SVINSA svin3sa2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[sv. dial. svinsa, röra på bakdelen; jfr nor. svinse, fara hit o. dit, vifta; bildat med sekundärt avljud till SVANSA]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) bildl.: göra sig till, krumbukta. Alfwarsamma taal och någon wärklighet torde wara .. det bästa medlet men det mäst och oförtöfwat och utan alt swinsande brukas. CGyllenborg (1715) i HSH 10: 148. ”Spela på näsa” gör man med två fingrar på näsan och ”svinsa och svansa” med litet krumbukter efter fritt val. Vi 1950, nr 1, s. 16.
SAOB
