SUSCEPTIBEL sus1äpti4bel l. -ep-, adj. -are. adv. -T.
Etymologi
[liksom d. susceptibel, eng. susceptible, fr. susceptible av senlat. susceptibilis, till lat. suscipere, ta upp, vara mottaglig för, av sub, under (se SUB-) o. capere, ta, gripa (jfr KAPABEL, KAPERA), till den rot som äv. föreligger i HÄVA]
ömtålig, känslig, mottaglig; särsk. i uttr. susceptibel för, förr äv. av ngt, känslig för ngt; förr äv.: snarstucken o. d. VetAH 1767, s. 239 (: af). Bägge folken (dvs. tyskarna o. schweizarna) .. ha alltid visat sig .. susceptibla för religiösa motiver. Geijer I. 1: 312 (1845). Susceptibel, (dvs.) emottaglig för, fallen för, snarsticken, grantyckt. Gynther ConvHlex. (1848). Hoppas du låter altera pars också yttra sig i en fråga som af mera susceptibla än jag kunde anses gå på äran! Strindberg Brev 7: 233 (1889). BonnierLex. (1966).
Avledn.: SUSCEPTIBILITET100104 l. 01-, r. l. f. [jfr t. susceptibilität, eng. susceptibility, fr. susceptibilité; jfr äv. mlat. susceptibilitas (gen. -tātis)] egenskapen l. förhållandet att vara susceptibel, känslighet, mottaglighet; särsk. (i fackspr.) om ett materials förmåga att magnetiseras. (Sjukdomen har) hos serskilda subjecter funnit olika susceptibilitet och reactionsförmåga. TLäk. 1832, s. 91. Ämnets elektriska susceptibilitet. IngHb. 3 a: 778 (1950). Susceptibilitet är förhållandet mellan magnetiseringen M dvs. magnetiska momentet pr volymsenhet och det magnetiska fältets styrka H. Radiolex. (1952). TT 1963, s. 612.
