[sv. dial. sveg (med urspr. kort i-vokal), n., sväjj, svajj; jfr d. svej, nor. nn. sveig, bukt; till det svaga resp. starka avljudsstadiet av roten i SVIGA, v.1]
(†) inbuktning; sänka i terrängen. HSH 6: 149 (1658). Denne Telgstens-Grufva .. är i den fremre eller norrare delen på telgstens vården, hvilken med en liten sveg eller bokt är åtskilgd ifrån den södra och högra delen. Hiärne Resa 258(1685). NVedboDomb. Sommart. 1758, § 111.
SAOB
