons hustro up till honom medh itt kruus brännewijn, som han straxt toogh och begynte suupa, gångandes på golfwett. VDAkt. 1682, nr 77. Ingen af denne Brandwacht må understå sig at gå in på någon Krog, Kiällare eller Caffe-Huus, at supa och dricka. ReglBrandvSthm 1729, § 18. Supa på maten, på fisken. Weste FörslSAOB (c. 1817). Byström frågar, om Du har lust att supa hos honom på Djurgården, nästa Söndag? Beskow (1840) i 3SAH XLVIII. 2: 10. Om du kan vigga, så medför en butelj bränvin och en punsch för min räkning — fins ej att köpa här annat än till supning på platsen. Strindberg Brev 9: 36 (1892). Det är ingenting ont i honom. Det är en människa, som man kan supa med. Asplund Stud. 68 (1912). Man borde aldrig supa med dumskallar. FemFinFörf. 73 (1974). — jfr BRÄNNVINS-SUPANDE o. DISK-SUPNING.
7) (numera föga br.) motsv. 6, tr., med obj. betecknande drycken. Dricka eller supa en skeed Brennewijn. Månsson Åderlåt. 24 (1642). Brännewin super wittnet intet. VRP 16⁄10 1732. Man söp win om aftonen och skölgde det bort om morgonen igen. Dalin Arg. 1: 215 (1733, 1754). Han söp sju supar till en smörgås, då jag åt sju smörgåsar till en sup. Wingård Minn. 2: 24 (1846). Patienten .. (upplyser) att han, medan han var frisk, vanligen supit 10—12 supar på dagen, samt insjuknat d. 20 Maj med håll och styng i högra sidan. Hygiea 1939, s. 315. — jfr BRÄNNVINS-SUPANDE.
8) [eg. pregnant anv. av 6] i fråga om omåttlig förtäring av alkoholhaltig(a) dryck(er) (t. ex. av inre tvång l. för att starkt berusa sig), dricka (se DRICKA, v. 7); äv. med obj. betecknande vad som drickes (jfr b o. 7). Han super, han är alkoholist l. alkoholiserad. För att glömma sorgen började han supa. De som måtte supa i kap med andra pläga præservera sig med en Drick Ättika. Roberg Beynon 230 (1697). Man .. fråssar och supar. Borg Luther 1: 317 (1753). Det är en flink arbetare, men han har det felet att han super. Weste FörslSAOB (c. 1817). Jag saknar henne, så jag måste supa i ett sträck. Siwertz JoDr. 188 (1928). Men vad det söps på denna officin. Typografminn. 76 (1952). — jfr BE-, BLOCK-, BLÅ-, GORR-, MOL-, RÅ-, SKÅP-, SMYG-, SMÅ-SUPA. — särsk.
a) i jämförelser. Han super som en borstbindare (se BORSTBINDARE a). Han super som en rijs-hög. Mont-Louis FrSpr. 292 (1739); jfr 1. Supa som en häst. Weste (1807). (Han) söp som en svamp. Fredricson Res. 99 (1940).
b) i resultativa uttr.; i förb. med (refl.) obj. o. bestämning betecknande resultat. Supa ngn full, (l. under bordet) (gm att bl. a. själv dricka) förmå ngn att dricka så mycket alkoholhaltiga drycker att han l. hon blir berusad (o. hamnar under bordet). Supa sig full. Supa ihjäl sig (äv. supa sig till döds). Han hade supit sig hel drucken af brennewin. Münchenberg Scriver Får. 130 (1725). Nu är det andra gången du supit mig öfver ända. Tersmeden Mem. 4: 264 (c. 1790). LFRääf (1840) hos Ahnfelt Rääf 191 (: till döds). Han som svälte och slog folket och söp ihjäl drängar. Roos Son 183 (1904). Han drog sig inte för att samla ihop dryckesbröder från gator och gränder för att få fröjden att supa dem under bordet. Grimberg VärldH 8: 547 (1938). Lo-Johansson Förf. 58 (1957: ihjäl sig). Jag är på väg till Soho och där tänker jag supa mig full som ett svin. Renner Uris QBVII 458 (1971); jfr a.
c) ss. vbalsbst. -ande; i sht om förhållandet att ngn super vanemässigt l. kontinuerligt (med åsidosättande av arbete, plikter o. d.), superi; jfr d. Daghlighit frätande och supande. Leuchowius Zader 358 (1620). Hr Stierneld (sade) .. at .. nödige præcautioner måtte tagas, at ej vist folk genom dagelige collationer och ständigt supande .. förföra Bondeståndets ledamöter. 2RARP 13: 531 (1743). Bibel-, Missionär- och Uppfostrings-sällskaper hafwa förökats, men icke destomindre hafwa brott och elände tilltagit; alldenstund supandet motwerkat sådana stiftelser och utbredt ogudaktighet bland folket. KyrkohÅ 1925, s. 247 (i handl. fr. 1834). Det är ofta en tom och dålig sed: lördagssupandet, det vidlyftiga alkoholprogrammet vid större middagar, supandet på arbetsplatsen, representationssupandet. DN(A) 28⁄9 1965, s. 2. — jfr BRÄNNVINS-, FULL-SUPANDE.
