publicerad: 1998
SVAG sva4g, förr äv. SVAK, adj. -are ((†) superl. -est BtFinlH 3: 355 (1556: the swageste godzen), NoraskogArk. 4: 413 (i handl. fr. 1785); komp. svägre (su-, sw-) LPetri Kyrkiost. 59 b (1566), Dens. KO 94 a (1571); n. o. adv. -T ((†) = ConsAcAboP 1: 94 (1643)).
Ordformer
(schwag(h) 1679, 1679. svag (sw-, su-, -aa-, -gh) 1524 osv. svager 1561, 1571. svak (sw-, su-, -aa-) 1526—1591. swach (su-) 1526—1629. swack (su-) 1526—1559. swagia, pl. 1635. svågh 1639)
Etymologi
[fsv. svagher, äv. med radikalt r: svager, svaker, svacker; jfr d. svag, ä. d. äv. dels svager, dels swog; av mlt. svak, svack, äv.: som lätt böjs; motsv. mnl. swac, äv.: som lätt böjs (nl. zwak), mht. swach (t. schwach, äv.: som lätt böjs, tunn); sannol. samhörigt med mlt., mnl. swaken, vackla o. d., o. bildat till den rot som föreligger i sanskr. svájate, omslingrar, o. (med nasalinskott) i SVANK, adj., samt t. schwenken, svänga o. d.; formen med -g- sannol. lån från d. — Jfr FÖR-SVAGRA, SCHWACHJÄRN, SVÄCKA, samt SVAG, sbst., SVINGA, SVÅNG]
A. späd, tunn; som lätt brister o. d.
1) (vek o.) späd; klen (se d. o. 1, 2).
a) om föremål, särsk. stjälk l. annan växtdel: (vek l. lättböjlig o.) klen (se d. o. 1) l. späd; äv.: föga utvecklad, klen; numera bl. med anslutning till 2 l. 6; förr äv. enbart betecknande dimension (hos tågvirke): klen (se d. o. 1). (Eng.) Lank .. (sv.) smal, swag, (lat.) tener. Serenius Hh 1 b (1734). (Sv.) En svag stiälk, (lat.) Gracilis caulis. Schultze Ordb. (c. 1755). Barquassen göres klar på det sättet: At Cablar nedskjutes, de svåraste öfverst och de svagaste underst (osv.). FSjöbohm Sjöm. 27 (1791). De olika slagen af Stam ega följande yttre egenskaper: Till rigtningen .. svag och spenslig (laxus, debilis), då den med möda bär sig. Hartman Fl. XVI (1838). Under regniga somrar och i täta bestånd samt å hårt sidotryckta träd med svaga kronor blir torkningen genom syrfällning ej tillfredsställande. HbSkogstekn. 384 (1922).
b) om person l. djur.
α) om barn: (värnlös o.) späd, särsk. (i överförd anv., om period av ett barns liv; numera bl. ngn gg) med anslutning till 4. De, som vårdat min barndoms svaga dagar. MoB 7: 89 (1809).
β) (numera föga br.) jäg. om hjort: (ung o.) lätt l. späd l. klen (motsatt: stark; se STARK 13 slutet). Året derpå sätter spetshjorten (dvs. den ettåriga dovhjorten) horn med oftast 3 à 5 spetsar på hvardera och erhåller då namn af svagare dofhjort. Under nästkommande år bildas horn, hvilka i öfre ändan äro något utplattade. Djuret kallas då svagare skofvelhjort. Hahr HbJäg. 342 (1866).
2) som (på grund av beskaffenheten hos materialet l. ämnet l. konstruktionen) tål endast ringa belastning l. påfrestning l. nötning, icke stark (se d. o. 2); jfr 1 a. Svag is, väg. Svagt tak. En kedja är så stark som dess svagaste länk, i sht bildl. (jfr c). Någre Bielcker kunne finnes ware förrådtnede eller elliesth Swage. HB 2: 24 (1579). Taltes om skofflar, spader och annan skanzredskap, att the så svage göras. RP 7: 157 (1638). Det förlott, som satt emellan det Helga och Aldrahelgasta i templet .. remnade nu .. Det bestod icke af något tunt och swagt tyg. Bælter JesuH 6: 584 (1760). ”Ytan bedrager” — sa’ hon, som föll igenom på svag is. Holmström Sa’ han 78 (1876). Klingans främsta hälft, räknad från fästet, kallas den starka delen, den återstående hälften den svaga delen. NF 5: 560 (1882). Med hjärtat i halsgropen såg hon honom klättra ända upp till de svagaste grenarna. Östergren (1951); jfr 1 a. Strömholm Fält. 252 (1977; om flodstränder). — särsk.
a) i uttr. svag punkt, äv. svagt ställe, särsk.: punkt resp. ställe där ngt är svagt; i uttr. svag punkt särsk. bildl. (jfr b), om detalj som gör ngt sårbart l. ngn sårbar l. jämförelsevis lätt förorsakar misslyckande o. d., svag sida (se 3 a). En i utbredd ordning upställd armés Flyglar, samt Têten och Queuen af marchecolonner äro en armés svagaste punkter. Lefrén Förel. 1: 274 (1818). Den svaga punkten i denna kortkonst är, att (osv.). Hoffmann NutidMagi 1: 56 (1882). Farbror Hasse hade en svag punkt, och det var hans önskan att bli tagen för en gammal sjöbjörn. Tiselius Larsson LivNödtorft 75 (1934). Smith OrgKemi 36 (1938: ställe). Andrée hade .. låtit linorna få en svag punkt, som tillät normal släplinefärd men som ändå var så pass svag att linan skulle brista om den fastnade. Sundman AndréeLuftf. 86 (1967).
b) bildl., i anv. som står nära den eg. bet.; jfr a. (A. Oxenstierna till drottning Kristina:) Ni, skänka oss en Kung, som för sin Fosterbygd, / För oss, för eder sjelf, ej minsta offer vågat? / .. är ni väl ämnad, ni! At i så svaga band föraktligt fängslad bli? Kellgren (SVS) 3: 230 (1785). — särsk. ss. bestämning till käril l. kärl använt om kvinna (se KÄRL 1 e α), ngn gg äv. använt om pojke l. man. Effter Quinnorna äre ett swagt Kärill .. så måste the i alla måtto låta sigh säija och rätta aff them som starckare äro. Leuchowius Zader 247 (1620). Huru litet alla dessa människor visste om vilket svagt käril och vilken dåraktig pojkvasker Peter dock alltjämt förblivit. Siwertz Fribilj. 31 (1943).
3) om l. i fråga om flygel l. flank l. sida hos fäktande person med tanke på möjligheten att försvara sig o. i anv. utgående härifrån; jfr 4 a.
a) [jfr t. schwache seite; eg. l. urspr.: flank l. flygel l. sida av kroppen där fäktande person är (mest) sårbar] ss. attributiv bestämning till sida, i sht i uttr. ngns svaga sida; i bildl. (l. oeg.) anv.
α) (numera föga br.) i uttr. ta(ga) ngn på hans svaga sida l. på svaga sidan, angripa (se d. o. 6 b) ngn (särsk. för att störta honom) där han är (mest) sårbar; nå sina syften med ngn gm att utnyttja hans svaga sida (se b) l. svagheter. Genom .. (sin kusin) skulle Grefve Munck störtas och tagas på dess svagaste sida. HA 8: 162 (1820). En .. betjent, som alltid visste råd att genom granna fraser .. taga .. grefven på svaga sidan. SöndN 1862, nr 33, s. 2. Kejsar Josef var, med all sin hänsynslöshet i handling, en man, som förstod att taga sina samtida på deras svaga sidor. Tegnér Armfelt 1: 110 (1883).
β) utan förb. med ta(ga). (Sv.) Det är hans svaga sida, (t.) das ist die schwache Seite, die er hat. Möller (1790, 1807).
α') med tanke på möjlighet att påverka(s), i uttr. ngns svaga sida (äv. i sådana uttr. som en svag sida hos ngn), sida (resp. en sida osv.) hos ngn där han har föga l. minst motståndskraft l. är (lättast) påverkbar med smicker. Tantes Svaga Sida. Lustspel i Tre Akter. Klemming DramLitt. 201 (boktitel fr. 1814). (Helena till Paris:) Gif akt min bäste vän, på denna venstra häl, / Som nu han lyfter upp: det är hans svaga sida. Fahlcrantz 2: 232 (1826, 1864). De kommo snart underfund med hans svaga sida — att vilja kallas för herre —, och sedan gick det, som det varit smort. Törnblom Livsöd. 88 (1915). Jag upptäckte snart hans svaga sida. SvHandordb. (1966).
β') utan tanke på möjlighet till påverkan, i uttr. ngns l. ngts svaga sida (l. en svag sida l. svaga sidor hos ngn l. ngt o. d.), ngns l. ngts onöjaktighet l. bristfällighet l. otillfredsställande sida o. d. (l. en onöjaktighet osv. hos ngn l. ngt). At ingen bok af menniskor skrifven är, som icke äger sin svaga sida och sina felaktigheter. Höpken 2: 200 (1755). Ju mindre svaga sidor hans arbete har att yppa för den rättvisa kritiken, desto förmånligare för honom sjelf. Silfverstolpe i 2SAH 2: 343 (1802). Jag kan icke instämma i Ditt omdöme om (J. O.) Wallin, att poësien skymmer Religionen och att detta är hans svagaste sida. AvHartmansdorff (1818) i HT 1916, s. 90. En bland min kära morbrors svaga sidor var kortspel. Wingård Minn. 6: 12 (1847).
b) (†) i substantivisk anv.
