publicerad: 1999
SVIVEL svi3vel2; r. l. m.; best. -n; pl. svivlar (WoJ (1891) osv.) ((†) -els TLev. 1899, nr 8, s. 2, Därs. 1900, nr 8, s. 1)
Ordformer
(förr äv. sw-, -f-, -fv-)
om vridbart l. roterande föremål (l. (vridbar osv.) del av föremål), svirvel. Lundell (1893). SAOL (1973). — särsk.
a) = SVIRVEL a. Cederström Fiskodl. 118 (1857). På swiveln, som jag hade ute, fick jag ett par ganska stora abborrar. Schröder MinnSkog. 224 (1888). Laxfiske med s. k. svifvel efter engelskt mönster har .. denna höst idkats .. vid Ullångers- och Nordingrå-Kusten. VL 29 ⁄ 11 1892, s. 2. IllSvOrdb. (1955; med hänv. till svirvel).
b) sjöt. lekare (se d. o. 2), svirvel (se d. o. b). Ekelöf Skeppsm. 108 (1881). Förtöjningslekare (äfven ”svifvel”), (dvs.) en anordning, hvarigenom ett för två bog-ankaren liggande fartygs tvenne kettingar kunna förenas utombords utan att sno sig om hvarandra och ”få törnar”. Dens. Ordl. 66 (1898). Lekare äv. svivel (swivel), (dvs.) en dubbellänk av järn så inrättad, att länkarna kunna vrida sig i förhållande till varandra. SohlmanSjölex. 434 (1955).
(a) -FISKE. svirvelfiske. (Ett ändamålsenligt metspö) är användbart till ömsom flug-, svifvelfiske och vanligt mete. Schröder Fiske 82 (1900). —
SAOB
Spoiler title
Spoiler content