d) ss. vbalsbst. -ning, = c; äv. konkretare, om enskild sammankomst varvid det huvudsakliga syftet är att förtära mycket alkohol; äv. (o. numera bl., tillf.) ss. ett (studentikost) hyperboliskt uttryck för pokulerande (jfr 6). Lind (1749). Fadern slog sig på supning. Sander o. Flodman 107 (1871). Resa till Nora. Stor supning. Johansson Dagb. 1: 32 (1871). Tre dagar gingo under jämn supning. Siwertz Sel. 2: 127 (1920). Ett sammanträde med Zoologisk-Geologiska Föreningen .. (bjöd i vanliga fall på) två föredrag .. (o. efterföljdes av) gemensam sexa och s. k. supning på Föreningen. LundagKron. 3: 166 (1955). Flera män och en ensam kvinna hade samlats till supning, och man började göra upp sina mellanhavanden med knytnävar och pallar som tillhyggen. ÅboUnderr. 5⁄9 1979, s. 6. — jfr MYNDIGHETS-, PERIOD-SUPNING.
e) (†) i inf. (jfr 3 b), övergående i anv. ss. sbst.: supande, supning (se 8 c, d), dryckjom; äv. konkret: brännvin l. spritdrycker. Der wancka til beslut, så gräslig mycke supa, / Alt det at ta emot, dertil had’ han ey strupa. Runius (SVS) 2: 94 (1711). Och redan fått sitt fulla supa af brännewin. VDAkt. 1729, nr 88. På liderlighet och Supa varit begifven. NVedboDomb. Vårt. 1762, § 150. Jag var Superlativus bland alla som gaf folk supa i Apollinis stad. Almqvist Törnr. 3: 143 (1850).
Särsk. förb.: SUPA AV10 4.
1) (numera föga br.) till 3: dricka av (ngt; se dricka av 1). Björkman (1889). Landsm. XI. 2: 38 (1896).
2) (numera bl. mera tillf.) till 8, refl., i uttr. supa ngt av sig, gm supande åstadkomma att man förlorar ngt; jfr supa ifrån sig. At han warit så begifwen på dryckenskap, at han supit kläderna af sig. VDP 1747, s. 146. Supa vettet af sig. Heinrich (1814).
3) [sannol. bildat i analogi med sådana uttr. som prata l. rasa av sig] (tillf.) till 8, refl., i uttr. supa av sig, supa så mycket att ens behov av supande är tillfredsställt. AP 13⁄11 1951, s. 2. — SUPA BORT10 4. 1) (†) till 3: gm att dricka ta bort l. avlägsna (ngt). Flugorne se wi hela sommaren hålla sig wid wattnet, der de supa bort det onda, som eljest skulle förordsaka putrefaction. Linné FörelDjurr. 213 (1751). 2) till 8: gm supande förbruka l. åstadkomma att man förlorar (ngt); äv.: gm supande glömma bort l. fördriva (ngt). Tu har supit bort hälsan. Scherping Cober 1: 280 (1734). Jag är mera död, mera förstörd än du vet .. Kunde jag endast supa bort saken, men (osv.). Tegnér Brev 8: 77 (1836). Sedan förtjensten supits och spelats bort. VL 1901, nr 32, s. 2. —
SUPA I10 4, äv. UTI04.
1) (numera föga br.) till 1, refl., i uttr. supa i sig ngt, absorbera l. uppta l. suga till sig l. dra till sig ngt. (Torven) stjälptes i den nu tömda gödselstaden, som är mitt i ladugåln, att först supa i sig gödselvatnet och sedan tjäna till båtn för gödseln. Barchæus LandthHall. 66 (1773). 750 gram socker .. slås i små stycken och nedlägges i saften, i en blank syltkittel. När sockret hunnit supa i sig saft, sättes kitteln öfver liflig eld. Grafström Kond. 106 (1892). De små, trånga hemmen skola som pesten sky allt, som super i sig damm. Tenow Solidar 2: 82 (1906).
2) (numera föga br.) till 2, refl., i uttr. supa i sig ngt, andas så att man får ngt i sig. Den .. måste hafva godt hufvud, som skal kunna fördraga .. (torven), och supa uti sig ången och oset, som upstiger af den samma. Kalm VgBah. 118 (1746). SvMag. 1766, s. 681.
