SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1999  
SVÄLTA sväl3ta2, v. -er sväl4ter, svalt sval4t (svulto svul32), svultit svul3tit2, svulten svul3ten2, äv. (nästan bl. i bet. II) -er, -te, -t, -t. (pr. sg. -ar Spegel GW 237 (1685); -er G1R 25: 266 (1555) osv. — ipf. ind. sg. l. sg./pl. svalt i bet. I: Svart G1 114 (1561) osv., i bet. II: CVAStrandberg 3: 445 (1856) osv.; svälte i bet. II: OPetri Kr. 119 (c. 1540: swältes, pass.) osv., i bet. I: Reenhielm OTryggw. 258 (1691), Heidenstam Karol. 2: 42 (1898). — ipf. ind. pl. svulto (-e) i bet. I o. II: Schultze Ordb. 5213 (c. 1755), IllSvOrdb. (1964); swolto i bet. I: 1Mos. 47: 13 (Bib. 1541). — ipf. konj. svulte Linné Diet. 2: 108 (c. 1750; sg.), Sundén (1891); swölt Lucidor (SVS) 345 (1673). — sup. svultit (-e(d)t) i bet. I: HH XIII. 1: 211 (1565) osv., i bet. II: UppsDP 22 ⁄ 9 1596, osv.; svält i bet. II: Nordenflycht (SVS) 2: 162 (1745: swält ut) osv., i bet. I: LPetri Kr. 144 (1559), Grimberg VärldH 2: 509 (1927: svält ihjäl); svältit i bet. I: Didring Malm 2: 155 (1915). — p. pf. swolten HH XIII. 1: 210 (1565: swoltne ihiäll, pl.); svulten i bet. I: SUFinlH 2: 6 (1603: suultne, pl.) osv., i bet. II: Fröding NDikt. 46 (1894); svält i bet. II: Schroderus Os. 2: 550 (1635) osv., i bet. I: G1R 24: 475 (1554: försvelt), SmSkrLandth. 9: 3 (1883: utsvälta, pl.); swältad i bet. I: Botvidi 3Pred. 14 (1621, 1627: vthsweltat), Broman Glys. 3: 193 (c. 1730: utswältade, pl.)). vbalsbst. -AN (†, SUFinlH 2: 12 (1603), Lucidor (SVS) 219 (1672)), -ANDE, -NING; -ARE (se avledn.), -ING (se SVÄLTING, sbst.2).
Ordformer
(förr äv. su-, sw-, -e-, -æ-, -ll-, -th-, -tt(h)-)
Etymologi
[fsv. svälta, st. v.: hungra, sv. v.: låta hungra, sv. dial. svälta; jfr fd. svelte (d. svelte, sulte), nor. svelte, fvn. svelta (st. v.: hungra, äv.: dö, sv. v.: låta hungra, äv.: döda), nor. nn. svelte, got. swiltan, st. v. (i ipf. swalt o. i p. pf. ga-swultun), dö, fsax. sweltan, dö, mnl. swelten, st. v.: försmäkta, fht. swelzan, st. v., brinna upp (mht. swelzen, brinna upp), feng. sweltan, st. v., dö (meng. sweltan, dö, svimma, eng. dial. swelt, dö, svimma (av värme), låta förgås); verbet med svag böjning utgår från ett kausativum av det starka verbet; det starka verbet är sannol. utvidgning av den rot som äv. föreligger i SVAL, adj.; formerna svulto, svulten är ombildningar av de ljudlagsenliga sulto, sulten efter inf. o. ipf. sg. sv-. — Jfr SVÄLT, SVÄLTA, sbst.]
I. intr.
1) om person l. djur: under längre tid vara utan (tillräcklig) föda, lida svält. OPetri Tb. 250 (1528). Iagh fattigh man motte här (i fängelset) bådhe swälltta och törsta. BrevStiernhielm 26 (1635). Ther Bonden är swält, han Kakor framtager / Så tunna som Lööf, och minder än skäl. Arvidi 185 (1651). Men om han (dvs. björnen) giödar sig så länge thet är Sommar, / Så swältar han och braaf när hårda Wintren kommer. Spegel GW 237 (1685). Jag såg en här, som frös och svalt / Och segrade tillika. Runeberg 2: 11 (1848). Medan vi svulto / sutto de svällande herrar och smorde sitt krås med / ärter och fläsk. Johansson Kärnf. 158 (1940). Har ni någonsin svultit? Jag menar inte om ni varit hungrig, utan om ni svultit. Böök Dans. 21 (1941). Det fanns framsteg som var säkra. Föräldrar som inte behövde lida av att se svältande barn. Wigforss Minn. 2: 319 (1951). — jfr FÖR-, HALV-, MJUGG-, SAMMAN- o. UT-SVÄLTA. — särsk.
a) i ordspr. Bettre är dyrt köpa, än illa suelta. SvOrds. A 4 a (1604). Blyg tiggiare swälter offta. Grubb 50 (1665). Arm högfärd, skräppa och swälta. Dens. 460. Det svälter någon förr’n kocken svälter. Granlund Ordspr. (c. 1880).