α) i positiv: svag sida l. svag punkt, svaghet; i sht i uttr. taga ngn på hans l. det svaga, angripa ngn på hans svaga sida l. där han är sårbarast (o. besegra honom); äv. bildl., = a α. Anm. beträffande gränsdragningen mot SVAGA, sbst., se d. o. anm. Åtlöjet tager henne (dvs. människan) på sitt swaga. Dalin Arg. 1: 9 (1732, 1754). När jag således gifwit ifrån mig mine wapn (dvs. själv erkänt att boken, om tiden tillåtit, bort vara mera omsorgsfullt utarbetad) förmodar jag, at ingen lärer angripa denna Bok på des swaga. Berch Hush. Föret. 3 (1747). Den som känner sitt svaga, är merendels altid misstrogen. SvMerc. 822 (1764). Auerbach (1913: det svaga). Taga ngn på det svaga. Cannelin (1921; bildl.).
β) i superl., i uttr. ngns svagaste, ngns svaga l. svagaste sida (se a β) l. anfallshåll o. d.; anträffat bl. i fråga om fäktning. Den andre delen dernäst (av svärdet), är en god dehl swagare, hwar med man likwäl mot sin Fiendes swageste kan sig nogsamt skydda. Porath Pal. 1: A 1 a (1693).
B. som har ringa fysisk styrka l. kraft l. ringa växtkraft.
4) i fråga om muskelkraft l. kroppskrafter.
a) som har ringa styrka (se STYRKA, sbst. 3 a) l. små kroppskrafter l. ringa fysisk kraft, äv. i överförd anv., om styrka l. kroppskrafter: liten resp. små, ringa; äv. [jfr 1, 2] om l. i fråga om kroppsbyggnad: spenslig l. klen l. bräcklig. Svag i armarna. Gammal och svag. The kropsens lemmar som synas swakast wara, the äro oss mest aff nödhen. 1Kor. 12: 22 (NT 1526). Och Juda sadhe, Dragharenas macht är alt förswagh, och gruset är förmykit. Neh. 4: 10 (Bib. 1541; Bib. 1917: Bärarnas kraft sviker). Bettre är suag hest, än tom grijma. SvOrds. A 3 b (1604). (Sv.) Svaga krafter (eng.) Weakness of body, Want of strength, Weakness. Widegren (1788). Spensliga ungherrar, svaga öfver skuldrorna. Nordensvan Skuggsp. 120 (1884). Lisa och Maja Stina, båda af stadgad medelålder, den förra svagt bygd och blåögd. Ödman VårD 1: 8 (1887). (Skolpojken) använde aldrig sin styrka för att kujonera svagare kamrater. Hellström Malmros 114 (1931). Trots sin svaga kroppskonstitution saknade (Richard) Dybeck ej .. nödig energi och organisationsförmåga att genomföra besvärliga forsknings- och editionsuppgifter. Arv 1948, s. 5. — jfr ARM-, KROPPS-, LÄNDE-, MUSKEL-, RYGG-SVAG. — särsk.
α) bildl.; särsk. α') ss. bestämning till hand l. händer l. arm(ar), särsk. motsv. HAND 6 resp. ARM 5 a. Iagh wil til Pharao Konungen j Egypten, och skal bryta hans armar sönder, bådhe then starcka och then swagha. Hes. 30: 22 (Bib. 1541; Bib. 1917: både den som ännu är stark och den som redan är sönderbruten). Den man, hvars minnesrika lif skall på denna högtidsdag af min svaga hand tecknas. Rundgren i 2SAH 2: 13 (1888); jfr 11. Att seriösa kapitalister öfvertaga de papper, som nu befinna sig i svagare händer. GHT 1898, nr 285, s. 3; jfr 9. β') i uttr. stå o. d. på svaga fötter (i sht förr äv. svag fot l. svaga ben), se FOT 1 c ϑ; förr äv. vara på svag fot, stå på svaga fötter. När man .. Parlamentetz Sententz skärskåda wil, så är Henrici RijkzTitel vppå ganska swaga Fötter grundad. Brask Pufendorf Hist. 128 (1680). Brenner Dikt. 1: 194 (1684, 1713: ben). SvLittTidskr. 1958, s. 188 (i handl. fr. 1763: fot). Nya expeditioner planerades men 1635 stod bolaget på svaga fötter. Palmgren Johnson SvKolAmer. 39 (1923).
β) ss. epitet till kvinna (motsatt stark ss. epitet till man), l. kvinnosläktet, äv. substantiverat; i sht i uttr. det svagare, äv. det svaga könet, om kvinnosläktet l. kvinnorna (jfr KÖN, sbst. 3 a γ). Så at hans högmodige och stolze sinne / Må bliffua nidh lagd genom en swag quinne. Holof. 32 (c. 1580). Möt / med hårdhet ej den svaga när hon offrar / hvad henne kärast var på jordens rund. Tegnér (TegnS) 4: 58 (1824). Det swaga könet. Lindfors (1824). Att herr Berger alltid skulle ha världens starkaste makt, det svagare könet på sin sida. Thorborg DaltChic. 25 (1932).
b) som har nedsatt styrka (se STYRKA, sbst. 4) l. nedsatta kroppskrafter, kraftlös l. orkeslös l. utmattad, i sht förr äv. liktydigt med: sjuk l. sjuklig, klen; äv. i fråga om tillfällig förlust av styrka (i viss kroppsdel), särsk. i uttr. svag i (förr äv. på) benen l. svag i knäna l. knävecken. Att hann är en suak och gamal man och giter ecke mykit brytes medt ostyrugt folk. G1R 5: 157 (1528). Margareta wår käre Husfru är swag worden, hwadt siukdom thet är wethe wii icke. Därs. 16: 59 (1544). Thenn fattige, högt bedröfvade och nu till helsann fast svage man, her Erlandh. OxBr. 12: 457 (1617). Hon merkte barnet wara mycket swagt, så at thet intet gråta kunde. VDAkt. 1680, nr 57 (1679). Och jag som war owan wid en sådan dryck (dvs. alkohol), blef snart swag på benen, så at jag med möda kunde gå till mitt qwarter. FinKyrkohSÅ 1958—61, s. 342 (c. 1793). En högre rodnad flög på Döbelns kinder, / Och upp han sprang, fast svigtande och svag. Runeberg (SVS) V. 1: 122 (1848). Hammar Wodehouse Bravo 34 (1947: i knävecken). — jfr BEN-, HUVUD-, HÄLSO-, KNÄ-, KROPPS-, ÅLDERS-SVAG. — särsk.
α) om l. i fråga om kroppsorgan l. kroppsfunktion l. nerver. (Sv.) Jagh haffuer en swagh maghe (Lat.) Stomachus meus languet, infirmus est. Helsingius Q 5 a (1587). Grufkarlar, få et swagt bröst af metalliska pulvret, som lägger sig på lungorna. Linné Diet. 2: 73 (c. 1750). Svaga nerver. Cannelin (1921). Hans svaga hjärta tvingade honom att röra sig ytterst långsamt. Östergren (1951). — jfr NERV-SVAG.
β) i överförd anv., om hälsa: bräcklig, klen, dålig; i sht förr äv. dels om hälsotillstånd: präglad av sjukdom l. orkeslöshet l. matthet, dels om tid: varunder ngn är svag l. sjuk(lig). Bleekheet låter see Kropsens elaka tilstånd, en swag sundheet (osv.). Schroderus Comenius 293 (1639). Den tjden, jag S(alig) .. Proubsten Magister Peder Hagelberg i Tofftery, på sina swage dagar .. betiente. VDAkt. 1719, nr 239. Modern, som alltifrån ungdomen hade en svag hälsa, anförde till sitt försvar att hennes krafter ej räckt till både för man och barn och hushåll. SvLittTidskr. 1960, s. 120.
5) i fråga om mekanisk kraft l. naturkraft: som har liten l. ringa styrka l. kraft; särsk. i fråga om motorstyrka. SvOrdb. (1986; om motor).
6) (numera mindre br.) som har ringa närings- l. växtkraft, näringsfattig o. d.; jfr 15.
a) om föda: näringsfattig, i sht: näringsfattig o. usel, klen, mager. Sidan wij aff gudz tiilhielp med suager kosth ock thærningh increcktat hadom Stocholms stadt (osv.). G1R 1: 217 (1524). Dieten bör i början (efter en förlossning) vara svag och sparsam, samt endast småningom ökas. Cederschiöld QvSlägtl. 3: 19 (1839). Klint (1906).
b) om mark l. jord l. jordmån: näringsfattig, mager. Der hemmen hafuer godh åker, och deremoth swagh ängh och beet, at der då göres spannemål uthaf. VgFmT 10: 96 (1620). (Dalarna) har i allmänhet en svag jordmon. LBÄ 32: 74 (1799). På svaga marker .. är virket tyngst hos de härskande träden. HbSkogstekn. 77 (1922).
C. som har liten l. ringa makt l. som har dålig prestationsförmåga l. ringa skicklighet i visst avseende; som har ringa andlig motståndskraft l. ringa icke fysisk hållbarhet; som fungerar dåligt.
