[liksom eng. surturbrand av isl. surtarbrandur, ssg med surtur (fvn. surtr), (gen. -s l. -ar), namnet på den jätte i fornnordisk mytologi som sätter världen i brand vid Ragnarök, besläktat med fvn. svartr (isl. svartur), se SVART, adj., o. brandur (fvn. brandr) (se BRAND, sbst.1)]
(numera föga br.)
1) om världens förstörelse gm brand, världsbrand. Dalin(1871). Så stundar vargatid, ond död, bråddöd. — Ve! Ve! — Ragnarök, magternas skymning, Surturbrand! Strindberg SRidd. 143(1908).
2) (numera föga br.) om på Island förekommande träkol (lignit), uppträdande som tunna skikt i vulkaniska tuffer. De två stora stycken af surturbrand, som blifvit hembragte, äga tydeligaste märken af vegetabilisk sammansättning. Troil Isl. 341(1777). Surturbrand kallas på Island et petrificeradt, eller rättare med bergolja indränkt träd, hvaruti märken synas både efter safringar och bark. Rinman(1789). Surturbrand, Lignit .. Har fullkomlig form af ved, mer eller mindre murknad, men ofta ännu tjenlig att bearbeta som annat virke. Scheutz NatH 382(1843). Den bekante surtarbranden, ett slags nyare brunkol, finnes i för ringa mägtighet på Island för att kunna vara af något betydligt användande. Agardh (o. Ljungberg) III. 1: 16 (1857). Kjellin(1927).
SAOB