b) i de resultativa uttr. svälta till döds, svälta ihjäl: dö av svält. G1R 6: 234 (1529). Hwar han (dvs. Kristus) är, ther skal intet fattas, hwar thet än så syntes, som wij skulle swelta jhiäl. LPetri 1Post. Z 4 b (1555). Att mångge .. Aff hungers nödh äre suultne til dödz. SUFinlH 2: 6 (1603). Then fattige hafwer ock sina födo; så at han ei swelter til döda. Swedberg Cat. 336 (1709). Huru stor patriot jag än är, kan jag dock ej föreslå någon att stanna hemma (i Sv.) för att — svälta ihjäl. AnderssonBrevväxl. 1: 174 (1853). Att ha talang är lifsfarligt, ty man kan lätt råka svälta ihjäl! Strindberg Drömsp. 238 (1902). Hur många daglönare hos min far har inte mat i överflöd, och här svälter jag ihjäl. Luk. 15: 17 (NT 1981; Bib. 1917: förgås av hunger). — jfr IHJÄL-SVÄLTA.
c) (†) ss. vbalsbst. svältan: svältande, svält. (Vi bönder) wethe inthet annath för oss .. än sielffue dödhen genom hunger och suelttan. SUFinlH 2: 12 (1603). Lucidor (SVS) 219 (1672).
d) i överförd anv., om mage l. kropp l. liv, äv. om land o. d.; äv. i p. pr. i adjektivisk anv., särsk. i uttr. svältande skrik: skrik som beror på svält l. svältkänslor o. d. Landets byar och städer svälter. Egypten, och Canaans land swolto för then dyra tijdhen skul. 1Mos. 47: 13 (Bib. 1541; Bib. 1917: försmäktade av hunger). När magen swelter, så taga alle lemmarne så småningom af. Swedberg Cat. 241 (1709). Hök som ger svältande skrik öfver höstsvällda bäckar. Hallström Skogsl. 142 (1904). Vad gör det om kroppen svälter, bara själen går med isterhaka. Carlsson MinB 17 (1912). Blackt är vardagslivet, också när det svälter. Boye Ast. 99 (1931).
e) i uttr. svälta räv, se RÄV, sbst.1 1 f ϑ; jfr II 2 a.
2) i bildl. anv. av 1; särsk. i fråga om att lida brist på l. ha l. få otillräckligt av ngt. Svältning .. (dvs.) symptom på fel i sprutpistol .. orsakat av otillräcklig tillförsel av sprutmaterial eller luft. TNCPubl. 42: 105 (1969). — särsk.
a) om person l. själ l. hjärta l. tanke, i fråga om att lida brist på andlig l. intellektuell l. emotionell stimulans; särsk. i uttr. svälta ihjäl, svälta till döds, motsv. 1 b. När Menniskiones siäl swäl- ter, / Hennes krafft som wax försmälter. Prytz OS F 1 b (1620). Spisa wår siäl medh titt Ord altijd, / At hon eij swälter til döda. Ps. 1695, 343: 2. Jag glömde mig själf, jag glömde allt — / Jag glömde, att hjärtat svalt. Lundegård Tit. 411 (1892). Poeterne uppfunno rim, som klinga förträffligt ännu sedan tanken svultit ihjäl. Topelius Vint. III. 2: 98 (1897). Er gycklare var jag och sådde / min onda säd, när hjärtat svalt. Heidenstam NDikt. 71 (1915).
b) (†) om masugn: vara i krävjelag; jfr II 2 b. NoraskogArk. 4: 216 (1719). Rinman 2: 940 (1789).
