SYMFYS symfy4s, r.; best. -en; pl. -er
Etymologi
[jfr t. symphyse, eng. symphysis, fr. symphyse; bildat av gr. σύμφυσις, sammanväxning (av skelettben), ssg av σύν, samman (se SYN-), o. φύσις, växt, yttre form (se EPIFYS), efter mönster av sådana ord som EPIFYS, HYPOFYS]
anat. konkret: sammanväxning; särsk.: fog där skelettben är förenade gm brosk, i sht om fogen mellan blygdbenen. KonvLex. (1864). Underkäkens grenar förena sig i en ganska lång symphys. Sundström Huxley 318 (1874). Sedan främre blåsväggen lyfts upp med (sond)spetsen i såret ovanför symfysen sköts den vassa tungan fram och perforerade blåsväggen. Meyerson SerafimInstr. 65 (1952). Lindskog o. Zetterberg (1981).
Ssgr (i allm. anat.): SYMFYS-BRISTNING. bristning (se brista, v. I 1 d) i symfys. Fostret var oskadadt, något asfyktiskt, men upplifvades lätt. Vid undersökning af pat(ienten) fann jag en symfysbristning. Hygiea 1900, 1: 566. —
-RUPTUR. symfysbristning; jfr ruptur 4. Ett missförhållande mellan bäckenets och fosterhufvudets storlek eller t. o. m. fostrets axelbredd kan vid spontan eller operativ förlossning framkalla symfysruptur. Hygiea 1900, 1: 571. —