7) föga hållbar l. stabil (i icke fysisk mening).
a) föga hållbar (se d. o. 1 slutet); äv. (om borgen o. d.): som ger ringa garanti l. säkerhet (o. är av föga värde); äv. om förbindelse o. d.; liktydigt med: som (är utformad så att den) gäller i jämförelsevis begränsad utsträckning, särsk. (jur.) om adoption; äv. ss. adv. Schroderus Os. III. 1: 301 (1635; om löfte). Mycket borga, giör swagh lofwen. Grubb 542 (1665). Serenius (1741; om skäl). Svag bevisning. Rydqvist i 2SAH 25: 27 (1849). CVAStrandberg 2: 328 (1865; om förevändning). Kronans kredit var svag (under drottning Kristina). SvH 5: 363 (1906). Ett påstående kan ju göras med större eller mindre säkerhet eller på starkare eller svagare grunder. Regnell Sem. 149 (1958). FrDepartNämnd. 1970, nr 13—14, s. 299 (om adoption).
b) (numera föga br.) om kategori o. d.: som uppställts på svaga grunder; särsk. om uppställd växtart. S(tellariæ) Alpestris Fr. borde få annat namn .. äfven torde den vara svag art, såsom skild med föga annat än de bredare bladen från S(tellariæ) Friesiana. BotN 1846, s. 170.
8) som har ringa l. som saknar makt l. inflytande l. förmåga l. möjlighet att hävda sin rätt l. göra sig gällande l. uträtta ngt (o. är ömkansvärd l. eländig); maktlös (o. ömkansvärd l. eländig); äv. liktydigt med: låg l. arm l. eländig l. ömkansvärd; ofta i substantivisk anv., i sht i pl. G1R 1: 256 (1524). Sij, mijn slecht är then minsta j Manasse, och iagh är then swageste j mins fadhers hws. Dom. 6: 15 (Bib. 1541; Luther: der kleinst, Vulg.: minimus; Bib. 1917: den ringaste). (Konung Inge d. y:s) enda loford är, at hafva blifvit kallad den Fromme, hedrande i sig sielft, men nästan tvetydigt, då det är det enda, som kan sägas om en svag Herre. Schönberg Bref 2: 148 (1772). Rosenstein 2: 197 (1789, 1838; om samhälle). Då såg man svärdet jorden stycka, / En stark den svagare förtrycka; / Och en Tyran bli född af millioners bröd. Kellgren 2: 77 (1790, 1796). (Behagligt klimat) af Gudarnes mildhet / Skänktes de dödliga svaga till lott. Adlerbeth Buc. 61 (1807). Sverige .. vilar på en solidarisk grund som ibland utsätts för hot i form av uppblossande invandrarfientlighet eller förakt mot de svaga. SDS 10⁄11 1986, s. 2. — jfr MOTSTÅNDS-, VILJE-SVAG. — särsk.
a) som har liten stridsförmåga l. militär styrka l. ringa styrka i strid l. kamp; äv. i överförd anv., om stridsförmåga l. militär styrka l. vapen o. d.; stundom svårt att skilja från 17 a; äv. bildl. (i fråga om icke fysisk kamp). Beseer landet, huru thet är, och folcket som ther vthi boor, om thet är starckt eller swagt. 4Mos. 13: 19 (Bib. 1541; äv. i Bib. 1917). Jag .. förnimmer H. K. M:tt vara fienden för svag. AOxenstierna 2: 77 (1612); jfr 17. Frithiof, reta icke kungar, / starka växa örnens ungar, / fast mot Ring de aktas svaga, / stor är deras makt mot din. Tegnér (TegnS) 4: 37 (1823). Kanske var det en nonchalans i mitt sätt — ett den svagares vapen i livskampen — som kommit honom att förfölja mig. Edfelt Slagf. 47 (1952). — jfr SJÖ-SVAG.
b) kortsp. om (hand i) trumf, övergående i bet.: klen, dålig; jfr 16. Reglor för Träkarl .. 5. Är Träkarlen svag i trumf (osv.). Düben Talis. 3: 35 (1817). Jag själv skulle aldrig såsom inledning bjuda trumf på en så svag hand. Lundgren Koppel AuktBr. 23 (1923).
c) med bibet. av 7, om stat, organisation o. d.: som gm inre instabilitet (brister i organisation l. inre sammanhållning o. d.) äv. utåt är svag. Det stora imperiet var inrikespolitiskt svagt. Motsättningen mellan olika fraktioner gjorde organisationen svag.
d) i överförd anv., om ställning l. livssituation o. d.: som präglas av ringa makt l. förmåga l. möjlighet att göra sig gällande l. av maktlöshet; som gäller för den svage l. de svaga (i samhället). Hans ställning inom partiet var svag. En cynisk människosyn, ett förakt för de människor som lever i en svag situation. SvD 20⁄5 1976, s. 8.
9) som har ringa ekonomisk styrka l. stabilitet; särsk. om fastighet o. d. G1R 4: 241 (1527; om prästgäll). Fast q(uærebatur) huru han kan contentera böterna? R(espondebat) sig wara der till alldeles för swag. UUKonsP 19: 358 (1690). Italiens manufakturrörelse (är) svag i jämförelse med hvad den fordom har varit. Svedelius Statsk. 3: 307 (1869). 1NJA 1954, s. 203. — jfr KAPITAL-SVAG. — särsk.
a) i överförd anv., om ekonomi; icke stabil, dålig; äv. dels om levnadsvillkor o. d.; präglad av svag ekonomi, dels om råd (se RÅD, sbst.3 7 a): dålig; jfr 16; förr äv. om person, i uttr. svag av medel, som har ont om pengar l. klen ekonomi. BtÅboH I. 9: 121 (1637). Ther är svågh rådh til at byggia en kyrkia aff steen. Hall KultInt. 90 (i handl. fr. 1639). (Han) ähr född aff Gudhfruchtige Ehrlige och Enfaldige föräldrar, doch så swaga aff Medell att dee icke mechtade honom till Studier holla och undsettia. VDAkt. 1663, nr 326. Dess uthan äro mine medel så swaga, att iagh mine fattige barn eij effter wilian hielpa kan. Därs. 1681, nr 257. Hans villkor voro så svaga, att han hela sin akademiska tid måste sysselsätta sig med conditionerande. BL 4: 296 (1838). De handikappade har i flertalet fall svag ekonomi och bor i dåliga bostäder. DN(A) 10⁄10 1964, s. 14.
b) om person: som har liten l. dålig köpkraft l. möjlighet att betala. Är den genomsnittliga kredittiden längre än normalt för branschen, kan det bero på att det finns en rad svaga betalare bland kunderna. Hansson FöretagRäkensk. 1: 31 (1981). DN 17⁄1 1986, s. 20 (om vissa konsumentgrupper). — jfr KÖP-SVAG.
10) om andlig l. inre styrka l. viljekraft l. handlingskraft l. moral l. karaktär l. integritet o. d.: ringa l. som (ofta) icke håller måttet (när den prövas); äv. om person l. sinnelag: som kännetecknas av ringa styrka l. viljekraft osv. (om person äv. i substantivisk anv., i sht i sg. l. pl. best.); äv. närmande sig bet.: blödig (jfr 11). För svag att motstå frestelser l. passioner. Andligt, moraliskt svag. Ha en svag karaktär, svag vilja. Mänskligt svag. Uaken och bedhien, ath j fallen icke vthi frestilse, Anden är weluiliogher, men kötit är swaght. Matt. 26: 41 (NT 1526). Att honom then snöplighethenn eij må vederfaras, att han .. skulle .. degraderas, och thett för qvinfolchs svagheet skul. Flere hafva och haft svaga quinnor, och Gud lekeväll gifver kraft, them han giffver kall. OxBr. 12: 384 (1618). Skullen I wäl kunna föreställa Er den werkan, som hans tal gjort på mitt hjärta, på mitt swaga hjärta? Riccoboni Catesby 66 (1761). De Geer Minn. 1: 34 (1892; om karaktär). Nu är den stolta vår utsprungen, / den vår de svaga kalla höst. Karlfeldt FridLustg. 20 (1901). Jag var svag och rädd och full av ängslan när jag uppträdde inför er. 1Kor. 2: 3 (NT 1981). — jfr ANDE-, KARAKTÄRS-, MOTSTÅNDS-, SJÄLS-SVAG. — särsk.
a) om religiös tro l. om person i uttr. svag i tron (äv. i sin tro l. sin kristendom o. d.): vacklande l. icke fast i tron (osv.), äv. utan förb. med prep.-uttr: som har en vacklande l. icke fast tro l. övertygelse, som lätt tvivlar o. d. (äv. med bibegrepp av l. svårt att skilja från 8). Hielp ther till ath the som äre swaghe j troone icke förarghas eller förwärras aff .. (predikarnas) oonda exempel och liffwerne om the illa liffua. OPetri 1: 60 (1526). 1Kor. 4: 10 (NT 1526: i Christo; NT 1981: svaga). (Prästerna får inte träta o. disputera) ther aff the suaga komma i förtuifflan om sanningena. KOF I. 1: 201 (1575). Han söker den som vilse far, / Den svage i sin famn han tar, / Upprättar dem som falla. Ps. 1937, 119: 2; jfr 8. Jag vill, men Gud, vad mäktar jag, / Så oren och så bräcklig? / Ack, utan dig är kraften svag / Och viljan otillräcklig. Därs. 292: 3.
b) i överförd anv., om handling l. tanke o. d. (se α) l. stund l. ögonblick när ngn säger l. gör ngt (se β).
α) om handling l. tanke l. sätt att handla l. tänka, särsk.: som beror på l. präglas av svag l. ringa handlingskraft l. andlig styrka; äv. ss. adv. Ädla Samhälle, Uplyste Bröder! Det är ej hos Er jag fruktar et så svagt och vanhederligt tankesätt. Kellgren (SVS) 5: 12 (1785). Gref Taube hvilken så svagt handlade i sin dotters affaire. HSH 7: 259 (c. 1800). Handla svagt. Dalin (1854).