II. tr. o. i uttr. där objektet ersatts av en prep.-förb.
1) med avs. på person l. djur: låta svälta (i bet. I 1), få l. komma att svälta; äv. i uttr. svälta ihjäl ngn, i sht förr äv. svälta ngn ihjäl, få ngn att svälta så att han avlider; äv., motsv. I 1 d, i resultativa uttr. svälta magen (tom), o. d., svälta sig så att det känns i magen (att den är tom); i sht med refl. obj. (se slutet); förr äv. med obj. ersatt av prep.-förb. inledd av på. Konung Birger, konung Magnus Ladhulååsz son, swelte sina brödher i hääl. OPetri Kr. 155 (c. 1540). (Fadern) wille ingenn maatt gifue barnett, vthann wille suälte thett i hiäl. 3SthmTb. 4: 172 (1601). Han tog en åsna och swälte henne några dagar. Nordberg C12 1: 431 (1740). Banér .. tillintetgjorde (i november 1638) flere af Gallas troppafdelningar, hvarföre denne snart drog sig tillbaka till Magdeburg, svälte en tid på tropparna, och (osv.). Fryxell Ber. 7: 168 (1838). CVAStrandberg 3: 342 (1854: svälta magen tom). Och nog är det sant, att Nils Nilsson i Vallen / blef jäktad och svulten / från gården af Bulten; / nu går han kring socknen, försupen, förfallen. Fröding NDikt. 46 (1894). Bondeagitatorn Olaf Magnusson .. skall .. ha uppträtt mycket fientligt mot ärkebiskopen (Jakob Ulvsson), i det han beskyllt denne för att .. ha svält ihjäl många vid Stäket. KyrkohÅ 1940, s. 10. De stora snömängderna i Västerbotten håller på att svälta ihjäl 44 000 renar. SDS 19 ⁄ 2 1988, s. 20. — jfr IHJÄL- o. UT-SVÄLTA. — särsk. med refl. obj.; särsk. i sådana resultativa uttr. som svälta sig så l. l. svälta sig till ngt. Många svälter sig för att bli smala. På sidstonne wedersakade han all Maat, på thet han skulle swälta sigh ihiäl. Schroderus Os. III. 1: 345 (1635). (Somliga människor) likna en njugger hushållare, hwilken wil swälta sig til rikedomar. Kryger LedStund. 2: 230 (1763). (Många negerslavar) svälte sig af förtviflan till döds. Nicander 1: 443 (1827). Han svälte ihjäl sig af fruktan att bli förgiftad. Strindberg HMin. 2: 203 (1905). Hon slet ont och svalt sig för att hålla dig med mat i häktet. Wester Reymont Bönd. 3: 285 (1924).
2) (utom i a numera mindre br.) i bildl. anv. av 1: få (ngn l. ngt) att lida brist (på ngt), undvika att förse (ngn l. ngt med ngt); förr äv. i uttr. svälta ngt av eget nöje, avstå från ngt (en del) av sitt eget nöje (se d. o. 4). Hwad en hustru smälter (dvs. fördrager) / Vtaf en elak man och eget nöje swälter, / Thet blifwer sedermer i glädiewin förbytt. Kolmodin QvSp. 1: 404 (1732). (Om center- o. innerforwardspelare) hålla samman och äro lika goda löpare kunna de ofta gå igenom motståndarnes försvar. Men .. det är ej rätt att på detta sätt öfvergifva de båda ytterforwards, svälta ihjäl dem så att säga. Zettersten Tait 52 (1906). — jfr UT-SVÄLTA. — särsk.
a) [med tanke på motståndaren ss. en räv som det gäller att beröva födan] motsv. I 1 e, i uttr. svälta räv, se RÄV, sbst.1 1 e ϑ.
b) (†) med avs. på masugn: hålla i krävjelag; jfr I 2 b. Svälta ugnen säges vid silfvermalms-smältningar, då för litet af det beskickade godset upsättes emot kolen. Rinman 2: 940 (1789). Möller (1807).
Särsk. förb.: SVÄLTA BORT10 4. (numera bl. tillf.)
1) till I 1, med avs. på sjukdom: gm svältning få att försvinna. Man kan ock ibland swälta bort frossan. Lindestolpe Fross. 35 (1717).
2) till II 1, med avs. på person: gm svältning få att flytta (se flytta, v.1 III 2) l. ge sig i väg. Simelius gick och spökade ensam i den förfallna komministergården i Appelryd, sedan han svält bort hustru och barn så att de rymt ifrån honom. Wägner Vanskl. 197 (1917).
SVÄLTA FRAM104.
1) till II 1: underhålla (ngn) så knappt med föda att vederbörande nätt o. jämnt lever vidare; äv. med refl. obj., särsk. (numera bl. mera tillf.) i resultativa uttr. inledda av prep. till. Några bruka at spara för lifskalfwarna, och således at föga bättre än swälta dem fram. HushBibl. 1755, s. 143. Jag kan föda mig af bär och rötter, och tryter det kan jag svälta mig fram på ingenting. Heidenstam Karol. 2: 17 (1898). Under de år, då (karolinen) Oxehuvud som fånge (i Ryssl.) svalt sig fram med att binda peruker och fisknät. Dens. Svensk. 2: 240 (1910). Man kan svälta sig fram till konstnärsskap, om man har sig själv blott att sörja för. Oterdahl Skram 313 (1919).
2) i bildl. anv. av 1, särsk. med refl. obj. (jfr svälta, v. I 2): föra en tillvaro med torftig själslig l. kulturell stimulans. När det gäller litteratur, då hissar du upp dig i en liten trång bur för att hungra ihjäl med hela den stora rika världen rundt omkring dig .. På sådana halfheter kan man svälta sig fram därhemma i tio till femton år, men här ute i konstens hemland (dvs. Italien) blir själen rofgirig som ett ungt lejon. Heidenstam Tank. 104 (1899).
SVÄLTA IHOP10 04. (numera bl. mera tillf.) till I 1: gm att svälta spara ihop (ngt). Tå blijr här widh pastoratet af tree Präster 3 Tiggare, som .. motte slutta Hustro och Barn af Estaten, at dhe för sijne Persohner, kunna i dette dyre Jnkiöp swälta ihoop det som requireras til Skoor och kläder. VDAkt. 1690, nr 379. Den (dvs. broschen) har han svultit ihop åt mig, när han var skolgosse. Det är hans frukostpengar för flere månader. Wahlenberg Lönd. 66 (1892).
