SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1999  
SVIRVLA svir3vla2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Ordformer
(förr äv. -f l-)
Etymologi
[sv. dial. svirvla, snurra runt; jfr t. schwirbeln; till SVIRVEL]
1) (utom i Finl. numera föga br.) fånga (fisk) med svirvel; äv. abs. Lundell (1893). Svirflandet efter röding bedrifves på djupt vatten från segel- eller motorbåt med stora drag. TurÅ 1913, s. 74. Vi drogo not, vittjade nät och svirvlade gäddor. Schulze BöndSvFinl. 252 (1935). Hufvudstadsbl. 23 ⁄ 4 1988, s. 8 (abs.).
2) rotera l. virvla. I aktern satt hans nya vän .. kastade ut draget och lät det svirfla utmed vasskanten i den lilla båtens kölvatten. Geijerstam LycklMänn. 173 (1899). En metallfisk som svirvlar, emedan den är fäst vid ett lekande. Östergren (1951).
3) anbringa; anträffat bl. i den särsk. förb. SVIRVLA I.
Särsk. förb.: SVIRVLA I. (†) till 3: anbringa förtöjningslekare. (Sv.) Svirfla i (fr.) mettre le maillon d’affourche. Konow (1887).
Spoiler title
Spoiler content