3) (numera föga br.) till 3: gm att ”supa” förtära (ngt); numera bl. refl., i uttr. supa i sig ngt. Hur gierna söp jag Kåhlen i, / Som jag förr spottat haer uti! Lucidor (SVS) 438 (1674). (Kollriga hästar) wisa sällan begär efter dryck, men då de komma till wattenkaret, sticka de hufwudet ned, så att wattnet står öfwer näsborrarna och supa i sig långsamt. Lundberg HusdjSj. 181 (1868). Sparsamheten var en dygd som han tycktes ha supit i sig redan med modersmjölken. Östergren (1950). —
SUPA IFRÅN SIG10 04 0. (numera bl. mera tillf.) till 8: gm supande åstadkomma att man förlorar (ngt); jfr supa av 2. Porthan BrCalonius 24 (1793; med avs. på förståndet). —
1) (numera mindre br.) till 1: suga till sig l. absorbera l. i sig uppta (ngt); jfr insupa 2; äv. refl., i uttr. supa sig in, om vätska: gm absorption intränga l. sila in (genom ngt). Derföre har surbrunswatnet, som supit sig in genom Järn botn, altid Järn och bleksmak. Linné Stenr. 80 (c. 1747). Den 4:de Sammetslika (tarmen), är besatt med små uphöijningar af fibrer-öpningar eller Körtlar som sila ut någon wätska eller supa in någon emulsion ur maten. Hernquist Hästanat. 76 (1778). Detta ylleskynke (som nubiskorna bär över huvudet) super in pomadan och nedsmörjes af den. Wallin Bref 57 (1845). Supa in, (dvs.) i sig upptaga, suga in (en vätska l. gas). Sundén (1891).
2) till 2: (begärligt l. girigt) inandas (luft l. doft o. d.). Supa in luften. Möller (1790). Hon .. söp med ett långt andedrag in all björkdoft, all lifslust, som andades omkring dem. Hedenstierna Svenssons 234 (1903). Hon älskade sorlet av mätta middagsgäster och söp in ångorna från fat och karotter med en min av lycka som ingen kunde motstå. Krusenstjerna Fatt. 1: 424 (1935). Hon söp in den friska luften i långa andedrag. SvHandordb. (1966).
3) i bildl. anv. av 1, 2. Hwar af lätteligen är att döma huru hastigt sådane späde ingenia (dvs. svenska ungdomar vid utländska skolor) kunne fatta någon surdeeg, och supa in fallske meeningar. RARP 2: 118 (1634). Se’n I nog then större Werld betrachtat, / .. Samt af förfarenhet och vett nog supit inn. URudenschöld (1725) i 2Saml. 1: 95. Han .. tycktes supa in hela tillvaron som en hjärtstyrkande dryck. Cavallin Stevenson Söderh. 163 (1897). Jag får hänga upp vinterrocken .. den är så tung .. som om den supit in alla vinterns mödor. Strindberg Påsk. 13 (1901). I avsikt att supa in banans atmosfär och studera den har jag (osv.). TurÅ 1963, s. 37.
4) till 8: gm supande inviga (ngt); äv. refl., i uttr. supa in sig i ngt l. med ngn, gm att vara med o. supa vinna inträde i ngt resp. vinna ngns förtroende l. vänskap o. d. Gamla året söps ut och det nya in. MCramær (1845) hos Schöldström Skämt. 74. Vi ha ej tagit in dig, utan supit in dig i vårt sällskap. Ridderstad Samv. 2: 141 (1851). Nu senast fortsatte arbetarförfattarna att först supa in sig med de senila, sen till sist supa ihjäl sig. Lo-Johansson Förf. 58 (1957). —
SUPA NER10 4. (vard.) till 8: gm att ge (ngn) stora mängder alkohol att dricka komma honom att förfalla kroppsligen (o. andligen); äv. refl., i uttr. supa ner sig, gm supande förfalla kroppsligen (o. andligen), gm supande komma på ”dekis”. Nisse Lagom söp ner sig i Köpenhamn. Koch GudVV 1: 246 (1916). Försök inte supa ner mig. Jag är alltid nykter i tjänsten. Lidman JagSon 125 (1961). Han var en målare som hade supit ner sig och kommit på dekis. Gustaf-Janson SommVind 112 (1970). —
SUPA OM. (†) till 8: ivrigt l. intensivt supa (i festligt lag); svira om, rumla om, festa om; jfr supa till 4. SkrGAAkad. 15: 124 (1748). Uti Upland och andra landsorter brukades att 12 drängar följde brudgummen ridande till Kyrkan, samt skyndade sig med honom hem, för att gå in i stugan och supa om. Rääf Ydre 1: 112 (1856). —
SUPA TILL10 4.
1) (numera föga br.) till 1, refl., i uttr. supa till sig ngt (äv. ngt till sig), absorbera l. uppsuga l. ta till sig ngt. Klincken super intet til sig så mycket watn som wårt tegel. Linné Öl. 4 (1745). Sandstenen, som super Watnet til sig. Dens. Gothl. 268 (1745). Supa till sig .. (dvs.) i sig upptaga .. (en vätska l. gas). Sundén (1891).
2) (numera bl. ngn gg i skildring av ä. förh.) till 5, 6: dricka (ngn) till (i brännvin); äv. utan obj.: skåla. Hade dhe något Brännewÿn framme, och söp Ryttaren wittnet till. VDAkt. 1719, nr 46. Gutår! sup mig til. Bellman (BellmS) 1: 59 (c. 1769, 1790). Värden slog i, söp till och bjöd, och gästerna dröjde ej att följa hans exempel. Blanche Tafl. 2: 126 (1856). Min far hällde i en sup åt .. (gästen) och söp henne till vid smörgåsbordet. Lagergren Minn. 1: 48 (1922).