SVÄLTA IN10 4. (numera bl. tillf.) till I 1: gm att svälta spara in (ngt; se spara in 3). Då nu ränta å köpeskillingen, jämte skatt .. beräknas, så blifva sällan öfver 4 .. (procent) behållna; och måste 2 dito svältas in. JournSvL 1797, s. 229.
SVÄLTA UT10 4. [fsv. svälta ut (i bet. 1)] jfr utsvälta. till II 1.
1) i uttr. svälta ut ngn, förr äv. svälta ngn ut, i fråga om belägring l. blockad o. d.: gm svältning tvinga (ngn) att kapitulera (o. komma ut ur befästning); äv. med avs. på stad l. fästning o. d., med tanke på dess invånare l. försvarare. (Det finns ingen möjlighet) att storma thenne byn (dvs. Varberg) .. Oc är nog till befructendis att wij icke heller kunne suelta them ther vtt. G1R 9: 382 (1534). (Creutz har) skrifvit migh, at dhet är långsampt at svälta uht dem, som liggia i Lakovits. Carl XII Bref 277 (1706). Wetterbergh Genrem. IV (1842; med avs. på fästning). En (sjöfarts)blockad skulle svälta ut oss. NDA 19 ⁄ 11 1875, s. 2. Man åt kattor och råttor. Fästningen svältes formligen ut. Johnson DrömRosEld 135 (1949).
2) svälta (ngn l. ngt) till orkeslöshet l. till döds; äv. med refl. obj.; äv. bildl., särsk. dels i fråga om kortspelet svälta räv (se svälta, v. II 2 a), dels liktydigt med: konkurrera ut. Erich hadhe samme koo iffrån Michilssmesse och till 14 dagar före påskan och suelte vt konn .. och uar hon szå vttsuelt att (osv.). UpplDomb. 5: 80 (1577). (Fåren) födas illa och swelta ut sig innan Jul om året. Serenius EngÅkerm. Bih. 38 (1743). Du niding samlar gullet wäl, / I mening, at dig deraf nära; / Men näns dock ingen ting förtära, / Tils du swält ut båd kropp och siäl. Nordenflycht (SVS) 2: 162 (1745). Otron är den hunger, som swälter ut tron. Rudin 1Evigh. 2: 183 (1870, 1878). (Gråråttorna) togo ifrån .. (svartråttorna) vindar, källare och magasiner, svälte ut dem eller beto ihjäl dem. Lagerlöf Holg. 1: 68 (1906). Till sist finns det bara en kvar (i Svälta räv) som har kort. Han eller hon har då svultit ut de andra och vunnit. Werner o. Sandgren Kortox. 10 (1949). Snickerifabrikerna har svält ut de gamla möbelsnickarna. IllSvOrdb. 1784 (1955).
Ssgr (i allm. till I 1. Anm. Vissa av nedan anförda ssgr kan äv. hänföras till svält; se äv. de under d. o. anförda ssgrna): A: SVÄLT-AVLÖNA~020. med avs. på anställd: avlöna så dåligt att den anställde tvingas svälta, svältlöna; äv. hyperboliskt; äv. i p. pf. i adjektivisk anv., om anställd. Herrar fabrikanter kunde draga hänsynslös profit af de svältaflönade arbetarne. Förbundet 1906, nr 1, s. 8. Arbetarna svältavlönades och tvingades över förmågan. Persson Björnh. 228 (1918). Företaget måste för att bära sig svältavlöna sina medarbetare. ArbFrih. 24 ⁄ 11 1939, s. 1.
-AVLÖNING~020. om mycket låg avlöning (som tvingar den avlönade att svälta). (Till lärarkurserna 1923) kommo .. (deltagarna) till fots, då deras svältavlöning inte tillät dem att leja skjuts. Karlgren BolsjevRyssl. 299 (1925).
-BETE. om mycket dåligt bete (se bete, sbst.1 2) (som får betesdjuren att svälta). (Jord) otjenlig till annat än ett uselt svältbete. Agardh (o. Ljungberg) III. 1: 77 (1857).
-BLOCKAD. blockad (se d. o. 2) med avsikt att förhindra tillförsel av livsmedel o. därmed få en orts l. ett områdes befolkning att svälta. Den folkrättsvidrigt anordnade engelska svältblockaden (mot Tyskl.). Steffen Krig 4: 375 (1917). (Vi svenskar) kunna (gm medlemskap i NF) tvingas att deltaga i motbjudande svältblockad och annan avspärrning av folk. VFl. 1920, s. 23.
-BYGD. bygd (se d. o. I 2) där (en stor del av) befolkningen svälter. Lagån, som för 3 år sen var min följeslagare genom Smålands svältbyggder. Törneros (SVS) 2: 248 (1827).
