SVENSKA, sbst.3, r. l. f.; best. -an.
(†) beteckning för ngt sakligt som är av svenskt ursprung l. som kännetecknas av att svenska språket talas l. skrivs; särsk.
1) i sg. best., om svensk kyrkobyggnad på en viss plats. Mattz Klåckare tillsades laga så, att ringningarna om predike dagar i suenskan skola ändas ret när klåckan slår. ConsEcclAboP 54 (1657).
2) om textstycke l. övningsstycke på svenska avsett för översättning till främmande språk. Biskopen sade att Chrior .. Epistlar med mera borde skrifwas i .. (lektor Stagnels) Cirkel och icke det mästa skrifwande bestå i Svenskor. KalmDP 1759, s. 62. När .. (gymnasisterna) taga en liten Swenska hem med sig .. få de til den .. alla glossor och phrases, som läxepoikar. VDAkt. 1781, nr 421. Följande morgonen kl. 8 utgaf jag Swenska til Profstil (för översättning till latin). VDAkt. 1799, nr 343.
3) i uttr. skriva svenska, skriva med ”svensk stil” (se SVENSK, adj. 2 a δ α'). Skal Apologisten wara förplichtat til at öfwa heela Scholan wel til at .. få en wacker hand til at skrifwa Swenska och Latin. KOF II. 1: 456 (1659).