β) i uttr. i en svag stund l. (o. numera i sht) ett svagt ögonblick, i en stund l. ett ögonblick l. vid ett tillfälle då vederbörande är lättpåverkad l. lättövertalad o. inte tänker l. tänkte sig för (tillräckligt); i uttr. i ett svagt ögonblick i sht med förbleknad innebörd, liktydigt med: obetänksamt. Almqvist DrJ 412 (1834: stund). Det man lovar i ett svagt ögonblick, bör man hålla i en stark stund. Ackté Minn. 1: 122 (1925). Han var .. en godmodig skojare och ansattes i svaga stunder av sitt frireligiösa samvete. Siwertz Tråd. 25 (1957).
11) [jfr 8, 10] i fråga om efterlåtenhet o. i därur utvecklad anv.
a) i uttr. svag för ngn, som är (förtjust i ngn l. beundrar ngn o. därför är) efterlåten mot honom l. (alltför) benägen att gynna honom (speciellt) l. uppfylla hans önskningar l. tillmötesgå hans nycker o. d., i sht övergående i bet.: förtjust i ngn; äv. i uttr. vara svag för ngt, vara benägen att låta sig påverkas av ngt, hysa beundran för ngt, i sht övergående i bet.: vara förtjust i ngt. Säg, älskar du blott mitt behag, / Hvar dag, / Och ej för en annan blir svag. Envallsson Pig. 39 (1781). Jag medger, at jag är kanske nog svag för honom (dvs. sonen); men, hvad är inte den svagheten förlåtlig! Björn Fanfan 3 (1786). Då Lindblom synes ha varit mycket svag för hovkretsarna och deras opinion (osv.). KyrkohÅ 1926, s. 40. Vi är ju så svaga för allt utländskt, det är ju vår olycka. Boye Ast. 39 (1931). Jag är svag för sprit. Ahlin GillGång 255 (1958).
b) (numera mindre br.) i uttr. svag mot l. med ngn, efterlåten mot ngn l. alltför benägen att uppfylla ngns nycker o. d. Meurman (1847: med). Hon har varit för svag och efterlåten mot den yngste. Östergren (1951).
c) utan förb. med prep.-uttr.: (svag för o.) efterlåten mot sitt l. sina barn l. sina elever o. d.; jfr 8. Inga andra äro preliminarister än sådana, som .. haft så swaga föräldrar och målsmän att de tagit wäldet från dessa, och i allt gjort sin wilja gällande. SKN 1844, s. 236. En egyptiska vill ha många barn, hon är av naturen barnkär och i allmänhet en mycket svag och klemig mor. Berg EgyptProf. 167 (1933). Harlock (1944).
12) i fråga om kunskap l. prestation(sförmåga) o. d.
a) som har dålig förmåga l. kunskap l. ringa skicklighet i visst avseende, dålig, klen, icke stark (se STARK 9 a), särsk. i uttr. svag i (stundom på) ngt; äv. i substantivisk anv. Alldenstundh de uthj sin Christendomb äro så swage att ingenthera kan sin Catechismum (osv.). VDAkt. 1695, s. 461. Ack, fattig gosse, jag är svag i Latinet. Gif mig för all del en fri öfversättning. Polyfem II. 11: 2 (1810). Zetterström var väl en ganska lärd man, men en svag tänkare. Hwasser VSkr. 1: 4 (1852). (Sv.) Swag latinare (lat.) literarum latinarum rudis l. non satis peritus. Cavallin (1876). Domaren .. var ganska svag på offside. IdrBl. 1924, nr 77, s. 10. Bland svaga är medelmåttan stark. Strömberg GrOrdspr. 26 (1949). — jfr SPRÅK-SVAG. — särsk.
α) (numera mindre br.) i uttr. vara svag i maten, vara dålig på att äta, vara klen i maten. Mörne FörtrollÖn 83 (1945).
β) (†) i uttr. svag till ngt, som har dålig kapacitet för ngt (dvs. uppgift, ämbete o. d.). Thå swarede han at han g(er)na wille wara th(e)r ha(n)s nade wille haffua ho(nom) æn tha han kende sich swagh til th(et) embetet. OPetri Tb. 172 (1527). Widekindi KrijgH Föret. 3 a (1671).
γ) (†) i uttr. vara svag att göra ngt, vara dålig på att göra ngt. Huru swaga äro wi icke at dölja wårt inre. Ullman Frök. 54 (1780).
b) om kunskaper l. insikt o. d.: dålig, klen; jfr 16; förr äv. om person (jfr a), i uttr. svag i kunskaper, som har svaga kunskaper. Schroderus Comenius 357 (1639). De voro altför svage i vett och kunskaper. Schönberg Upf. 175 (1770). Svaga insigter. Weste FörslSAOB (c. 1817). En man .. med medelmåttiga förståndsgåfvor och svaga studier. Tegnér (WB) 5: 326 (1825). Svaga kunskaper. SvHandordb. (1966).
c) om prestation l. om manifestation l. resultat av verksamhet o. d.: dålig, klen; särsk. (i fråga) om resultat av intellektuell l. konstnärlig l. litterär verksamhet; äv. ss. adv.; jfr 16. (Diktaren Q. Ennius) fick dock icke högre låford vid Virgilii tid, än at man sade, det denne store skald också funnit något godt i Ennii svaga skrifart. Schöldberg 1VittAH 2: 213 (1773). Jag någre svaga vers i hast författa hunnit. Leopold 1: 506 (1793, 1814). IdrBl. 1924, nr 76, s. 7 (om resultat i diskustävling). Stockholmslaget gjorde en svagare match än någon kunnat vänta. SDS 1924, nr 143, s. 10. De frågeställningar som är försummade eller svagt behandlade i Bonniers är genomgående bättre och skarpare belysta i Bra Böckers världshistoria. Därs. 3⁄12 1986, s. 4.
d) (numera mindre br.) i fråga om verksamhet l. inrättning: som har klen l. usel kapacitet, klen, usel. Effter som trycket här är mycke(t) swagh, och wij ther hafwe inge grekiske booksteffwer (osv.). ConsAcAboP 1: 94 (1643).
e) om handling o. d.: med hänsyn till allmän anständighet l. civilkurage l. krävd karaktärsstyrka l. ur moralisk synpunkt undermålig l. nära oursäktlig l. förkastlig, i sht i n. sg. l. ss. adv., särsk. i uttr. (det är) svagt resp. svagt gjort av ngn. Wrangel Minn. 112 (1925: av). Han kunde inte låta bli att titta på hennes ben, vilket är förbaskat svagt gjort. Östlund Cheyney BeskPill. 100 (1959). Operan skulle åtminstone kunna ge någon föreställning .. Nu har man inte ens visningar av byggnaden på sommaren. Det är svagt. DN 9⁄8 1986, På stan s. 14.
13) om (organ för) fysiskt sinne l. om själsförmögenhet(er) l. begåvning l. (se slutet) förstånd l. sinne för ngt: som fungerar dåligt l. har dålig skärpa l. är dåligt utbildad, klen; nedsatt; äv. om person med hänsyn till förstånd (se slutet), ngn gg äv. med hänsyn till fysiskt sinne l. sinnesorgan (särsk. i uttr. svag i sina ögon). (Små pojkars läxor) skal ma(n) .. dagliga dags vprepetera .. ty min(n)et är än nu suagert och ovist. LPetri KO 177 (1561; uppl. 1956). ConsEcclAboP 35 (1657: i sin ögon). Svagare Lärjungar anlita och begagna de skickligares biträde. BerRevElLärov. 1824, s. 41. Löwegren Ögonsj. 401 (1891; om färgsinne). Han har i grunden ett svagt sinne för det heroiska och det tragiska. Böök 4Sekl. 62 (1926). Ej mer med blicken skum och svag / Jag leta skall Guds anletsdrag / I världens dunkla spegel. Ps. 1937, 586: 4. Av tabellen framgår att det finns ungefär 20 % av de undersökta barnen .. som dels är sinnesslöa, dels mer eller mindre svagt begåvade. PedT 1956, s. 20. — jfr SAMVETS-SVAG. — särsk. ss. beteckning för att ngn inte (riktigt) är vid sina sinnens fulla bruk l. har fullt förstånd; särsk. dels i uttr. svagt förstånd, förr äv. svagt huvud l. nemme (se NIMME), dels i uttr. svag till (i sht förr äv. i) förståndet, förr äv. svag i huvudet l. svag till sinnes (äv. sinne); förr äv. svag att förstå, svag till förståndet. Vij .. befinne osz någet svage både i huffvidit och i magen, doch mehere aff bekymber och sorg ähn någet annet. G1R 29: 472 (1560); jfr 4 b α. Den gode man Pastor (i Odensjö), som af dagelige studier hafuer swagt huffuud. VDAkt. 1656, nr 42. En ransakning .. emellan blinde Erich och hanss hustru sampt Erich och den suaga dieknen. ConsEcclAboP 213 (1658). Swagt förstånd. Sahlstedt (1773). Schützercrantz Olyksöden 84 (1775: til sinne). Runeberg (SVS) 2: 95 (1827: till sinnes). ASScF 10: 6 (1893: att förstå). Strindberg NSvÖ 1: 81 (1906: i förståndet). Svag till förståndet. SvHandordb. (1966). jfr FÖRSTÅNDS-, HUVUD-, SAMVETS-, SINNES-SVAG.
D.