-DAG. (numera bl. mera tillf.) dag då man svälter; i sht i pl.; äv.: fastedag. Frasse köpte flott, som han gömde på bara kroppen och hade att smörja på det nakna brödet under de fem svältdagarna (i fängelset). Koch GudVV 1: 261 (1916). Jag förstod under svältdagarna sanningen i ordet: ”Den mätte förstår ej den, som är hungrig”. Laurin Minn. 2: 202 (1930). Möllerström hade undersökt 80 fall av diabetes med hänsyn till cholinutsöndringen i urinen .. under svältdag. Bergstrand SvLäkS 373 (1958).
-DIET. diet (se d. o. 2, 5) med sådan verkan att den utsatte svälter; äv. hyperboliskt; äv. bildl. Att jagthundar skola hållas vid svältdiet, är ett påhitt af mesquineriet. Bergström HbJagtv. 127 (1872). En ytterligt knapp soppdiet, en i det närmaste fullständig svältdiet. 2NF 6: 371 (1906). Vid svår hjärtsvaghet med allmän svullnad i kroppen har man mycket använt den s. k. Karellkuren. Det är en nog så kraftig svältdiet. Jacobæus HjärtBlodSj. 160 (1935). Det vetenskapliga arbetet (vid Åbo akademi) behövde (på grund av flera donationer år 1932) ej .. leva på samma svältdiet som tidigare. Nordström ÅboAkad. 168 (1945).
(I 1, II 1) -FODER. (numera bl. tillf.) foder (se foder, sbst.1 1) av sådan beskaffenhet o. i sådan mängd att därmed utfodrade djur svälter l. svältes. Dåligt hö, som icke ens räckte till svältfoder under vintern. Adelsköld Dagsv. 3: 327 (1900).
(I 1, II 1) -FODRA, -ing. med avs. på djur: fodra (se fodra, v.1 1) med svältfoder; äv. bildl.; jfr -föda, v., -system o. -utfodring. Hötillgången för vinterbehofvet har .. varit klen, till följd hvaraf boskapen under vintern svältfodrats. NF 4: 1299 (1881). PedT 1903, s. 126 (: svältfodring; bildl.). Korna sinade på grund av att de svältfodrats under vintern. MännMinn. 3: 143 (1944).
-FORM. biol. form (se d. o. I 9 slutet) av växt l. djur som uppstått till följd av näringsbrist. BotN 1913, s. 45. (Bäcköringen) är ju .. knappast annat än en svältform av vanlig laxöring. Selander LevLandsk. 181 (1955).
(I 1, II 1) -FÖDA, r. l. f. föda av sådan beskaffenhet l. i sådan mängd att därmed utfodrade djur l. att därtill hänvisade (människor l. djur) svälter l. svältes; äv. bildl.; jfr -foder. En riktig småländsk svältföda kunde (under 1500-talet) för dem bägge (dvs. kon o. oxen) gå ned, till 50, 40 kanske 30 lisp. 2VittAH XXIX. 1: 98 (1884). Den vilda växtfödan .. blef .. svältfödan, som nödtvunget tillgreps, då ej något annat stod till buds. Norlind AllmogL 381 (1912). Aktning, beundran, medlidande, det var vad stackars Giacomo fick av alla. Men för honom var .. detta svältföda. Wulff Leopardi 272 (1913).
(I 1, II 1) -FÖDA, v., -ning. med avs. på djur, äv. person l. (mera tillf.) växt: helt otillräckligt föda (se föda, v. I 1 (h)) (eg. så att man svälter mottagaren l. så att han svälter), resp.: ge otillräcklig näring; äv. refl.; äv. bildl.; jfr -nära. Arrhenius Jordbr. 1: 105 (1859). Denna skatt (dvs. spannmålstullen), lagd på alla dem, som släpa och slafva i sitt anletes svett för att svältföda sig. AB(L) 1895, nr 258, s. 3. Då myllan .. t. ex. genom upprepadt svedjande .. blifvit totalt förstörd, kunna där blott sådana växter svältfödas, som åtnöjas med den magraste näring. Fries MänInfl. 6 (1895). (Den ryske generalen Kamenski hade) ledsnat på att längre svältföda sin här i Västerbotten. Quennerstedt Torneå 2: 227 (1903). Korna svältföddes och sinade. Wägner Sval. 155 (1929). Det är faktiskt icke nödvändigt att staten svältföder kulturen. GHT 1946, nr 223, s. 11. Stadsbon jäktar i stenöknen och svältföds på oskolad natur och romantik. Form 1948, s. 89. Den skildrade knappa vinterfodringen kallades (på 1800-talet) också för svältfödning eller svältfodring. Fatab. 1967, s. 199.
Ssg: svältfödnings-system. i fråga om svältfödning av boskap: svältsystem. Ännu herskar mångenstädes det gamla svältfödningssystemet. Johansson Noraskog 2: 23 (1881).