3) till 8, refl., i uttr. supa sig till ngt, gm att supa förvärva l. förskaffa sig (ngt, i sht sjukdom l. död). Söp han sig til en tidig död. Strand Tidsfördr. 2: 23 (1763). Lindfors (1824; med avs. på sjukdom).
4) till 8: supa rejält; jfr supa om. GbgP 13⁄12 1981, s. 37. Jag (kunde) för första gången .. förstå varför karlar kan supa till som de gör när jag fick Sture att berätta om hur det gick till på de karlfester han är på. Antti MyckJord. 216 (1987). —
1) (numera föga br.) till 1: uppsuga l. absorbera (ngt). (Sv.) Supa vp igen (lat.) resorbere. Wollimhaus Ind. (1652). Supa upp något spildt. Weste FörslSAOB (c. 1817). Supa upp vatten. Klint (1906).
4) till 8: gm supande förslösa (ngt); äv. med avs. på hälsa o. d.: gm supande förstöra l. göra slut på. Kistan öpnas knapt i ens mans ålder, och har fogden redan supit up sin kiste-nyckel. Dalin Arg. 1: 71 (1733, 1754). (En man) hwilken på gästgifwargården supit upp sin egendom och sin helsa. SvLittFT 1837, sp. 772. Supa upp hela sin veckolön. SvHandordb. (1966).
5) (numera bl. tillf.) till 8, refl., i uttr. supa upp sig till ett tillstånd, gm supande uppnå ett tillstånd. De båda kolarbetarna ha så småningom supit upp sig till den extasens höjd, där inga ord längre stå till människans förfogande. Koch Arb. 214 (1912). —
SUPA UR10 4. till 3, 6—8: dricka ur (dryckeskärl l. innehållet i sådant), tömma; i sht o. numera nästan bl. till 6, 8, med avs. på (dryckeskärl för) alkoholhaltig dryck; jfr supa ut 2. Ett brunt, hwitt eller grönt glas fullt af den härliga saften (dvs. brännvin), / Måste nu hwar supa ur at hufwudet irrar af kraften. Strand NeliSuec. 35 (1753). Brännvinet söpo gubbarna ur. 4GbgVSH 4: 68 (1903). Schål, schål! Ja, nu söp jag ur. Engström Bläck 134 (1914). Han söp ur en halvbutelj varje lördagskväll. SvHandordb. (1966). —
1) (†) till 3: gm att ”supa” förtära (ngt); äv. bildl. Spotta i Kålen, och swpan sielfwe vth. Grubb 511 (1665). Jag nödgades wara Träl och supa uth, så til sägandes, alla Olyckans Widrigheter. Ehrenadler Tel. 53 (1723). Armfelt (1793) hos Tegnér Armfelt 2: 98.
2) till 6—8: dricka ur l. tömma (dryckeskärl l. innehållet i sådant), supa ur; äv. utan obj. Om Natten 1⁄2 stoop brenwijn som .. (liket) twättades medh, och det öfrige söp follket uth. BoupptSthm 1679, s. 724 a, Bil. Ja, nu söp jag jämt ut, men det finns mer i flaskan, ser jag. Engström Bläck 133 (1914).
3) (numera bl. tillf.) till 8: gm supande fira att (ngt) slutar; äv. i uttr. supa ut ngn ur ngt, gm supande fira ngns utträde ur ngt. Gamla året söps ut och det nya in. MCramær (1845) hos Schöldström Skämt. 74. Hämtar Edward .. och för honom i vagn till middag på Hasselbacken, der 45 af hans vänner skola supa ut honom ur ungkarlståndet. Edholm C15T 219 (1867). —
SUPA ÅT SIG10 4 0. (numera föga br.) till 1: suga åt sig l. absorbera (ngt). (Klädet av växtfiber) super icke vatnet åt sig. Björnståhl Resa 1: 279 (1771). TBergman (1775) hos Scheffer ChemFörel. 33.
