SVÄLL sväl4, sbst.3, r. l. m.; best. -en.
(numera föga br.) beta (se BETA, sbst.1 b) använd för att svälla (se SVÄLLA, v. II 1 slutet) hudar; äv. om l. med inbegrepp av kar för sådan svällning; jfr SVÄLL-BETA, -KAR. Liedbeck KemTekn. 711 (1867). Numera begagnas .. sällan denna otäcka (garvar)pyr, utan man använder i stället s. k. sur sväll, beredd genom sur jäsning af maltskrot eller hvetekli. ArbB 80 (1887). Smultadt sulläder inlägges i gammal sur barklag och därefter i den egentliga ”svällen”: ett stort kar, innehållande utspädd ”tjärpärma”. Almquist Häls. 632 (1896).
