SVÄLTA sväl3ta2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[sv. dial. svälta, mager (betes)mark; liksom nor. dial. svelta, mager betesmark, till den stam som föreligger i SVÄLTA, v.]
mager (ofta stenig) mark, hedmark; företrädesvis i pl., numera i sht ss. benämning på hedmarkerna i Sjuhäradsbygden (i pl. best. närmande sig l. övergående i marknamn). Lindskog SkaraSt. 5: 426 (1816). Fordom skogbevuxna trakter (i Västergötl.) hafva förvandlats till Afrikanska stenöknar, benämda med det varselfulla namnet Svältor, emedan knapt någon lefvande varelse der kan finna näring. Fries BotUtfl. 2: 21 (1852). Liguriska alperna, bruna, svarta, grå, döda i färgen och ofruktbara som svältor. Strindberg TrOtr. 2: 139 (1890). Jag såg en dag en gammal ”knalle”, som bodde på en af svältorna i Vestergötland, komma från skogen med en torr granbuske, som han burit en qvarts mil. PT 1905, nr 242, s. 3. Svältorna eller Svältbygden kallas ett område öster om Alingsås i Västergötland, där på 1800-talet vida och ofruktbara hedar utbredde sig som en följd av tidigare skövling av lövskogen. BraBöckLex. (1980). — jfr SAND-SVÄLTA.
Ssg: SVÄLT-TRAKT. (numera bl. mera tillf.) trakt med l. bestående av (en svälta l.) svältor. Swälttrakterna (Elfsborgs Län) af Westergöthland. Lundequist Landtbr. 229 (1840).
SAOB