Ssgr (i allm. till 8. Anm. Vissa nedan anförda ssgr kan äv. hänföras till sup l. supa, sbst.): A: SUP-BEGÄR. begär efter att få supa. Lilie NomAg. 41 (1921). —
(6, 8) -BORD. (om ä. förh.) i restaurang o. d.: serveringsbord med brännvin o. tilltugg (bröd, smör, ansjovis o. d.); jfr sill-bord. Efter kaffet sattes supbordet i ordning, ett bord mitt i salen. Widén NatVaktmM 9 (1939). Utställningens supbord (från 1700-talet) visar att det bestod av ett lerkrus med ansjovis, en rund ost, smör, bröd, salta kringlor och tre sorters brännvin i ett elegant schatull. DN 16⁄3 1985, På stan s. 3. —
-BRODER. (sup- 1669 osv. supe- 1673—1955) mansperson som gör ngn l. ngra sällskap i supande (jfr dryckes-broder) l. som gärna super; förr äv. om man som druckit brorskål med ngn (jfr supa, v. 5); jfr -kamrat o. supar-broder. War’ lustig war’ waken i supbröder all. Lindschöld Gen. E 1 b (1669). Jag dimper öfver ända, / Min hjertans Supe-bror, jag ber, / Din skål min vän, kan hända / Vi aldrig råkas mer. Bellman (BellmS) 2: 40 (c. 1763, 1791). Supbroder .. (dvs.) En som druckit brorskål med en annan. Weste FörslSAOB (c. 1817). Kan du (dvs. hustrun) sofva i lugn, under det att han är ute och svirar med sina supbröder? Folcker Stinde 2: 3 (1886). I yngre dagar hade han varit studentsångare och supbroder. Jersild BabH 188 (1978).
-FANA. i studentkretsar i ä. tid benämning på standar (l. lykta på en stång o. d.) som bars i spetsen för studenttåg vid fester o. d. Weiling såg sin egen nations supfana fladdra ut vit och stolt bredvid chauffören. Asplund Stud. 196 (1912). Söderström Upps. 185 (1937). —
-FEST. fest arrangerad i avsikt att man skall supa; jfr -kalas, -gille. Wikforss 458 (1804). Värden skar gäst med kniv under supfest. SDS 17⁄10 1957, s. 16. —
-FRIHET~02 l. ~20. (numera bl. mera tillf.) frihet (se d. o. 3) att supa. Agrell Maroco 1: 331 (1790, 1796). —
-GILLE. (sup- 1764 osv. supe- 1888) (numera i sht om ä. förh.) supfest (jfr gille 2); förr äv.: supsällskap (jfr gille 4 c). Ekblad 64 (1764). Yrar du! .. eller hör du kanske till det tappra supgillet som grälade med bagaren? Sparre Findl. 26 (1835). De yngsta gymnasisterna hade att bjuda de äldre kamraterna på ett supgille, där man kunde ”drecka duskål”. NärSuttoBänk 24 (1941). —
(6, 8) -GLAS. (sup- 1836—1970. supe- 1785—1884. supes- 1826—1887. sups- 1875) (numera i sht om ä. förh.) glas (se d. o. 2 a) att supa ur; vanl. om brännvinsglas. BoupptVäxjö 1785. Kommer en främling på besök, .. då kommer gerna kaffepannan fram och helst bränwinsflaskan på samma gång med sin silfwertumlare eller ett wanligt ”supglas”. LfF 1869, s. 258. Claesson Sann. 106 (1970). —
-GRÄS. (†) om backtimjan (som förr ansågs bota huvudvärk efter supande); jfr rus-ört. Serenius Kkkk 1 b (1757). —
-GÄST. om person som är gäst vid supfest. Eurén Kotzebue Orth. 2: 118 (1794). —
-GÄSTABUD~002, äv. ~200. (numera bl. tillf.) supfest, supgille. Möller 1: 259 (1745). —
-HJÄLTE. (numera bl. tillf.) ironiskt, om suput l. fyllbult. 43 Sup-hjeltar stupade där på stället, tillika med Segraren Promachus, sedan han tömt öfver 13 Svenska Kannor. Rabbe PVetA 1770, s. 62. —
-HUNGRIG. (numera föga br.) lysten efter att få supa. Strindberg TjqvS 5: 170 (1886, 1909). Öman Ungd. 87 (1889). —
(6, 8) -HUS. (sup- 1729—1764. supe- 1749) (numera bl. tillf.) särsk. om krog l. dyl. där sprit serveras. Wid slike krogar och suphus. VDAkt. 1729, nr 479. —
-HÅL. (numera bl. mera tillf.) om hål (se hål, sbst. 2 b) där det sups mycket; jfr -hus. Serenius (1741). —
-KALAS. (numera mindre br.) supfest. Serenius (1741: Sup-collatz). Studentikosa supkalas. Lundström MTvål 224 (1918). —
(6, 8) -KALK. (förr) om en kalk (se kalk, sbst.1 I a) påminnande dryckeskärl ur vilket brännvin söps vid gillen o. d. I andra hem än allmogens förekom inte supkalkarna. Kulturen 1966, s. 70. —
-KAMRAT. (sup- 1700 osv. supe- 1744) supbroder. Österling Ter. 2: 369 (1700). —
(6, 8) -KOPP. (förr) (i sht på 1700-talet) av allmogen använt, koppformat dryckeskärl för brännvin. Supkopp av silver. Landsm. XI. 3: 136 (1897). —
-LAG.
