SVÄLLA, sbst.1, r. l. f.; anträffat bl. i sg. best. -an; l. SVÄLL, sbst.4, r. l. m., l. SVÄLLE, r. l. m.; anträffat bl. i pl. -ar
Etymologi
[liksom d. svelle av t. schwelle, bjälke, tröskel (fht. swella, f., swelli, n., mht. swelle, f., n.), till den rot som äv. föreligger i SVALE, sbst.2, o. i avljudsförh. till SYLL. — Jfr SVÄLL, sbst.1]
(†) bjälke l. trästock som tjänar till fäste l. underlag för vagnskorg. Under hemvägen begynnte vagnen at luta åt ena sidan och vid hemkomsten befanns at ena baknäfven var af och knäet intryckt djupt in i svällan. Berzelius (o. Palmstedt) Brevväxl. 1: 180 (1820; rättat efter hskr.). Därs. 181.