(I 1, II 1) -FÖDD, p. adj. om djur l. person: som lider l. längre tid lidit brist på (tillräcklig) föda; äv. om växt: som lider osv. brist på (tillräcklig) näring; äv. bildl., särsk. dels i fråga om att erhålla l. ha erhållit otillräckliga (penning)medel, dels i fråga om att lida brist på sinnesintryck l. sexuell l. själslig l. kulturell stimulans o. d. Topelius Vint. I. 2: 71 (1867, 1880; om kreatur). Svältfödda djur lemna en dålig och mager mjölk. Grotenfelt Mjölkh. 11 (1886). Han är då inte precis svältfödd, sade Sämund och betraktade pojkens trinda ansikte. Blomberg MännHav. 103 (1926). Ehuru till sin samhällsställning en välmående kapitalist, spelade han från talartribunen gärna och med bravur den svältfödde proletärens roll. Grimberg VärldH 2: 470 (1927). Grankälar, där skägglavens sorgflor hänger i svarta trasor kring de risiga, gängliga, svältfödda träden. Selander SvMark 66 (1934). Den lägre yrkesundervisningen i vårt land är obestridligen fortfarande svältfödd och dåligt utvecklad. SocÅb. 1942, s. 47. Jag var sedan mer än ett år erotiskt svältfödd. Siwertz Tråd. 95 (1957).
Avledn.: svältföddhet, r. l. f. förhållandet att vara svältfödd. Mitt i vår svältföddhet bli vi ett alltför lättfånget byte för smarta agenter med undermålig andlig kost i kappsäcken. GbgP 1954, nr 195, s. 7.
-INKOMST~02 l. ~20. jfr -lön. Schück Shaksp. 1: 235 (1916).
-KONST. (skämts. l. ironiskt) om konsten (se konst 3) att svälta; förmåga att härda ut när man svälter; i sht i sg. best. Svältkonsten deremot studerar jag / Med största flit båd’ natt och dag, / Men några framsteg ej jag just förmärker; / Det studiet verkar bara, att det värker. Dahlgren Calderon 57 (1858).
-KONSTNÄR. (skämts. l. ironiskt) person som behärskar svältkonsten; jfr konstnär 3. Lundin NSthm 443 (1888). Den nedslående föreställningen, att artist och svältkonstnär voro hvarandra så godt som täckande begrepp. Gellerstedt i 3SAH 25: 27 (1911).
-KOST. kost (se kost, sbst.3 2 b) som är så otillräcklig att man svältfödes; ofta i sådana uttr. som hålla l. sätta ngn på svältkost, leva på svältkost; förr äv. om latkost; äv. bildl. BerFinlFäng. 1866, s. 195. ”Vatten och bröd” såsom uteslutande föda blir en svältkost. Wretlind Läk. 4: 96 (1896). Jag kan tigga, om man sätter mig på svältkost. Bergman Chef. 230 (1924). Jag fick hålla honom på fullkomlig svältkost, och han var hungrig jämt. Olzon Buck FjärrL 128 (1937). Vi ha fått många av våra anslag sänkta och inkomsterna äro magra. (Kulturhistoriska) Museet (i Lund) lever på svältkost. Kulturen 1940, s. 6.
(II 1) -KRIG. (i sht i skildring av ä. förh.) krig där de stridande parterna försöker svälta ut (se svälta ut 1) varandra; äv. bildl., särsk. om åtgärder i arbetsmarknadskonflikt som hårt anstränger motpartens ekonomi. Fryxell Ber. 6: 443 (1833). Jemnt en månad hade svältkriget varat. Det ansågs hafva kostat lika mycket folk, som tvänne fältslag. Därs. 7: 179 (1838). Det här svältkriget är förlorat, när vi inte fick järnvägsfolket med oss (i strejk). Didring Malm 2: 159 (1915).
(I 1, II 1) -KULTUR. lant. kultur (se d. o. 2 slutet, 4) med så låg näringshalt resp. näringstillförsel att bakterierna resp. växterna svälter l. svältföds. (I forskningssyfte uppdrog man), genom frösådd i mycket mager jord, svältkulturer och (osv.). BotN 1913, s. 44. NaturvForsknRådÅb. 1950–51, s. 191.
(I 1, II 1) -KUR. hyperboliskt: kur (se kur, sbst.3) varvid patientens näringstillförsel starkt minskas (eg.: så att han tvingas svälta); äv. i fråga om svältfödning av djur (l. växt); äv. bildl.; jfr svältnings-kur. Sätta (l. ställa) på svältkur. Genomgå en svältkur. Hedin HbLäk. 350 (1796). (Då andra medel) synas otillräckelige (bör man) wid invetererade och urartade anstöter (av venerisk smitta), anwända den redan nogsamt pröfwade Swält-Kuren. SPF 1814, s. 51. Man har låtit kreaturen utbyta den gamla svältkuren mot en högre och förnuftigare diet. Höjer Sv. 3: 9 (1882). Köp thomasslagg, men sätt då ej växterna på svältkur, utan använd mer, än en god skörd behöfver. MosskT 1890, s. 47. Man har hyst en sådan fruktan för den barnsliga inbillningskraften, att man rent af satt den på svältkur. Verd. 1891, s. 186. Saab sätts på en svältkur som bland annat innebär att 1 500 jobb försvinner de närmaste två åren. GbgP 13 ⁄ 6 1989, s. 1.