1) supfest, supgille; jfr lag, sbst.3 13 c; äv. i uttr. vara i suplag med ngn, vara i lag (se lag, sbst.3 13 b) med ngn o. supa; jfr supar-lag. Sahlstedt (1773). Anders Danielsson hade ej sett gumman bränna bränvin, men hade fått en sup af henne och varit i suplag med dem, som af henne köpt bränvin. SD(L) 24⁄1 1897, s. 2. Kvick i mun var han, så han förstörde aldrig ett gott suplag. Larsson I By GGodTid. 30 (1941).
-LAST(EN). (numera bl. tillf.) dryckenskapslast(en). Schultze Ordb. 2697 (c. 1755). SthmFig. 1846, s. 199. —
-LEVER. (numera bl. tillf.) skrumplever ss. följd av alkoholmissbruk. Folk som lever på alkohol får suplever. Serner Birck 240 (1917). —
-LIV. (numera bl. mera tillf.) i supande framlevt liv (se d. o. I 3). (Officerarna) och deras sällskap förde .. ett muntert suplif. Snellman Tyskl. 200 (1842). —
-LOLLA, förr äv. -LULLA, f. (-lolla (-å-) c. 1755—1889. -lulla 1739—c. 1817) (vard., numera mindre br.) kvinnlig suput. En annar hafwer fäst sig en suplulla, hon stinker som en sugga, och är alla dagar galen och full. Lund Olofsson Bet. 70 (1739). Björkman (1889). —
-LULLE ~lul 2e, m.; best. -en; pl. -ar. [senare leden till lulla, v.2] (numera mindre br., vard.) suput, fyllhund. Beijer BritaGrossh. 166 (1940). —
-LUST l. -LUSTA. (numera bl. mera tillf.) lust att supa, supbegär; jfr -lynne, -sjuka o. superi-lusta. Schultze Ordb. 2891 (c. 1755). GHT 27⁄12 1895, s. 3. —
-MAT, se B. —
-NÄSA. om rödblå näsa (uppfattad ss. resultat av supande). 2NF 20: 341 (1913). —
-ORDEN. (numera bl. tillf.) ss. nedsättande benämning på orden (se d. o. 6) med tanke på dess (sup)fester (l. insinuerande att dess huvudsakliga uppgift är att ordna supfester). Strindberg Dam. 274 (1898). —
-ORGIE. orgie (se d. o. 2) i supande, måttlös supfest. Johansson BroforsJärnarbF 23 (1927). Suporgierna bland ungdomen under midsommarfirandet på ön Ven har nu lett till (osv.). DN(A) 1⁄7 1957, s. 14. —
-PERIOD. period av supande. Gulhyad och sjuk som alltid efter sina supperioder. Wester Aksakov Fam. 188 (1911). —
-REGEL. (sup- 1903. supe- 1695) (numera bl. tillf.) regel (se regel, sbst.1 II 1 b) angående supande. Fernander Theatr. 44 (1695). —
-SED. vid supande förekommande sed (se d. o. 1 a); i sg. best. vanl.: seden att supa. Talaren åskådliggjorde supsedens för ögonen warande rysliga följder för Kropps och Själs helsa. NVexjöBl. 18⁄8 1848, s. 1. Det dröjde ej många dagar förrän jag var fullkomligt inne i Uppsalas supseder. Bonde Sant 261 (1934). —
-SJUKA.
1) (†) till 3: abnormt behov att dricka; jfr drick-sjuka. Schultze Ordb. 4140 (c. 1755). (Lat.) Polyd(ipsia) Sanguinea, a diathesi sanguinis. (Sv.) Supsiuka. Haartman SciagrMorb. 264 (1781).
2) (numera bl. tillf.) till 8: abnormt behov att supa, abnormt stegrad suplust; äv.: sjuka förorsakad av supande. Nordforss (1805). ÖoL (1852; om delirium tremens). Tholander Ordl. (1872). —
(6, 8) -SKED. (sup- 1781 osv. supa- 1893 (om ä. förh.)—1916 (om ä. förh.). supe- 1754—1868. supes- 1753) (förr) (rundbladig, tämligen djup) sked (se sked, sbst.1 3) varur brännvin (upptaget ur supkopp l. dyl.) dracks (i sht av kvinnor). Rig 1935, s. 115 (efter handl. fr. 1700-talet). Äfven brännvin kringbjöds i snipa-skålar. I skålen låg då alltid en sked, supe-sked, hvarmed gästerna upphemtade drycken. Att dricka brännvin bibehåller derföre ännu sitt gamla namn af att supa. Hyltén-Cavallius Vär. 2: 200 (1868). 2SvKulturb. 11—12: 233 (1938). —
-SKYLT. (†) om supnäsa; jfr skylt, sbst. 4 c. Käftarna pösa ju mera jag dricker, / Liljorna flykta sin kos, / Och den förrädiska supskylten spricker / Ut på min jordiska nos. Braun Dikt. 1: 33 (1837). —
-SKÅL.
1) (†) till 5, 6: skål (se skål, sbst.2 3) drucken i brännvin. CFGeijer (1770) hos Dahlgren Carl 82. Den 14 december hade jag ett bord af 20 personer .. Gustafs skål och några flera supskålar med sång slutade kalaset efter desserten. Tersmeden Mem. 4: 276 (c. 1790).
