SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1999  
SVINIÖS svi1niø4s, förr äv. SVINÖS, adj. -are; adv. -T.
Ordformer
(-iös 1880 osv. -jös 1902. -ös (-eus) 1789 (: svineusa, pl.)—1902)
Etymologi
[till SVIN efter mönster av sådana ord som SKABRÖS, SKANDALÖS]
(skämts., vard.)
1) svinaktig (se d. o. 3); skabrös (se d. o. 3). (G. III) hör gerna andra .. då han sjelf ej berättar svineusa saker. Ahnfelt HofvLif 4: 100 (i handl fr. 1789). Ja just den där, som .. var med och klådde mig så sviniöst på allt. Högberg Frib. 363 (1910). Där var kung David och det sviniösa sätt, han behandlade Uria på. Hellström ManHum. 2: 197 (1923). En (novell av S. Siwertz) handlar om tre ämbetsmän på nattliga förvillelser och är mycket munter och livlig, men verkar med sin lätt sviniösa ton ganska tidsbetonad och ålderdomlig. Schück o. Warburg 3LittH 8: 117 (1949).
2) [med avs. på bet.-utvecklingen jfr SVINAKTIG] ss. adv., med försvagad bet. i rent förstärkande anv.: svinaktigt (se d. o. 4). (E. Wehtje) har ”sviniöst dödligt tråkigt” hos Ekmans, han fotograferar sig äntligen och är med om en eldsvåda. Wästberg ErnstM 67 (cit. fr. 1880). Jag har så sviniöst ont i huvudet. Lieberath Span. 114 (1916). Nu får man en dunkel aning om varför hyrorna äro så sviniöst höga. DN 1929, nr 350, s. 9. Det är sviniöst kallt ute. Lange Vitklädd 10 (1967).
Spoiler title
Spoiler content