-KÄRRA. (svält- 1885. svälte- 1886—1895) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om spinnrock. Allardt Byber. 1: 40 (1885). Spinnrocken är en svältekärra — det är den — men sitter en dagen i ända och går på, så kan en ändå få ihop till brödet åt två. GHT 1895, nr 226 B, s. 3.
-LEVNAD. [jfr t. schmachtleben] (†) levnad (se d. o. 2) kännetecknad av att man svälter; jfr svältare-levnad. Lind 1: 1359 (1749).
-LÖN. lön (se lön, sbst.1 2) som får löntagaren att svälta; äv. mer l. mindre hyperboliskt: ytterst låg lön. Lundell (1893). En verkligen tillräcklig lön i stället för den vanliga svältlönen. Bergqvist o. Kjederqvist Ziegler 94 (1898). Särskildt gisslade jag vederbörande, som voro oförskämda nog att bjuda svältlöner åt gamla gummor och barn för att i solhettan ligga och rensa torget. Palm AgitL 224 (1904). Svältlön .. Begreppet kan icke logiskt definieras men har spelat en viktig roll som motivering för kraven på .. en lagstadgad minimilön för olika slags arbete. SvUppslB (1935). 75 (öre i timmen) var en svältlön, som det ej gick att existera på i en stad som Bergen. ByggnArbMinn. 210 (1950).
Avledn.: svältlöna, v. svältavlöna (ngn); i sht i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv., särsk. i överförd anv., om arbete l. möda o. d. Lindqvist Dagsl. 2: 73 (1900; i p. pf., om skrivare). Lidman låter (i romanen Stensborg) kapitalisterna tala stort om socialism, medan de svältlöna biträdena. Hedén 5: 43 (1910). Armod och svältlönad möda blev hans lott. HågkLivsintr. 2: 288 (1922). Tusen sinom tusen kontorister är svältlönade, inte bara i Stockholm utan i hela Sverige. Hammenhög PoB 507 (1931).
-MARK. (numera bl. tillf.) ofruktbar mark (se mark, sbst.1 3 c); i sht om svälta (se svälta, sbst.) i Sjuhäradsbygden. TurÅ 1895, s. 415. Kala svältmarker. 3NF 2: 300 (1924).
Ssg: svältmarks-lott. (numera bl. tillf.) jfr lott, sbst.2 3. BtRiksdP 1874, I. 1: nr 1, Bil. 6, s. 92.
-NÄRA. (numera mindre br.) med avs. på jord o. d.: ge otillräcklig näring åt (jfr nära, v.2 1 d); äv. med avs. på person (l. djur l. växt): svältföda; i sht i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv., i sht: svältfödd; äv. i överförd anv. om fysionomi o. d.: som vittnar om att man är svältnärd; äv. bildl. Utan att svältnära eller alldeles ödelägga åkrar. Rösiö Revolt 1: 125 (1904). Därs. 79 (i p. pf., bildl.). En fattig kappsömmerskas lilla svältnärda fysionomi. Ossiannilsson Barb. 165 (1908). Lemlästade karoliner och svältnärda ämbetsmän. SthmBild. 32 (1923). Ändlösa tallhedar med svältnärda träd. SvD(A) 11 ⁄ 9 1927, Bil. s. 4. Östergren (1951).
-PATIENT. (om ä. förh.) patient som är satt på svältkur. Verkan af (diet)kuren förstördes derigenom, att andra patienter sålde mat åt svältpatienterna. Welander VenerSj. 64 (1898).
-RANSON. så knapp ranson (se ranson, sbst.2) att den som är hänvisad därtill måste svälta; äv. hyperboliskt. Serenius B 1 b (1734). Den som lik honom (dvs. Runeberg) året förut .. icke ens haft bröd att äta utan måst leva på potater, stekta i askan i kakelugnen, och salt fisk med smör och mjölk i svältransoner, kan knappast med sanning sägas vara i okunnighet om vad nöd vill säga. Belfrage Runebg 33 (1917).
-RATION. (†) svältranson; jfr ration 4. Wrangel HbHästv. 1372 (1887).
-REM. [med tanke på livrem ss. ngt man kan dra åt så att hunger känns mindre] (ngt vard. l. skämts.) om livrem; äv. bildl., i sht i uttr. dra åt (förr äv. till) svältremmen, strängt hushålla (med livsmedel o. d.), spara (se spara, v. 6); jfr svångrem. Topelius Fält. 4: 51 (1864). Den ena dagen mycket penningar, muntert lif i glada lag; den andra dagen åter — ja då drog hela huset till svältremmen. Ahrenberg Hem. 41 (1887). (När det inte fanns arbete) var det att dra åt svältremmen och bara glo rakt ut i luften. Göth Bergb. 27 (1929). Ju flera .. (länder) som hålla fast vid (den handelspolitiska) kapprustningen och svältremmen, desto svårare blir det att (osv.). SocDem(A) 3 ⁄ 9 1932, s. 2. Han svimmade av, och hon sprang in i kojan efter en svältrem och band ihop hans händer på ryggen. Göth Rall. 24 (1932). jfr Hagberg Shaksp. 9: 173 (1850; ss. egennamn).
