SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1999  
SVECISM svesis4m, r. l. m.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(förr äv. su-)
Etymologi
[jfr d. o. nor. svecisme; till mlat. Svecia, Sverige (se SVECIA-) l. mlat. suecus, svensk, avledn. av Svecia (se ovan) (med anslutning till mlat. sueones (se SVIONER)); med avs. på bildningssättet jfr DANISM, SKANISM m. fl.]
språkv. för svenskt språkbruk utmärkande ord(form) l. uttryck(ssätt), svensk språkegendomlighet; särsk. om sådan språkegendomlighet som efterbildats i annat språk; jfr SVETICISM 2. SvMerc. 1762, s. 490. En eller annan af dina (dvs. L. Hammarskölds) suecismer äro kanhända bättre än mina germanismer. VFPalmblad (1811) i BrefNSkolH 232. Språket i allmänhet tyckes vara Danska, ehuru med Svensk hand återgifven; hvarigenom åsyftade eller ofrivilliga svecismer, till och med smärre stycken (såsom syndabekännelsen) på oblandad Svenska, här och der kunnat insmyga sig. JERydquist (1852) i MolbechBrevveksl. 3: 127. Ordförrådet i Svenska landsmålsföreningens lista indelas i två hufvudgrupper: Finlandismer (incl. fennicismer och russicismer) och Svecismer (d. v. s. ord, ordformer och uttryck, brukliga i Sverige, men aldrig eller sällan använda i Finland). FinT 1904, 1: 300. Därs. 1955, s. 145. — jfr HYPER-SVECISM.
Spoiler title
Spoiler content