SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1999  
SVÄLJA sväl3ja2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[sv. dial. svälgja, svälga, matstrupe; jfr ä. d. svelge, mnl. swelge, m. l. f.; till SVÄLJA, v.]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om enskild gång då man sväljer, sväljning; äv. konkret, om det som nedsväljes, klunk (se KLUNK, sbst.2 2 b); jfr SVÄLJ II 1. Han kastade hufvudet bakut och drack några förfärliga sväljor, så att halsens muskler rörde sig som ormryggar. Strindberg SvÖ 1: 29 (1882). Soldaten drack ivrigt vinet, i en enda svälja. Moberg Utvandr. 179 (1949). När man säger något sker det mellan sväljorna. Lundkvist Snapph. 97 (1968).
Spoiler title
Spoiler content