SYKOFANT syk1ofan4t l. -kω-, m.//ig.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[liksom t. sykophant, eng. sycophant, angivare, lismare, fr. sycophante, lat. sycophanta, av gr. συκοφάντης, eg.: ”fikonvisare”, bildat till σῦκον, fikon, vulva (se SYKOMOR) o. φαίνειν, visa (jfr FANTASI); orsaken till ordets anv. är oviss, sannol. föreligger dock en obscen bet. (jfr FIKON 3 a)]
(numera bl. med starkt skriftspråklig prägel) angivare l. bakdantare; äv. dels: lismare, dels: utpressare. Den werkeliga otack, som man får röna af Sykophanter, Momer och Misanthroper. VDAkt. 1794, nr 97. Sykophant var hos Athenienserna namnet på den, som angaf eller anklagade en annan för nedriga gerningar. ConvLex. 8: 128 (1838). (Sv.) sykofant .. (eng.) sycophant; se fjesker, lismare, smickrare. Björkman (1889). Det är kasuisten .. som resonnerar om rätt och orätt, sofisten som krånglar med ord, sist sykofanten eller brännvins-advokaten, som gör svart till vitt. Strindberg TalNat. 129 (1910). Mina tjekister, spioner och sykofanter ha blivit äldre och mindre fanatiska. Tigerstedt Örn. 18 (1935). Malemba var ingen sykofant men behövde en nypa mera självförtroende. Lindberg Gordimer Hed. 106 (1977). SvOrdb. (1986; äv. om utpressare).
SYKOFANTISK, adj. [jfr t. sykophantisch, eng. sycophantic] baktalande l. förrädisk o. d. Den Sycophantiska skrift, som unga fiskalen Herr Zachris Liungdahl för några månader sedan til Max: Ven: Consistorium ingifwet, min heder til förklenande. VDAkt. 1755, nr 355. Ekbohrn (1904).
SAOB