-STRAFF. (om utländska l. ä. sv. förh.) straff bestående i att den straffade får svälta; särsk. om den ä. strafformen vatten och bröd. Lefebure (förskonades) från vatten- och bröd-straffet .. Kierman .. hade då redan undergått sitt svältstraff. Malmström Hist. 5: 351 (1877). Prygel och svältstraff hörde till för fångarna (i Hitlertidens koncentrationsläger). Se 1959, nr 15, s. 27.
(I 1, II 1) -SYSTEM. (förr) system att i sht under vinterhalvåret svältfodra boskap; äv. om svettningssystemet; äv. bildl., i fråga om utsugning av jord vid odling. LfF 1856, s. 49. I Virginien och Kentucky har man drifvit tobaksodling ända till dess att jorden blifvit helt och hållet utpinad .. och i bomullsdistriktet är detta svältsystem drifvet om möjligt ännu längre. Samtiden 1873, s. 147. WoH (1904; om svettningssystemet). I allmänhet höll man fordom betydligt flera djur än man hade bete till. Man vågar nog därför tala om ett medvetet svältsystem. Svedenfors Gränsb. 1: 237 (1949).
-TID. (svält- 1790 osv. svälte- 1787—1912) (numera bl. mera tillf.) tid(speriod) då ngn svälter; äv.: hungersnöd; äv. om tid då patient fastar. Sårets skick i djupet, hade synbart förbättrat sig (hos en patient med tarmskador) under framfarne svältetid, då det varit befriadt från Excrementernes stridiga verkan. VetAH 1787, s. 46. Krigs- och svälttider genom århundraden har gjort jordens män snåla och försiktiga med guds gåvor. Fridegård LHårdVid. 198 (1951).
-TULL. (om ä. förh.) benämning på livsmedelstull (med tanke på dess prishöjande effekt) som gjorde att fattiga befolkningslager måste svälta. Så väldig arbetareskaran marscherar / med svajande fanor, Hvad gäller det väl? / Mot svälttullar alla hon så demonstrerar, / emedan hon icke vill svälta ihjäl. Fädernesl. 13 ⁄ 2 1886, s. 4. Kihlberg AHedin 118 (1972).
(I 1, II 1) -UPPFÖDNING~020. om svältfödning av husdjur; jfr -fodra, -system. En svältuppfödning af strängaste art, hvilken utom att hindra hästarnes utveckling i höjd och bredd, äfven inverkade menligt på fölafkastningen. Wrangel HbHästv. 1383 (1887).
(I 1, II 1) -UTFODRING~020. svältfodring. Oaktadt den knappa kosten under vintern, som ofta gränsar till svältutfodring .. har likväl fjällboskapen många goda egenskaper. LAHT 1893, s. 254.
-ÅR. (numera bl. mera tillf.) jfr -tid. Thå thet hårda Swaltåhret (felaktigt för Swältåhret) war, kom drengen till Bråborgh och war mycket försuaget af hunger. LösingDomb. 22 ⁄ 8 1599. Moberg SvH 1: 257 (1970).
B (†): SVÄLTE-KÄRRA, -TID, se A.
C: SVÄLTNINGS-KUR. (mera tillf.) svältkur. Östergren (1951).
-VIS. (†) gm att svälta. Svältningsvis öfvergå till en annan existensform. Nyblom Bild. 192 (1864).
Avledn.: SVÄLTARE, om person m. ⁄ ⁄ ig., om djur m. l. r.
1) till I 1: person som svälter; äv.: svältkonstnär; förr äv.: girigbuk. Lind (1738). Möller (1745, 1755; om girigbuk). Det tycks vara modernt med fakirer just nu. Man hör ideligen talas om de mest underbara svältare och självplågare. DN(B) 2 ⁄ 5 1926, Söndagsbil. s. 2. Skaparna av dessa omätliga rikedomar (dvs. mänsklighetens stora konstverk) är — eller i varje fall har varit — jordens svältare. OoB 1963, s. 355.
2) (†) till II 1, i uttr. vara sin (l. en) egen svältare; om person: försörja sig själv (eg.: svälta sig själv); äv. om djur; jfr svälting, sbst.2 2. Ho wet intet, at en egen swältare ofta sleker fingren efter det han sparkade under en mästares eller husbondes bord? Nordencrantz Arc. 205 (1730). Hos modren blifwa .. (de små vildsvinen), til thesz hon andra året skaffar them flera syskon til werlden, tå the få låf at begynna wara sina egna swältare, och så godt the kunna, föda sig sjelfwa. Orrelius Diurr. 44: 6 (1750).
Ssg (till svältare 1): svältare-levnad. (†) = svält-levnad. Lind (1749).
Spoiler title
Spoiler content