publicerad: 1999
SVIKSAM svi3ksam2, äv. (numera föga br.) SVEKSAM sve3ksam2, adj.; adv. -T.
Ordformer
(svek- 1725—1895. swijk- 1691. svik- 1727—1951)
(numera bl. ngn gg, ålderdomligt)
1) svekfull. Reenhielm OTryggw. 10 (1691; om handlingar). Diefwulen är falsk och sweksam. Münchenberg Scriver Får. 60 (1725). Phosph. 1813, s. 211 (om ord). (Biskop Thomas) uppmanade Svenskarne med sina sånger, att väl vårda sin frihet i dessa sveksamma tider. Afzelius Sag. 5: 120 (1843). Carlstadsbiskopen (C. A.) Agardh .. opålitlig i ord och uppgifter, opractisk och sviksam, när något skulle göras. Reuterdahl Mem. 213 (1859). (Den skeppsbrutne till Leontes:) Öfverväger du / Om du den tjenst mig visa skall, hvarom jag bad, / Då har du lärt att handla blott för lofvad lön, / Och sviksamt har du kallat dig en konungs son. Runeberg (SVS) 6: 191 (1863). Beskow Enhet 94 (1916). — jfr O-SVIKSAM.
2) i mer l. mindre bildl. anv. av 1; ofta liktydigt med: som icke är att lita på; bedräglig, förrädisk; svekfull; särsk. dels om hopp, dels om ljus. Cederhielm PVetA 1740, s. B 2 a. Månan med sveksamt ljus den famlande vandraren irrar. Adlerbeth Æn. 145 (1804). Ett menskolif går längre än I anen, / Det är ej blott en sviksam, flyktig gäst. Mörne LyrBer. 57 (i handl. fr. 1889). Men hoppet är sviksamt. Allardt Ottesfolk. 11 (1940). — särsk.
a) (†) om odlad växt l. skörd l. jord o. d.: som inte är att lita på (med tanke på avkastning), opålitlig; som bedrar hoppet om god avkastning. Man håller för det besta at .. (till boskapsbete) anwenda swiksamma land. Serenius EngÅkerm. 27 (1727). Hösthwete pläga somlige kalla ångersäd, therföre at wåra kalla wintrar oftast giöra thenna säden swiksam. Salander Gårdsf. 200 (1758). (Potatisen) trifves nästan allestädes, är högst sällan sviksam, och väl odlad gifver merendels en rik afkastning. Adlermarck AfhVexelbr. 14 (c. 1809). Skogsbygden .. (är) genom sin sandmylla .. likaså gynnande för potates plantering, som den till sädesodling ofta är swiksam. SvLitTidn. 1816, sp. 13. Då skörden efter ett eller annat års förlopp började att blifva sveksam till och med för ganska blygsamma anspråk, återstod ingenting annat än att (osv.). Olbers Mossm. 43 (1892). Vid Johannishus är lermyllan mest rådande, men en icke obetydlig areal består af den svårbrukade, sviksamma ”björkleran”. SD(L) 1902, nr 443, s. 6.
b) om grund l. beslutsunderlag: otillförlitlig. Chydenius 274 (1766). Så snart våra begär så väl som känslor intet ledas af Förnuft och Religion, så bygge vi våra Handlingar på mycket sviksamma grunder. Lanærus Försök 32 (1788). Järta 1: 141 (1816).
Avledn.: SVIKSAMHET l. SVEKSAMHET, r. l. f. (†) till 1: egenskapen l. förhållandet att vara svekfull; äv. konkretare: svek; bedrägeri l. förräderi; äv. bildl. Som nu Olof (Tryggvasson) fann denna swijksamheten, att en starck Krigzmacht kommer emot dem på alla sijdor, då wek han tillbaka åt Borgwäggen. Reenhielm OTryggw. 37 (1691). Ingenting blir öfrigt, för hvars skuld man vidare må vakta sig derför, sedan man en gång lärt känna dess (dvs. hoppets) sviksamhet. Höijer Thukyd. 2: 116 (1832). Så möta oss .. wid umgänget menniskor emellan .. ett misstroende och en swiksamhet .. som förlama all samwerkan. Rundgren Pred2Böned. 1849, s. 10. —
SVIKSAMLIGEN adv. [jfr fvn. sviksamligr, bedräglig] (†) till 1: bedrägligt; lömskt. (Lat.) Dolose. (Sv.) Swiksamligen, på lömskt sätt. Ekblad 90 (1764). (Lat.) Fraudulenter. (Sv.) Bedrägeligen, swiksamligen. Dens. 131.
Spoiler title
Spoiler content