2) (förr) till 6: skål (se skål, sbst.2 1 a) för drickande l. servering av brännvin. Karlin KultM 55 (1888). —
-STAT. (†) oeg., i uttr. gå på supstaten, fika efter att få supa, ha supbegär; jfr stat, sbst.3 III 6 o. IV 2 d. Lind 1: 1170 (1749). —
-STOCK. (sup- 1950 osv. supe- 1839) (numera föga br.) bildl., om person som super omåttligt, suput, fyllbult, fyllhund. LdVBl . 15⁄7 1839, s. 4. IllSvOrdb. (1955). —
-STÄLLE. särsk. (numera mindre br.) ställe där det supes; krog l. dyl. Lagerbring 1Hist. 2: 89 (1773). Ett icke obetydligt intresse i studentlifvet intogo mat- och supställen. Santesson Nat. 252 (1880). —
-SYSTER. (numera föga br.) kvinnlig supkamrat; jfr -broder. Scherping Cober 1: 106 (1734). Paulson Aristoph. 2: 65 (1903). —
(6, 8) -SÅNG. (sup- 1897. supe- c. 1750) (numera föga br.) jfr -visa. Sjunga .. Hore- och Supesånger. Murbeck CatArb. 1: 450 (c. 1750). ST 29⁄7 1897, s. 3. —
-SÅNGARE. (numera föga br.) person som sjunger l. brukar sjunga ”supsånger”. Wieselgren SvSkL 4: 746 (1848). —
-SÄLLSKAP~02 l. ~20. (sup- 1738 osv. supe- 1752) sällskap som ägnar sig åt att supa (jfr -gäng, -kompani, -lag 2); äv.: sammankomst av sådant sällskap, supfest, supgille. Lind (1738). Ynglingen, som aldrig för än solen upgick plägade komma ifrån sitt supesälskap. Hoffmann Förnöjs. 44 (1752). Schulthess (1885; om supgille). Supsällskapen eller de s. k. ordnarna. Söderberg 10: 334 (1900). —
-TAG. (vard.) i uttr. vara (äv. komma) i suptagen, vara (resp. komma) i gång med att supa; jfr supar-tag. Björkman (1889: vara). När han kommer i suptagen. Auerbach (1913). —
(6) -TALL. (om ä. förh.) (ofta på ett l. annat sätt påfallande) tall invid väg, där resande brukade stanna för att ta en sup. Læstadius 1Journ. 134 (1831). —
-TRATT. (numera mindre br.) bildl.: suput, fyllbult. Strix 1905, nr 2, s. 5. Engström Gubb. 19: 65 (1937). —
-UT, se d. o. —
(6, 8) -VARA. (numera föga br.) i pl.: sprit, alkohol. Ekman Dagb. 86 (1788). Tersmeden Mem. 5: 248 (c. 1790). —
(6, 8) -VISA. (sup- 1746 osv. supe- c. 1750—1756) visa att sjungas under supande l. med supande ss. motiv (jfr -sång o. dryckes-visa); förr äv. om visa att sjungas vid drickande av ngns skål. Dähnert 258 (1746). Jacob Lindbloms skål dracks i trenne omgångar, under Vocal-music af den bästa utaf mina supwisor, och under glasens sönderkrossande. Wallenberg (SVS) 2: 115 (1766). Den supvisa är säkert misslyckad, ur hvilken icke vinet dunstar vid hvarje rad. LHammarsköld (1809) hos Hjärne DagDrabbn. 370. De bellmanska kärleks- och supvisornas mångfald. Kulturen 1959, s. 30.
B [utom i formerna supande- o. sups- äv. att hänföra till supa, sbst.] (numera bl. i ssgn supa-mat): (3) SUPA-MAT. (sup- 1746 (: supmatstallrik)—1755. supa- 1851—1975. supande- 1845—1848. supe- 1572—1980. supes- 1747—c. 1795. sups- 1856) (numera bl. arkaiserande l. i skildring av ä. förh.) supanmat. Sedan skal man åter måtteliga swetta, och biuda ther näst then siwka någon supemaat, aff ööl och bröd. Lemnius Pest. 16 (1572; uppl. 1917). Mjölkwälling eller i brist af mjölk den lämnade sidsta återstoden af Måndagens Supesmat och en Sill till mans. Hagdahl Kok. 27 (i handl. fr. c. 1795). Om våra soldater kunde förmås att heldre äta supandemat än torrföda, skulle (osv.). Wingård Minn. 9: 7 (1848). Jag börjar med supamaten och efterrätterna .. Vad sägs om .. ärter med fläsk, brynt vitkålssoppa (osv.). SvD(A) 19⁄7 1945, s. 8. Välling har ofta varit supamat d. v. s. skedmat, som åts till efterrätt. Hälsingerun. 1975, s. 129. —
-SKED, se A.
C (†): SUPANDE-MAT, se B.