14) som sker med liten kraft l. energi l. intensitet l. är för handen i ringa grad o. d.
a) som sker l. utförs med l. kännetecknas av ringa l. mindre än normal kraft l. styrka (se STYRKA, sbst. 13) l. energi; obetydlig; lätt. Svag puls, stöt. Svag eld, som brinner med (liten o.) stilla l. tynande låga. Svag vind, som är lätt l. har ringa styrka; jfr c. Pulsen är wndertijden starckare, wndertijde(n) swaghare. Berchelt PestBeg. A 6 a (1588). Lät det sedan stå med swag eld öfwer och under at brynas. Warg 77 (1755). Ett språkljud med svag utandning har alltid vid högt tal full ljudning. Aurén Ljudl. 37 (1869). Vid nerströms fiske i tämligen strömt vatten, då svaret .. (i spöet) bör göras så svagt som möjligt. Hammarström Sportfiske 100 (1925). Vid svag ström fiska dessa (s. k. sätt)garn lika bra som den ovan omtalade vaden. MeddLantbrStyr. 1927, 5: 27. Den slutgiltiga bekräftelsen på kraftpartiklarna i den svaga växelverkan kom 1983. ForsknFramst. 1986, nr 6, s. 30.
b) i fråga om sinnesintryck l. inre intryck; ofta ss. adv.
α) (företrädesvis) i fråga om sinnesintryck: som hörs l. syns l. lyser med ringa styrka l. i ringa grad l. som ger ett jämförelsevis obetydligt smak- l. känselintryck; lätt; äv. om sinnesintryck: obetydlig l. lätt; äv. bildl. (Bäst människan) tyckes wara helbregda, är hon lijka som itt swagt lius uthslocken. KOF II. 2: 159 (c. 1655). Jag märker, at hjertat icke känner den swaga sötma, hwaraf egenkärleken hämtar sin tröst. Riccoboni Catesby 4 (1761). (Lågbladen) äro oskaftade, ogrenade samt ej, eller endast svagt, gröna. NF 2: 646 (1877). (Man) kan .. med .. (refraktorer) registrera svagare stjärnor. Strömgren AstrMin. 2: 60 (1927). Det klirrade svagt av stål från hennes stickor. Spong Sjövinkel 62 (1949). Ruin SjunknH 28 (1956; om kontur). Det luktade svagt efter cigarr. Jersild BabH 228 (1978). — jfr FÄRG-, KONTUR-, LJUD-, LJUS-SVAG.
β) [specialfall av α] om röst l. sätt att tala; äv. om person, i uttr. svag i rösten l. stämman. Han swarade med swag tungo: Ja. Münchenberg Scriver Får. 192 (1725). Han lät så svag i rösten, han Erik, där han låg (under ett kullfallet träd), så det är bäst, att vi skyndar oss. Lagerlöf Kejs. 82 (1914). Jag hann sansa mig så pass, att jag kunde klämma fram ett svagt: ”Yes.” Nordström Amer. 185 (1923). Rösten var så svag, att de inga ord hörde. Hallström Händ. 214 (1927). — särsk. språkv. som uttalas med l. har ringa (l. ingen) tryck- l. tonstyrka; äv. om tryck- l. tonstyrka l. sätt att uttala ord o. d. Uttalet bör hvarken vara för svagt eller för starkt. Moberg Gr. 21 (1815). Af de två clusila ljuden är det ena starkt .. t. ex. p, t, k; — det andra svagt .. t. ex. b, d, g. VetAH 1855—56, s. 42. Det öppna svaga e-ljudet ə i öde, sedel (se4dəl), seder (se3dər2) (osv.). LoW (1911). Svag biton .. tillkommer i enkla ord med accent 2 .. en av de stavelser, som icke uppbära huvudtonen, vanligen den sista. Danell SvLjudl. 44 (1911). Svagt bitryck. Elert Fonet. 124 (1995). — jfr ACCENT-, HALV-, HEL-, TRYCK-SVAG.
γ) (företrädesvis) i fråga om inre intryck l. själslig verksamhet. Et svagt hopp lyser mig. Riccoboni Catesby 95 (1761). Aloen sjelf kan endast gifva oss ett svagt begrepp om (sin mexicanska variant) Maguey. Samtiden 1872, s. 223. Mångenstädes är hos nationella minoriteter statskänslan så pass svag, att de ha ytterst svårt att erkänna det berättigade i majoritetens herravälde. NordT 1929, s. 593.
c) allmännare (utan påtaglig innebörd av kraft l. energi l. intensitet): som är för handen l. manifesterar sig l. är utvecklad i (endast) ringa grad l. utsträckning; obetydlig; lätt; ofta ss. adv.: i (endast) ringa grad l. utsträckning; obetydligt; lätt; en smula. Svag efterfrågan, likhet, sluttning, tendens, återhämtning. Svagt böjd, kuperad, sluttande, urringad, utvecklad. Man vet .. allmänt, at den Siberiska Rhabarbern svagare laxerar, än den Chinesiska. VeckoskrLäk. 4: 67 (1783). Ett svagt kuperadt åkerfält, kalladt Bystads gärde. Samtiden 1873, s. 761. Temperaturen hade sjunkit under minus tio grader; vinden svagt sydvästlig. Sundman AndréeLuftf. 334 (1967). Han gick vidare, och i den svaga backen mot stationen stannade han och böjde sig mot en barnvagn. Olsson Källa 183 (1971). — jfr RÖK-SVAG. — särsk.
α) om l. i fråga om värme l. kyla o. d.: lindrig; som når l. nått l. håller få grader; förr äv. om vinter: mild; jfr b α. För den svaga vinterns skull .. fingo intressenterne allenast en liten del af malmen fram till deras .. profsmälthytta. NoraskogArk. 4: 288 (i handl. fr. 1750). Utom denna (hetaste) punct .. måste temperaturen jemförelsevis vara ganska svag. Tamm Smid. 18 (1830). Om mjölet .. (efter 5 minuter) är ljusbrunt, så är ugnsvärmen svag. StKokb. 13 (1940).
β) i fråga om omfång l. antal: liten, ringa, obetydlig; äv. ss. adv.: i liten utsträckning, fåtaligt; jfr 16, 17. Den (till Sv.) angränsande delen af ryska väldet består af .. en .. svagt befolkad bygd. Svedelius Statsk. 1: 1 (1868). Den svaga trafiken på Bergslagernas järnväg måste .. betinga högre fraktsatser pr ton och kilometer än den starkare trafiken på Gäfle-Dala järnväg. Forssell Stud. 2: 195 (1887, 1888). Orsaken till den svaga kvinnorepresentationen (i det grekiska parlamentet) är självfallet den lama takten i emancipationen. DN(A) 16⁄2 1964, s. 8.
E.
15) i ringa grad verkande; som har föga av verksam l. konstituerande beståndsdel.
a) om njutningsmedel, (födo)ämne o. d.: som har föga verkan l. innehåller en liten mängd av verksamt l. konstituerande ämne; föga koncentrerad; motsatt STARK 10 a. Enn kanna Suagtth klaretth. KryddRSthm 1555—56, s. 25. Om endast en bråkdel av ämnet är ioniserat, så är ämnet endast för denna bråkdels vidkommande att betrakta som ett salt, en syra eller en bas, och ämnet kallas då ett komplext salt eller en svag syra eller bas. 19Årh. V. 1: 100 (1922). Hans grogg var av färgen att döma inte så särskilt svag. Gustaf-Janson Kiv. 14 (1971). — jfr ALKOHOL-, EXTRAKT-, NIKOTIN-, SPRIT-SVAG.
b) (numera bl. mera tillf.) om ord l. uttryck o. d.: föga uttrycksfull l. betydelseladdad l. eftertrycklig; fadd; motsatt STARK 10 c α. Wåra begrepp, hwilka wäl warda allt swagare ju mera wi dem utwidge och ju flera ting, ju flera tanke-ämnen wi hafwe. Brunkman SvGr. 48 (1767). Man torde med ett svagt uttryck kunna säga, att rummet verkade något ostädat när kvällen kom. Ekström FyrbSherlH 24 (1932).
c) (numera bl. mera tillf.) om tillvägagångssätt för att åstadkomma ngt: som ger l. givit ringa verkan l. resultat. Det gifves trenne säkra medel att förekomma folkyra .. När alla andra utvägar synas hafva varit för svaga, hvarföre icke försöka dessa? Rosenstein 2: 361 (1789, 1838).
d) om glasögon, kikare o. d.: som korrigerar resp. förstorar i liten utsträckning; motsatt STARK 10 d. SvOrdb. (1986; om glasögon).
F.
16) som är oönskat liten l. fåtalig; som har (oönskat) litet av värdefull l. konstituerande beståndsdel o. d.; ringa; klen; dålig, usel; äv. i överförd anv., om ngts tillstånd o. d.: dålig, usel; äv. ss. adv.: ringa l. uselt, dåligt; jfr 12 b, c. (Bönderna) haffue i nogre åår fådt swagh Åårswext. UpplDomb. 5: 230 (1599). Funnes .. hemmanet .. så swagt aff muhlebet och äng, att thet icke hafwer medel til at hålla nödtorfftige hästar (osv.). RARP 4: 599 (1651). Församblingen är ganska lijten, och Jnkombsterne mycket swaga. VDAkt. 1735, s. 249. Ferdinand III fortsatte detta Krig (dvs. det trettioåriga kriget), dock med swag lycka, och nödgades ingå den Westphaliske Freden. Gjörwell (o. Bergklint) Sam. 236 (1775). Boskapen blir mager, ofta sjuklig, samt litet och svagt mjölkande. LBÄ 44—50: 325 (1801). Hansson FöretagRäkensk. 1: 89 (1981; om likviditetsreserv). — särsk.
a) (numera föga br.) om mynt: som har (låg halt av ädelmetallen i fråga o. därmed) lågt värde l. ett metallvärde som inte når upp till det som anges; som har låg halt av ädelmetallen (jfr 15 a) i fråga; äv. om malm: fattig. (Hyttan har) ganska svag och fattig sten. Johansson Noraskog 3: 429 (i handl. fr. 1684). Det gör rikets inbyggare lika mycket, om de få ett svagare eller bättre mynt för sina varor, när de för det samma åter af andra få lika mycket varor igen, som de gifvit ut derför. Chydenius 273 (1766). Det inhemska myntet blef (under medeltiden) allt svagare i halten, äfven om det höll sig bättre än .. det .. danska. Hildebrand Medelt. 1: 933 (1894).
b) (numera mindre br.) om bränsle: som ger dålig l. liten värmeeffekt, som har dåligt bränslevärde. Schiffer, hvilken .. förloradt god del af sin bergolja eller brännbara ämnet och följakteligen var nu mera ett svagt bränsle. VetAH 1815, s. 199. Åren 1907 och 1908 utfördes .. försök att af stenkolsaffall m.m. tillverka briketter. Det visade sig dock, att metoden ej var ekonomiskt fördelaktig för de svagare kolsorterna. SvGeolU 6: 81 (1915).
