publicerad: 1998
SVANSA svan3sa2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ERI (se avledn.), -NING; -ARE (se avledn.).
Ordformer
(svansa (-w-, -ss-, -sz-) 1620 osv. svantsa (-w-, -tz-) 1541—1795)
Etymologi
[liksom ä. d. svandse, svantze (d. svanse), nor. svanse sannol. (delvis) av mlt. swansen, av mht. swanzen, swenzen (t. schwänzen), sannol. intensivbildning (med -s-) till schwanken, svänga o. d. (se SVANKA, v.); delvis dock inhemsk bildning till SVANS. — Jfr SVANSAD]
1) motsv. SVANS 2: vifta med svansen; särsk. om hund (i sht ss. uttryck för l. med tanke på inställsamhet o. d.); äv.: gå l. springa (omkring) o. vifta med svansen (i sht i uttr. svansa (om)kring ngn); äv. i uttr. svansa efter ngt, inställsamt vifta med svansen för att få ngt. Möller (1790). Och haren! Rände inte han och dansade och svansade, för att ställa sig in hos styggen (dvs. vargen). Wigström Folkd. 2: 171 (1881). Hundarna svansa med fröjd kring sin herre, som kommer / inifrån bordet, ty alltid åt dem har han med sig en godbit. Lagerlöf HomOd. 118 (1908). Hundarna skällde i korus, svansande efter socker. Holzhausen SkNov. 36 (1925). Vid frukosten brukade .. (hunden) alltid svansa från bord till bord i matsalen och hälsa gomorron. Aronson Medalj. 91 (1935). Så aktom oss för Randolfs sto! / Se hon bits, se hon svansar så högt på tå. Åkesson Glasv. 19 (1959). — särsk. i speciellare anv., i fråga om att hålla svansen på visst sätt; i avledn. SVANSARE.
2) i bildl. anv. av 1, om person.
a) gå (omkring) på ett hoverande l. kråmande sätt, gå med kråmande rörelser (o. svänga på bakdelen); kråma sig, hovera sig, stoltsera, yvas o. d.; äv. refl. Zions döttrar äro stålta, och gå medh rakom hals .. gå och svantza. Jes. 3: 16 (Bib. 1541; Bib. 1917: trippa). Käringen språngh på gulfuet fra(m) / Begÿnthe hoon till att Swantze / Hwart och ett barn vthi bröllopeth war / Begÿnthe för käringen dantze. Visb. 2: 24 (c. 1600). Wäl then, som henne får! Hon swiker ei sin man. / Hon wil ei weta af med Släp at gå och swantza. Kolmodin QvSp. 1: 105 (c. 1710, 1732). ”Se dessa simulakrernas heroer!” ropade han; ”se hur de kråma och svansa sig”. Blanche Bild. 4: 104 (1865). Men gå och svansa med karlar, det kan hon, jag gitter inte si’et. Kerfstedt Eva 120 (1888). (Auktionsförrättaren iklädde sig) en gammal krinolin och satte en bahytt på nacken .. han svansade fram och tillbaka på sin estrad. Blomberg Överg. 121 (1915). Halvt omedvetet, halvt motvilligt kände han plötsligt en fläkt av äktenskapets vardag i hennes smeksamma, kuttrande förnöjsamhet där hon svansade runt omkring och nästan i förbigående strök honom över håret. Asklund BrödKlar. 61 (1962).
b) bete sig inställsamt l. servilt l. fjäskigt; ofta i uttr. svansa för ngn, vara servil mot ngn, krypa för ngn, fjäska för ngn; äv. i fråga om mans uppvaktning av kvinna; äv. dels i uttr. svansa efter ngn, följa efter ngn o. fjäska, dels i uttr. svansa för l. efter ngt, fjäska för att få ngt; äv. i uttr. svansa (om)kring ngn, gå omkring ngn o. fjäska. Äfven bland .. (studenterna) finnes en och annan mjölkblek figur, som är en kruka och springer och ”svansar” för betyg. Wetterbergh Sign. 131 (1843). Som pojke kunde det gå an att man svansade kring kjolarna, sig sjelf och andra till åtlöje, men nu som äldre, nej tack! Tavaststjerna Inföd. 28 (1887). Svansat har ni efter öfverklassen, och se’n har ni bitit den hand, som kastat fina tuggor åt er. Roos Son 333 (1904). Så var det prästen! Han gick och svansade efter riksdagsmandat lika ifrigt som hin hårde försökte gömma svansen. Hülphers Timmer 114 (1906). Det undgick varken Ellen eller Stella, att hon svansade en liten smula. Alving DamKlubb. 113 (1931). Det fjäsande för hr Hitler, som den svenska regeringen bedrivit, har icke höljt oss med ära eller inbragt oss aktning. Kung Christian svansade icke för karlen. Han skrev inga personliga brev. GHT 1944, nr 232, s. 11. Journalisten hade .. svansat omkring dem. Cleve Locknät 65 (1981).
3) (numera knappast br.) motsv. SVANS 2: binda upp svansen på (häst); äv.: sätta fast svans på (ngt). Schroderus Dict. 254 (1635). (Sv.) Swantsa, (fr.) mettre ou attacher une queuë à quêlque chose. Möller (1745). Cannelin (1921). — särsk. i fråga om att hugga av svansen på ngt; i ssgn AV-SVANSA.
