publicerad: 1999
SVIKTA svik3ta2, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING (se d. o.), -NING.
Ordformer
(swicht- 1689—1698. svikt- (-w-, -ick-, -ig-) 1741 osv.)
Etymologi
[liksom d. svigte, t. schwichten av lt. swichten l. nl. zwichten, etymologiskt identiskt med SVIFTA, v.2; med avs. på ljudutvecklingen i lt. av -ft- till -cht- (se AKTER, adv.)]
(numera bl. om ä. förh.) sjöt.
1) på segelfartyg, med avs. på (yta av) segel: (i hård vind) snabbt minska gm revning; förr äv.: (i hård vind) förstärka (segel) gm att i lä sträcka grov platting. Swichta Mesanen. SkepCommSkepzb. 1689. Vi fingo .. en ganska hård storm, så att vi måste, ehuru vinden var god, dreja bi och ligga för en sviktad mesan under regn och mörk himmel. Tersmeden Mem. 1: 289 (c. 1790). (Sv.) Svigtning af ett bomsegel, (Eng.) A balance reef. Uggla Skeppsb. SvEngLex. (1856). Svikta ett segel. (dvs.) Att genom hopsnörpning eller sammanrullning af en del af seglet i hård storm minska dettas vindyta. Ekelöf Ordl. (1898). Fartyget ligger bi för stormstagfock och sviktade gaffelsegel. SvFlH 3: 189 (1945). Rydholm (1967).
2) på segelfartyg, med avs. på stående gods: gm en vinkelrätt mot godsets riktning pålagd ridning (se RIDA, v. 12) styva upp; medelst sviktningslinor sammandraga vanten på ömse sidor om en mast (för att få godset styvare); äv. med avs. på fall (se d. o. XVI 1): med handkraft sträcka (äv. i uttr. svikta på ngt). (Kaptenen tillser) at alt stående gods är wähl ansatt och swicktat. Sjöregl. 1741, 2: C 3 a. Svikta vanten: att med tåg sammanknipa vanten upptill för att kunna brassa rårna mera långskepps och stundom äfven i ändamål att åstadkomma en provisorisk ”ansättning” af vanten. Ekelöf Ordl. (1898). Och fastän vi hade riggen sviktad .. så var det så vi trodde .. att stänger och master skulle ryka ur henne. Sparre KaptKrus. 48 (1923). Storstumpen (på skolskeppet) blåste sönder vid vårt försök att svikta på skoterna. VFl. 1930, s. 140. Rydholm (1967; äv. med avs. på fall). — jfr IN-SVIKTA. — särsk. ss. vbalsbst. -ning, konkret, dels om hopridning av undervanten där dessa korsar puttingsvanten, dels om själva stället där de sviktade vanten korsar varandra. Swiktningen på wanten är där puttingswanten sitta fast hwarest rån hänger tätt under. Dalman 55 (1765). Vid svigtningarna å hvarje mast upphänges öfra blocket till kullvindningsginorna i starka stroppar. VFl. 1907, s. 54. Smith (1918).
Särsk. förb. (numera bl. om ä. förh., sjöt.): SVIKTA IN10 4. sjöt. till 2: med tåg sträcka (stående gods, särsk. vant), svikta. Wanten swiktas in på det rån må bättre kunna braszas. Dalman 55 (1765). Svikta in vanten, (dvs.) draga vanten närmare åt hvarandra och göra dem mera spända. Weste FörslSAOB (c. 1817). Auerbach (1913). jfr insvikta.
Ssgr (numera bl. om ä. förh., sjöt.): A: (2) SVIKT-KLOSS. (Sv.) Svigtklossar med tillbehör för vantens insvigtande: (Eng.) Catharpins. Uggla Skeppsb. SvEngLex. (1856). —
(1) -REV. [jfr t. schwichtreef] i gaffelsegel: diagonalt gående rev (se rev, sbst.8) för sviktning; jfr sviktnings-rev. Ett svigtref i storsegelet är en rad refhål upptagne i dukarnes sömmar från bottenrefvets aktra lödra upp till klohornet. Oxenstierna Vanderdecken 50 (1865). Stenfelt 432 (1920). —
(1) -REVA. med avs. på segel: svikta gm att reva (se reva, v.4). Man kan .. ganska fördelaktigt svigtrefva sitt storsegel, om man firar klon en smula och sedan halar väl upp halsen. Oxenstierna Vanderdecken 50 (1865). —
(1) -SARVING. [jfr nl. zwichtserving, -zerving, ä. nl. zwigtsarwing, t. schwichtserving] (†) på l. till råsegel: förstärkning bestående av (vanl.) fem tåglängder spridda över rån o. sammanlöpande i en ring på seglets främre sida; jfr SVIKT, sbst.2 Runius (SVS) 1: 317 (1713: Svvick-Särfvving, sannol. felaktigt för Svickt-Sarfving). Svigtsarfvingar består merendels af 3 parter, hvilka gå tilsammans uti en Dotkopp. FSjöbohm Sjöm. 68 (1791). Dalin (1854).
B: (2) SVIKTNINGS-BULT. Svigtningsbult, (dvs.) en med dref och läder klädd jernbult, som lägges tvärs öfver vanten, och till hvilken svigtningen samt puttingsvanten fastnajas. Ekbohrn NautOrdb. (1840). Schulthess (1885). —
(1) -REV. sviktrev. Skall seglet hafva svigtningsref sättes en reflödra med kaus på mastliket 1 à 1,5 fot nedanför öfra halslödran. Frick o. Trolle 106 (1872). —
(2 slutet) -RING. (Sv.) Svigtningsring .. (Fr.) Quenouilette. Uggla Skeppsb. SvFrSjölex. (1856). Från märspottingarnes undra ändar gå tåg eller jernstänger till en ring, som sitter omkring masten något nedanom hummern. Denna ring .. kallas svigtningsring. Witt Skeppsb. 24 (1857). Schulthess (1885). —
(1) -STOLPE. (†) om vart o. ett av tågen i en ”sviktsarving”; jfr stolpe 2 d. (Vid granskning av) taklingen på stormasten .. bör .. (konstapeln) noga efterse ögonen på undervanten, hangare, svigtningsstolparne, rackar (osv.). Platen Glascock 2: 34 (1837). —
(2) -TALJA. Svigtnings-taljor för vanternas insvigtning. Uggla Skeppsb. SvFrSjölex. (1856). Schulthess (1885).
Spoiler title
Spoiler content