G.
17) fåtalig (om befolkning äv. liktydigt med: gles); som har få l. ett ringa antal av ngt; numera bl. (mera tillf.) med viss kvardröjande bibet. av 8 (se särsk. a); förr särsk. om skrift: som innehåller få sidor, tunn; förr äv. i uttr. svag på l. av l. med l. i ngt (se särsk. a). Hwar Familie, hon ware sig aff Mantall Stark eller Swagh (osv.). RARP 1: 5 (1626). Rätten ähr swagh, fördenskull här ähr många aff Rådet affulna. BtÅboH I. 8: 141 (1636). (Finlands, Kopparbergs, Västernorrlands och Västerbottens) Höfdingedömen äro .. swagare än man funnit Swerige med Finland wara i ett medeltal räknade. Hjelt OffRelSvTab. 30 (1761). Andra bandets andra afdelning, en icke så svag qvart, rymmer ej mera än tio år. SKN 1842, s. 42. Folkmängden (i Sv.) vid slutet af år 1866 utgjorde .. vid pass 518 på qv.-milen, en svag befolkning, men dock betydligt starkare än Norges. Svedelius Statsk. 1: 10 (1868). — jfr KREATURS-SVAG. — särsk.
a) i militärt sammanhang, oftast med bibegrepp av (o. utan klar avgränsning från) 8 a; förr särsk. i uttr. svag på l. av l. med l. i ngt. Senast när i droge for wijborg wore i fast swage, jcke när .. (100) hester starke aff menige Ridderskapit j Finland. G1R 11: 301 (1537). Fienden ähr swagh aff Infanterie. Gustaf II Adolf 545 (1630). HH 20: 251 (c. 1640: medh folk). Angående at de Regimenter, som nu äro, om icke alla, doch de starckaste måtte bibehållas, och icke til de swagares förstärckande anwändas .. så wil Kongl. Maj:t (osv.). PH 1: 241 (1720). Men en stackars Prins, som är svag på rytteri .. gör bäst att han rymmer fältet. Ekmanson Sterne 1: 153 (1790). Vi äro svagare än de i kavalleri. Dalin (1854). En svag trupp. Cannelin (1921).
b) biodl. om bisamhälle l. bistock. Barchæus LandthHall. 6 (1773). En fattig eller swag kupa har ej så stor wärme hos sig, som en rik och bij-stark. Linnæus Bijskjöts. 94 (1768). — jfr BI-SVAG.
H. i fråga om ordböjning l. avljud.
18) [liksom eng. weak efter t. schwach] i fråga om ordböjning; motsatt: STARK 16; numera nästan bl. i a, b. Svag .. kallas böjningen, när den förnämligast visar sig blott i yttre vekare och längre tillägg. Strömborg SvSprSkol. 18 (1857). När ett förhållande uttryckes genom förändring af ordets stam kallas böjningen stark, och när det uttryckes genom tillsättandet af bokstäfver, kallas den svag. Schiller SvSpr. 66 (1859). — särsk.
a) om germ. nominalböjning (motsatt: STARK 16 a), numera nästan bl. dels (i fråga) om substantivböjning: som har l. innebär l. ingår i n-stamsböjning (med utljudande -e o. -a i bl. a. sv.), dels i fråga om adjektivböjningens bestämda form: som motsvarar n-stamsböjningen hos substantiv l. som uppvisar sådan böjning; jfr BESTÄMD 8 a α β´. Svaga substantiv. Adjektivets svaga former. I det nu gångbara språket, der det svaga n blifvit från pl(uralis) alldeles oskiljaktigt i (ordet) riken. Rydqvist SSL 2: 6 (1857). Svag deklination hafva alla substantiver, som ändas på vokal utan ljudvigt samt dessutom enstafviga neutrer, som ändas på vokal med ljudvigt. Schiller SvSpr. 90 (1859). Växling inom och mellan de särskilda germanspråken af starka och svaga substantivbildningar är en välkänd sak. AntT 5: 284 (1878). Vid svag böjning är böjningsändelsen -a utom i maskulinum singular, där -e förekommer vid sidan av -a. Källquist SvSpr. 131 (1954).
b) i fråga om germ. verbböjning; motsatt: STARK 16 b; särsk.: som bildar preteritum med tillagd dentaländelse (icke med avljud). (Verb) hwilka endast kunna böjas genom tillfogande af vocaler eller stafwelser, sägas wara swaga. Munch FsvFnoSpr. 34 (1849). I många (verb) .. har den starka böjningen blifvit utträngd af den svaga. Rydqvist SSL 1: 249 (1850). Med svaga verb förstod .. (Grimm) sådana, som bilda sitt preteritum genom sammansättning (såsom i svenskan älskade). NF 2: 1468 (1878). Hos de svaga verben, t.ex. begagna och stänga, överensstämmer .. perfekt particip i neutrum singular helt med supinum (begagnat, stängt). Källquist SvSpr. 42 (1954).
19) [jfr motsv. anv. av t. schwach] språkv. om avljudsstadium (i ieur.): som innebär reduktion av vokalkvantitet l. bortfall av vokal (nollstadium). Hellquist EtymOrdb. 79 (1920). Bödel .. nomen agentis till (det svaga afljudsstadiet af) Bjuda. SAOB B 4851 (1925).
Ssgr: A: (4 a) SVAG-ARMAD. som har svaga armar. Ossian 1: 108 (1794). —
(13) -BEGÅVAD, p. adj. (svag- 1964 osv. svagt- 1980) (i sht i fackspr.) som har svag begåvning, vars begåvning ligger (klart) under genomsnittet; äv. i substantivisk anv. AB 1964, nr 126, s. 2 (i pl. best., i substantivisk anv.). DN 23⁄1 1980, s. 29. —
(4 a, b) -BENT. som har svaga ben; som är svag i benen. Ehrengranat HästRör. 17 (1818; om häst). Han blev svagbent och yr av blodförlusten i den övriga kroppen. Ekman Häxring. 49 (1974). —
(14 b β slutet) -BETONAD, p. adj. språkv. svagt betonad, som har svag betoning. Vising Dante 27 (1896; om ändelse). —
(14 c) -BLÅ. (svag- 1890 osv. svagt- 1917—1919) svagt blå. Bläckhornet, en stor glaskub, slipad i facetter, gaf det svagblå ljuset af vatten eller is. Strindberg Hafsb. 32 (1890). —
(4 b α) -BRÖSTAD. (numera mindre br.) som har svagt l. klent bröst (se d. o. 3 a). VetAH 2: 42 (1781). —
-DRICKA, se d. o. —
(14 c) -GRÖN. svagt grön. (Mellan molnen) lyste himlen som svaggrönt siden. Levart Nov. 59 (1901). —
(14 c) -GUL. (svag- 1896—1951. svagt- 1942—1951) svagt gul. Kléen MSommar 70 (1896; om färgstrimma på himlen). —
-HJÄRTAD.
1) (†) till 4 b α: som lider av svagt hjärta; äv. i substantivisk anv. Månsson Åderlåt. 153 (1642). Dens. Ört. 263 (1642).
2) (†) till 10: ängslig, klenmodig, rädd av sig. Hon hade varit svaghjärtad av sig som barn och rädd för allting. Lagerlöf SkildTid. 1: 82 (1943). —
(13 slutet) -HUVUD. (numera föga br.) svagt huvud; särsk. motsv. huvud 2 a. Thorild (SVS) 6: 160 (1787). Wennerberg i 2SAH 43: 68 (1867). —
(4 a) -HÄNT. (numera föga br.) som är svag i händerna. Ossian 1: 61 (1794). —
(2) -IS. Han hade gått ner sig på svagis och drunknat. Landsm. XIX. 2: 76 (1902). —
(12 a) -KLASS. pedag. (inom vissa större skoldistrikt under förra hälften av 1900-talet förekommande) klassavdelning i folkskolan för svagpresterande barn, B-klass, extraklass. 2NF 38: 284 (1926). —
(4 a) -LEMMAD. som har (sjukligt l. onormalt) svaga lemmar. PH 8: 7585 (1766; om barn). Tholander Ordl. (1872). —
(15 a) -LUT. i sht tekn. (ss. tvättlut använd) (svart)lut med låg koncentration. TNCPubl. 29: 25 (1958). —
(4 b α) -MAGAD. (numera föga br.) som har klen l. dålig mage. Schroderus Comenius Reg. e 3 b (1639). Leijonhufvud Minnesant. 342 (1872). —
(16 a) -MALM. (numera föga br.) fattig malm. JernkA 1862, s. 368. Holmkvist BergslGruvspr. (1941). —
(10) -MODIG. (†) klenmodig; äv. substantiverat (i pl. best.). AAAngermannus FörsprKyrkiost. C 6 a (1587). Månsson Åderlåt. 78 (1642; substantiverat). —
(16) -MOTIVERAD, p. adj. klent, dåligt motiverad; särsk. (i sht pedag.) om skolelev. SvD 29⁄4 1973, s. 12. —
(16) -PRESTERANDE, p. adj. pedag. om skolelev: som (är svagbegåvad) o. presterar klena l. dåliga resultat i skolan. Stödundervisning för svagpresterande elever. Skolvärld. 1968, nr 7, s. 46. —
(4 a, b) -ROTE. (förr) i fråga om gymnastik: rote (se rote, sbst.1 9) för l. med kroppsligt svaga skolbarn; jfr sjuk-, trög-rote. RedHReallärovSthm 62 (1893). —
-SINNE. (numera mindre br.)