(3) -FÖDA. supanmat. Rålamb 13: 73 (1690). —
-GILLE, -GLAS, -HUS, -KAMRAT, se A. —
-MAT, se B. —
-REGEL, -SKED, -STOCK, -SÅNG, -SÄLLSKAP, -VISA, se A.
E (†): SUPES-GLAS, se A. —
-MAT, se B. —
-MUGG, -SKED, se A. —
F (†): SUPS-GLAS, se A. —
-MAT, se B.
Avledn.: SUPARE, om person m.//(ig.), om djur m. l. r., om sak r. l. m.
1) till 3: person (man) som (gärna) äter soppa med sked (numera bl. i ssgn kål-supare); förr äv.: mansperson som dricker (mycket) vatten (i ssgn vatten-supare). (Sv.) Supare (soppewän) (t.) ein Suppenfreund, der gerne Suppen isset. Lind (1749).
2) till 6, 8: mansperson som super; numera bl. till 8: suput, drinkare, fyllbult; numera företrädesvis ss. senare led i ssgr; jfr superska. BtFinlH 3: 132 (1541). Per Ryktare hörde till den sortens supare som bli godare i ögonen, klarare i anletet, sen perioden är över. Larsson Hemmab. 162 (1916). jfr brännvins-, disk-, måttlighets-, period-, skåp-, stor-, vin-, öl-supare.
3) [bet.-utveckling ur 2] till 8, ss. förled i ssgr, övergående i bet.: sup-.
4) (†) till 3: dryckeskärl. Möller 1: 173 (1745). Dens. 1: 191 (1755).
Ssgr (till supare 3 utom i ssgn supar-mat): supar-, äv. supare-broder. supbroder. Strindberg Dam. 285 (1898).
-kompis. DN 4⁄2 1984, s. 45.
-lever. skrumplever ss. följd av alkoholmissbruk; jfr sup-lever. Wretlind Läk. 5: 119 (1897). Lindskog o. Zetterberg (1975).
-mat. (numera föga br.) till supare 1: supanmat. Kullberg Bref 2: 208 (1844). Annerstedt UUH 1: 110 (1877).
-tag. (vard.) i uttr. av typen vara i supartagen, vara i suptagen. Gustaf-Janson Oskuld. 221 (1968).
-vansinne~020. (numera föga br.) om delirium tremens (se delirium 1 slutet); jfr -vansinnighet. Cannelin (1921).
SUPERI104, n. [jfr supare 2] till (6 o.) 8, om handlingen att supa; i sht till 8, om lasten att supa, dryckenskap (se d. o. 1), fylleri (se d. o. 2); alkoholism. En lustig suput plägar förswara sitt superi thermed, at han super på sin egen pung. Rydelius Förn. 303 (1722, 1737). Han är siuk af gårdags superi. Schultze Ordb. 5194 (c. 1755). Nu både super han och försvarar det måttliga superiet. Newman NordskVäck. 1: 287 (i handl. fr. 1838); jfr supa, v. 6. PedT 1959, s. 59. jfr brännvins-, period-, skåp-, smyg-superi.
Ssgr: superi-drift. (numera bl. tillf.) supbegär; jfr drift 11 a. Huss Alcohol. 2: 47 (1851). Hygiea 1855, s. 456.
-galenskap. (numera mindre br.) om delirium tremens (se delirium 1 slutet); jfr supar-vansinne o. fylleri-galenskap. Schulthess (1885). Östergren (1950).
-last(en). om superiet ss. en last (se last, sbst.1 4), dryckenskapslast(en), fyllerilast(en); jfr sup-last. Thomander 2: 346 (1853).
SUPERSKA, f. [jfr supare] (numera föga br.) till (6 o.) 8: kvinnlig supare (se d. o. 2); jfr sup-lolla. VRP 1693, s. 50 (: suporskor, pl., felaktigt för superskor). Heinrich (1814). —
SUPIG, adj. till 8. om person: som gärna super l. som brukar supa, hemfallen åt superi. En qvinnoröst som jemmerligt moraliserade sin supiga och oregerliga man. Topelius Dagb. 3: 305 (1838). Den snuskige och supige, dock ganska skicklige Holmqvist. Wingård Minn. 1: 17 (1846). (Doktorn) är ju gammal och ganska supig. Hedberg VadUngFlick. 104 (1969). särsk. i överförd anv., om levnadssätt l. om utseende o. d.: som kännetecknas av l. som vittnar om superi. Förut har han under sitt supiga, vilda lif varit poliskåren till mycket besvär. Stridsropet 1884, nr 2, s. 3. Till sist började Häggbom sjunga nere på gården, med sin supiga röst. Söderberg MBirck 7 (1901). Redaktör Jakob Palm mest känd för sitt supiga lefnadssätt. Gripenberg Leino Kvinn. 5 (1911). SvHandordb. (1966; om utseende).
SUPLIG, adj. (sup- 1838 (: uppsuplig). supe- 1652) (†)
1) till 1: som går att suga upp l. absorbera; i ssgn upp-suplig.
Spoiler title
Spoiler content