4) (numera föga br.) motsv. SVANS 3: svänga fram o. tillbaka med stjärten; äv.: på sådant sätt kråma sig l. stoltsera; äv. refl. Påfoglen (kom) stigandes fram för alla andra, swantzade, och pråladhe mykit medh sijna skiöne .. Fiädrar. Balck Es. 176 (1603). Löjorna stodo i täta stimm .. svansande i det sollysta ytvattnet för att hålla sig uppe mot strömmen. Öberg Makt. 2: 98 (1906). Då en hel flock av påfåglar högfärdigt svansade sig på gräsplanen. Laurin Männ. 137 (1919).
5) (i fackspr.) motsv. SVANS 4: förse (ngt) med svans. Stiga noterna nederåt, så blifwa de ock nedåt swansade; stiga de uppåt, stryker man ock, eller swansar dem uppåt. Täubel Boktr. 1: 164 (1823). Björkman (1889). — särsk.
a) (boktr.) ss. vbalsbst. -ning, om förhållandet att sätta ord som ej går in på raden i marginal l. över l. under raden. HantvB I. 5: 90 (1937). Svansning. När i .. ordförteckningar etc. i allmänhet en rad avses för varje huvudord och det likväl uppstår övergångsrader .. är det vanligt att de överskjutande orden .. sättas i högerkanten på närmast under- eller överliggande rad. GrafUppslB (1951).
6) (numera bl. om ä. förh.) motsv. SVANS 4 b: gm att svänga l. flytta på svansen (grovt) inrikta (kanon l. kanonlavett). Törngren Artill. 2: 69 (1795). När vid Anjala i upprorsskocken / Han (dvs. G. III) höll tal, hur mild var ej hans ton? / Korpral Svärd nöp kungen tyst i rocken: / ”Får jag svansa dit kanon?” Runeberg (SVS) V. 1: 95 (1848). Riktkanonens befälhafvare låter .. svansa kanonen i den riktning, batteriet hade före afbröstningen, eller mot det mål, som skall beskjutas. ExFältartill. 1: 92 (1893). Handspiken .. användes dels till lavettens svansning, då den sitter i lavettsvansen, dels för haubitsens förande i marsch- eller stridsläge. BeskrFästnPosArtill. I. 9—10: 39 (1895). Svansa en kanon. SvHandordb. (1966). — jfr IN-, OM-SVANSA.
7) [ytterst utgående från 2 a; efter motsv. anv. av t. schwänzen] i fråga om att försumma ngt; i ssgn FÖR-SVANSA o. den särsk. förb. SVANSA BORT.
Särsk. förb.: SVANSA AV10 4. (numera bl. mera tillf.) till 1; anträffat bl. bildl. (jfr svansa 2 a): svansande ge sig av. Blanche Tafl. 203 (1845). —
SVANSA BORT. (†) till 7, med avs. på tid: på ett försumligt sätt öda bort. Lindfors (1824). Meurman (1847). —
SVANSA FRAM10 4. särsk. (†) till 4, om påfågel: kråmande o. med yvig o. svängande stjärt gå fram. Spegel GW 150 (1685). —
SVANSA IN10 4. till 1: svansande bege sig in; äv. bildl. (jfr svansa 2 a). Topelius Läsn. 5: 189 (1880; om hund). Utsikt 1949, nr 6, s. 16. —
SVANSA OMKRING10 04. till 1; särsk. bildl. (jfr svansa 2 b): fjäskande l. beskäftigt gå omkring (o. göra ngt). Han svansade omkring och ordnade med sittplatser och delade ut block och pennor. Siwertz Sel. 2: 188 (1920). —
SVANSA UPP10 4. (numera bl. tillf.) till 3: med avs. på häst: binda l. knyta upp svansen på. Weste (1807). Auerbach (1913).
Ssg (till 2 a; †): SVANSE-GÅNG. svansande gång. Zions döttrar äro hoghmodigha, och gå så raakhalsadhe, medh swikligh ögnaläte och swantzegång. LPetri Jes. 3: 16 (1568). Kolmodin QvSp. 1: 19 (c. 1710, 1732).
Avledn.: SVANSARE, om person m.//ig., om djur m. l. r., om sak r. l. m. [jfr t. schwänzer]
I. om person som svansar.
1) till 2 a, b. I svantsare, som förr med styfva halsar gått. Hiortzberg Vitt. 308 (1734). Svansare .. (dvs.) person som fjantar kring ngn o. ställer sig in. IllSvOrdb. (1966). jfr räv-svansare.
2) (förr) till 6. Svansaren, som .. med handspiken flyttar lavettsvansen vid rigtningen. Hazelius Förel. 401 (1839). ExFältartill. 1: 79 (1893).
III. fisk. (numera bl. i vissa trakter) till 5 b: vakare (i form av en piptunna o. d.) som utmärker änden av ett garn o. d. Ekström AfhFiska 42 (1845). SvFiskelex. (1955). —
SVANSERI104, n. [jfr t. schvänzerei] (numera bl. tillf.) särsk. till 2, om handlingen att svansa. Svantseri .. (dvs.) högfärdigt upförande. Schultze Ordb. 5237 (c. 1755). —
SVANSIG, se d. o.
Spoiler title
Spoiler content