1) till 10, om (mycket) lättpåverkat o. handlingsförlamat l. obeslutsamt sinne. Almquist VärldH II. 2: 268 (1931).
2) till 13 slutet: vansinne; äv. oeg. l. allmännare (i fråga om annat än själslig sjukdom). NordT 1885, s. 644. Till höger en mur som tycktes ha uppförts av arkitekten i ett utbrott av svagsinne. Den bara stod där. Hammar Wodehouse Guldkl. 270 (1944). —
(13 slutet) -SINNIG. (numera föga br.) vansinnig. DvSchulzenheim PVetA 1799, Bih. s. 165. Tholander Ordl. (1872).
Avledn. (numera föga br.): svagsinnighet, r. l. f. vansinne; äv. oeg. l. allmännare (i fråga om annat än själslig sjukdom). GT 27⁄10 1786, s. 3. Kellgren 3: 226 (1796; oeg. l. allmännare). Tholander Ordl. (1872). —
-SINT.
1) (†) till 10: klenmodig l. trossvag; osäker, obeslutsam, vacklande; svårmodig. Swagsinte och oskicklige Konungar som lefwa utan omsorg och åtancka. Ehrenadler Tel. 546 (1723). (Sv.) Swag-sint, (t.) schwermüthig. Lind (1738). (Sv.) Svagsint .. (Eng.) Weak of mind, Feebleminded, Infirm. Widegren (1788). (Sv.) Svagsinnt .. (t.) schwach von Gemüth, schwachmüthig, schwachherzig, blödsinnig. Möller (1807).
2) (numera icke i officiellt spr.) till 13 slutet: sinnesrubbad, sinnessjuk; förr äv. = sinnes-slö; jfr sinnes-svag. En sådan man som een obotelig Siukdomb hafver, iämbvähl Svagsint och sådan som alt hennes goda försatt och förslösat. VDAkt. 1716, nr 216. (Sv.) Swagsint .. (Fr.) Homme imbécille (d’esprit). Fou .. Qui a les sens foibles. Nordforss (1805). I Hospitalerne intagas tils widare .. förnämligast Dårar och Swagsinte. Backman Lags. 1: 311 (1831). Överstelöjtnanten satt ännu, svagsint av ålder, någonstans i huset i en rullstol och visste ingenting om världen. Renner o. Renner Baum Shanghai 67 (1940).
3) i oeg. anv. av 2: (helt) tokig l. galen l. förryckt, ”vansinnig” l. befängd; äv. i överförd anv., om ngt sakligt. Svaghsinter. UHiärne 3Hskr. 199 (c. 1716). Seneca (yttrar) .. ”att man måste uppblanda sina berättelser med undervärk och osanningar, att dymedelst vinna Läsarens bifall!” Af en så svagsint smak skulle nödvändigt följa, att (osv.). 2VittAH 2: 428 (1786). Vem är svagsint nog att vilja gifta sig med henne. Hammarling Wodehouse Tack 29 (1936).
Avledn.: svagsinthet, r. l. f.
2) (numera icke i officiellt spr.) till -sint 2: sinnesrubbning, sinnessjukdom; i sht förr äv. dels: sinnesslöhet, dels om åldersdemens; jfr sinnes-svaghet 2. LittT 1795, s. 199. Ålderdomens svagsinthet (dementia senilis) .. uppträder vid 60 till 70 års ålder och visar sig genom nedsatt sinnesskärpa, försvagadt minne och omdöme (osv.). Wretlind Läk. 10: 277 (1902). BonnierLex. (1966).
3) i oeg. anv. av 2 (jfr -sint 3); särsk. konkretare: svagsint l. ”vanvettig” handling l. svagsint l. ”vanvettigt” företag l. dyl. Alla de oegentligheter, låt oss rent af säga smaklösheter och svagsintheter som .. utgå från våra skrädderiverkstäder. Arsenius MannKläd. 386 (1902). —
(4 b) -SJUK. (†) som lider av (obestämd) sjukdom som yttrar sig i allmän svaghet l. kraftlöshet. Sjuka voro af gemene man 71 stycken, dock få svag-sjuka. Ekman Dagb. 50 (1788). KrigVAT 1853, s. 402. —
(19) -STADIUM. språkv. svagt avljudsstadium; äv. allmännare, i fråga om icke ieur. språk: reducerat stadium l. dyl. 2NF 32: 1146 (1921). Det stadium, som uppträder framför sluten stavelse, skola vi kalla svagstadium. Collinder FinLärob. 19 (1940). —
(5) -STRÖM. [jfr t. schwachstrom] el.-tekn. (för telegrafi, telefoni l. andra signalsystem o. d. nyttjad) svag (o. ofarlig) elektrisk ström; motsatt: starkström. TT 1898, Allm. s. 222. TNCPubl. 79: 75 (1983).
Ssgr (el.-tekn.): svagströms-, stundom äv. svagström-anläggning. anläggning (för telegrafi, telefoni l. annan signalering o. d.) där svagström nyttjas. Lindblad Hb. 11: 50 (1925).
-ingenjör. elektroingenjör som är utbildad i (o. ägnar sig åt) svagströmsteknik. Johnson GrKrilon 62 (1941).
-kabel. SFS 1939, s. 431.
-ledning. [jfr t. schwachstromleitung] ledning för svagström; i sht om telegraf- o. telefonledning. TT 1897, Allm. s. 374.
-material. KatalInstallAsea 1931, s. 201.
-montör. om telemontör som uppför l. installerar l. reparerar svagströmsanläggningar l. tillverkar apparater för svagström o. d. SvYrkeslex. nr 183, s. 1 (1958).
-teknik. om den gren av elektrotekniken som använder sig av svagström l. inom vilken svagström kommer till användning (telegrafering l. telefonering l. annan signalering o. d.); motsatt: starkströmsteknik. TT 1897, M. s. 70.
-tekniker. elektrotekniker som ägnar sig åt svagströmsteknik, elektrotekniker inom svagströmstekniken. SthmFolkskBer. 1917—18, s. 133. —
(13) -SYNT, adj.
1) som har svag l. nedsatt syn; numera i sht (med.) i speciellare anv.: som har synfel härrörande från centrala nervsystemet, t. ex. på grund av fel på synnerven (vilket icke kan avhjälpas med glasögon), som lider av amblyopi, i sht förr äv. dels i fråga om tillfälligt nedsatt syn l. ögontrötthet (astenopi), dels: närsynt; äv. om ögon. (Sv.) Swagsyhnt / (lat.) myops. Schroderus Comenius Reg. e 3 b (1639). Vägen var väl icke lång, som han hade at göra; men han blef derunder så trött, sömnig, yr i hufvudet och svagsynt, at han knapt orkade eller kunde se, hvart han gick. VetAH 35: 55 (1774). Orrelius Djurkänn. 278 (1776; om mullvad). Ett seende öga, som företer nedsatt synskärpa även efter glaskorrektion, säges vara svagsynt, amblyopiskt. Löwegren Oftalm. 31 (1923). Mormor som var svagsynt men sparsam tände inte ljuset (trots skymningen i rummet). Ekelöf Utflykt. 67 (1947).
2) (numera föga br.) bildl.; särsk. dels: kortsynt, dels: som icke ser (se SE I 3 b) klart l. som har svag observations- l. urskillningsförmåga. Igenom så stora swårigheter, håller den der wise för godt, at förwärfwa sig bifall af en eller annan droppögd och swagsynt. Lundberg Erasmus 134 (1728). Har för en vacker bild Du kunnat svagsynt blifva? / Har för en Penningståck Du vågat hjertat gifva? SvMerc. 1764, s. 22. Kärleken är väl ofta .. svagsynd. Jacobsson StudL 46 (1833). Frey 1848, s. 565 (om domare).
Avledn.: svagsynthet, r. l. f. till -synt 1: egenskapen l. förhållandet att vara svagsynt, (egenskapen osv. att ha) svag syn; numera i sht (med.) i speciellare anv.: amblyopi; i sht förr äv.: ögontrötthet (astenopi). Svalin Ordl. (1847; om ögontrötthet). Med svagsynthet förstår man hvarje nedsättning eller aftagande af synskärpan. Hallin Hels. 2: 667 (1885). 2NF 34: 75 (1922). —
(14 b β slutet) -TON. språkv. svag betoning l. förhållandet att (relativt sett) vara obetonad; särsk. i uttr. i svagton, i svagtonig l. (relativt sett) obetonad ställning. Noreen VS 2: 192 (1908). Det s. k. Stockholms-e .. finnes .. i franskan i svagton: maison, les, mes. Danell SvLjudl. 31 (1911).
