SYLTA syl 3ta2, sbst.1, r. l. f.; best. -an; pl. -or; förr äv. SYLT, sbst.4, r. l. m.
Ordformer
(sylt 1790—1840. sylta 1733 osv.)
Etymologi
[sv. dial. sylt(a), (särsk. i ortnamn) sylta; röra; smörja, (salthaltig) sumpmark; jfr ä. d., d. dial., d. sylt, strandäng, saltkälla, (i regel) gräsbevuxen, låglänt o. fuktig strandmark, som ofta översvämmas av havet, nor. dial. sylt, äv.: liten salthaltig myr; etymologiskt identiskt med SYLTA, sbst.3 — Jfr SYLTA, sbst.2]
(numera föga br.) fuktig o. lös jord; sumpmark; dy; smuts. Ihre(1769). Sylta .. Äfven för Dy, djup smuts. Weste FörslSAOB(c. 1817). I skygd af skogen ligger .. (Hernöns) solsida, innefattande, dels den högländtare trakten närmast bergen .. dels sjelfva stranden .. Den kallas syltan. Dybeck Runa 1842—43, 3: 22. Tidvis vattendränkt mark, som med landhöjningen långsamt stigit upp ur Bråviksytan, kallades också ”syltor”. Fornv. 1931, s. 230.— särsk. (†) bildl., särsk.: svår l. besvärlig situation, knipa, soppa (se SOPPA, sbst.1 2 e); särsk. [jfr d. sidde, være i sylten, sitta i klistret] i uttr. stå l. fastna l. bli sittande o. d. i syltan; jfr SYLTA, sbst.3 b.Han har osz alla i fällan och sen, farwäl .. Då stå wi där i Syltan. Dalin Arg. 1: nr 44, s. 6(1733). Weste FörslSAOB(c. 1817: sittande). Hur har han kommit i en sådan sylta? Därs. SvTyHlex.(1872: Fastna).
Ssg (numera föga br.): SYLT-ÄNG. av tidvattnet översvämmad ängsmark vid havet. BotN 1905, s. 275.
SAOB
