SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1999  
SVINGEL, sbst.3, r. l. m.; best. -n (-elen); pl. svinglar.
Etymologi
[sv. dial. svingel, svängning, krökning; till SVING, sbst.1, o. SVINGA, v.2 — Jfr SAMMAN-SVINGLAD]
(†) takvinkel. VetAH 1746, s. 248. At husen byggas .. tilsammans gör .. at svinglarna svårligen hålla sig täta, så framt de icke läcktas tvärs öfver, för at blifva mindre djupa. Osbeck Lah. 81 (1796).
Spoiler title
Spoiler content