Avledn. (språkv.): svagtonig, adj. som har svag betoning l. som (relativt sett) är obetonad, som står i l. har svagton. Cederschiöld o. Olander Vink. 16 (1901; om vokal). Danell SvLjudl. 31 (1911; om stavelser). —
(10 a) -TROGEN. (†) som har svag tro, svag i tron, klentrogen; äv. i substantivisk anv. Til att tiena them swaagtrognom. PJAngermannus CChristierni C 1 b (1602). Christi Apostlar woro på thenna tiden swagtrogne och wankelmodige nog. Swedberg SabbRo 1: 699 (1697, 1710). JGOxenstierna 5: 240 (c. 1817).
(14 b β slutet) -TRYCK. språkv. svagt tryck, trycksvaghet; jfr -ton. Noreen VS 2: 192 (1908). I dikterna från ungdomsåren möter man .. i stor utsträckning rim med svagtryck. Mjöberg Stilstud. 154 (1911).
Avledn.: svagtryckig, adj. språkv. som står i l. har svagtryck, trycksvag. SoS 1904, s. 111 (om vokal). Beckman SprL 159 (1918). —
(13) -TÄNKT, p. adj.
1) (numera föga br.) som har klen tankeförmåga l. begåvning, enfaldig; korttänkt l. trögtänkt. Efter hvad kärleks, sannings och uttolknings lagar har väl kritikus .. handlat .. huru svagtänkt måste han icke varit. Chydenius 210 (1765). På Kunskaps vida haf .. / En svagtänkt hop sin tid på stranden säker nöter, / Och efter sit begrep sin slögd och näring sköter. Porthan 5: 125 (1772). (Sv.) Swagtänkt .. (Fr.) Qui ne pense pas loin. Nordforss (1805). (Sv.) Swagtänkt .. (lat.) tardus; hebes; obtusus; stipidus; baro; bardus. Lindfors (1824). SvTyHlex. (1872).
2) om ngt sakligt: som vittnar om l. präglas av trögtänkthet l. korttänkthet l. enfald. Sprengtporten .. afmålar konungens ofog med detta krig såsom svagtänkt. Ekman Dagb. 79 (1788). Det vore svagtänkt, att tro (osv.). Atterbom FB 222 (1818).
Avledn. (till -tänkt 1 (o. 2); numera föga br.): svagtänkthet, r. l. f. klen tankeförmåga, tankesvaghet; egenskapen att vara trögtänkt l. korttänkt l. enfaldig. Lindfors (1824). Innan han kommit underfund med att svårfattligheten berott på författarens svagtänkthet. Heikel Stil. 130 (1929). —
(15 a) -VIN. (numera föga br.) vin med låg alkoholhalt (lägre än starkvin). Det spanska vinet .. Intar nu tredje platsen bland svagviner. SvD 2⁄4 1927, s. 3. Det är bra att butikerna fritt får sälja svagvin. Borgåbl. 28⁄10 1994, s. 11.
Ssg (i fackspr.): svagvins-grupp. grupp av viner som karakteriseras av låg alkoholhalt (lägre än hos starkviner). UNT 14⁄4 1942, s. 4. —
(14 c) -VÄXANDE, p. adj. (svag- 1886 osv. svagt- 1892) i sht trädg. o. bot. som har klen växt l. växer långsamt. Juhlin-Dannfelt 295 (1886; om fruktträd). LAHT 1901, s. 292 (om spenatsort). —
(16) -ÅR.
1) år med dålig l. felslagen skörd (men icke verklig missväxt); missväxtår, nödår. ArkNorrlHembygdsf. 1921, s. 40 (c. 1830). De nordligaste af rikets län .. nödgas inregistrera det gångna året såsom ett svagår, ja i en del trakter rent af såsom ett verkligt missväxtår. LAHT 1893, s. 48. Människorna berodde av Herrens väderlek, som gav dem godår och svagår, men av ingen annan makt under solen. Moberg Utvandr. 5 (1949).
2) (mera tillf.) allmännare, om år med dålig fångst av ngt l. dålig tillgång på ngt. Men det kan inträffa svagår även på orre, tjäder och ripa. Och nu rådde svagår. Bergfors Inland 41 (1942). —
(13) -ÖGD. (numera bl. mera tillf.) som har svaga ögon, svagsynt. Chydenius 427 (1780). Martinson Nässl. 156 (1935). —
(15 a) -ÖL. (svag- 1603 osv. svagt- 1666) särsk. (numera bl. i skildring av ä. förh.) om svag maltdryck (dricka l. öl) av visst slag l. med viss bestämd styrka; svagdricka. HovförtärSthm 1603, s. 187. Sist slog jag 3⁄4 vatten hop med 1⁄4 af Ölet .. Det första och oblandade, kallar jag Stark-öl .. och det fjerde (och sista) Svag-öl. VetAH 24: 47 (1763). Swagöl .. alias Swagdricka. Sahlstedt (1773). (Enligt taxa för januari, säljes i Sthm) Et Fat dubbeltöls Swagöl eller bättre Måltids-dricka. DA 1793, nr 3, s. 1. (Det nyfödda) barnet tvättas i varmt vatten eller svagöl — helst inte vin som von Horn anser för skarpt — lindas och lägges vid moderns bröst. Fatab. 1964, s. 150.
-tunna. BoupptToftnäs 1723.
B (numera bl. tillf.): SVAGT-BEGÅVAD, -BLÅ, -GUL, se A. —
-GYLLNE. (i vitter stil) svagt gyllene. Fröding Stänk 135 (1896; om hårslingor). (Eva) såg en svanflock avteckna sig mot den svagtgyllne himlen. Oterdahl En 6 (1927). —
-VÄXANDE, -ÖL, se A.
Avledn.: SVAGA, sbst. o. v., se d. o. —
SVAGHET, se d. o. —
SVAGLIG, förr äv. SVAGELIG, adj. (svag- (sw-, -gh-) 1526—1927. svage- (-gh-) 1616—1890)
1) (†) till 2: svag l. bräcklig; anträffat bl. bildl., ss. bestämning till kärl använt om kvinna. I män .. geffuer thet quinligha kärillet (så som thet ther swaghlighast är) sina äro. 1Petr. 3: 7 (NT 1526; Bib. 1541: swaghast). jfr: (Mannen) skal .. giffua thet qwinligha kärellet, såsom thet ther swaghligast är, sina äro. OPetri Hb. B 3 a (1529).
2) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 4 a, b: som har klena l. nedsatta kroppskrafter; svag av (tillfällig l. varaktig) ohälsa; äv.: sjuk(lig); äv. i överförd anv., om hälsotillstånd o. d. Kon(ung) Gustaf war något svaglig. HSH 12: 120 (1599). Min swagligh lägenheet kunde .. (en resa) icke medhgiffwe, efther Jag icke vthan andre menniskiors hielp komma aff rumedh. SUFinlH 4: 44 (1612). Hanss Boije ähr altt för svageligh aff fallandesiuken som honom ofta hefticht ankommer. OxBr. 5: 92 (1616). (Sv.) Swaglig (lat.) languidus. Hamb. (1700).
3) [utvecklat ur 2 l. till svag, adj. 10] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) svag (se svag, adj. 10). Var det (Gud) .. som nu tog hämnd genom att göra henne så svaglig och maktlös till att råda över barnen? Väring Vint. 101 (1927). —
SVAGLIGA l. SVAGELIGEN, adv. (svag- (sw-, -gh-) 1572—1700. svage- (sw-) 1640. äv. -ligh-) [jfr svaglig] (†) till 4 a, b: svagt, utan styrka o. kraft o. d. Swagliga, utan krafft. Linc. Cc 3 b (1640). särsk.
1) till 4 b (o. 13): i nedsatt grad l. utsträckning. För Siuke blifwa the skattade, som thesse eller andra naturlighe Wärck (dvs. att se, äta o. d.) antingen ingaledz, swageligen eller illa kunna vthföra. Palmchron SundhSp. C 5 a (1642).
2) till 10: ofullkomligt l. dyl. Effter wij swagliga fölie then H. Andes driffuande (osv.). PErici Musæus 5: 124 a (1582).
3) till 14 a, b: utan styrka, svagt; i ringa grad, obetydligt. Swagligha tilgår medh then förbättring, som fölia borde thes helga Euangelij predican. LPetri ChrPina L 5 a (1572). Ådrerna slå långsampt, swagliga och sachta. BOlavi 142 a (1578). —
SVAGLING, m.//ig. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat)
1) till 4 a: person med klena kroppskrafter l. svag fysik; äv. till 4 b: person med nedsatta kroppskrafter, (gammal l. sjuklig o.) svag. KrigVAT 1847, s. 295. Nu kommer de på stora landsvägen .. ett långt utdraget tåg med en svans av kvinnor och svaglingar. Lundkvist Snapph. 81 (1968).
SVAGNA, v. [fsv. svakna, sv. dial. svagna, svakna] (numera bl. i vissa trakter) till 4 a, b, 13: bli svagare (l. bli svag). Beklageligit är att Rev. D. Pastor i Ååss, swagnar mehr och mehr .. hade han så nähr slutat sitt leffwerne mädan Gudztiensten påstodh. VDAkt. 1693, nr 529. At både ögon och andre kropz kraffter merckeligen swagna och afftaga. Därs. 1713, nr 98. (Vindflöjeln som) gubben konstruerat till att dra hackelseverket, när armarna började svagna och åren gick mot solasätt. UNT 27⁄11 1943, s. 14.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content