SYMFONIST sym1fonis4t, sbst.1 m. ⁄ ⁄ ig.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(simf- 1802. sinf- 1864. symf- (-ph-) 1805—1973)
Etymologi
[jfr eng. symphonist, fr. symphoniste; till SYMFONI, sbst.1]
(numera mindre br.) symfoniker; förr äv. om korgosse (se KOR-GOSSE, sbst.1) som sjöng i kör tillsammans med vuxna män. Mecklin BegTonk. 41(1802). Pfeiffer 341(1837; medlem av symfoniorkester). I 7:de seklet kallades de gossar som voro anställda vid påfliga kapellet: Sinfonister, emedan de i octaven medsjöngo den sång som de manliga sångarne utförde. Höijer 489(1864). De mest berömda (svenska) symfonister blefvo Franz Berwald och Norman. Valentin Musikh. 1: 147(1900). SAOL(1973).
