SYN- ssgr (forts.):
SYN-EKI -eki4, r.; best. -n l. -en; pl. (i bet. 1, om olika slag l. fall) -er. (förr äv. -chi(e)) [jfr t. synechie, eng. synechia, fr. synéchie; av gr. συνέχεια, sammanhang, kontinuitet, till συνεχής, sammanhängande, kontinuerlig, senare leden avledn. av ἔχω, har, håller, till den rot som äv. föreligger i seger, sbst.1]
1) med. om sammanväxt av två delar i ett organ; särsk. (oftalm.) ögonsjukdom vid vilken regnbågshinnan är sammanväxt framtill med hornhinnan l. baktill med linskapseln. KonvLex. (1864). Tamponaden .. framkallar genom tryck på slemhinnan lätt benägenhet för synechier. LbKir. 2: 172 (1922). Då iris angripes, uppstå sammanlödningar mellan pupillranden och linskapseln, s. k. bakre synekier. Löwegren Oftalm. 220 (1923). Vid adhärensbildning ansåg S. det vara bäst att avvakta 1 ⁄ 2 års tid utan att göra något, då man får en total synechie. SvLäkT 1935, s. 1552. Syneki kan orsakas av inflammation i regnbågshinnan .. eller av skador. NE (1995).
2) (†) om art av symbios varvid den ena av kontrahenterna förhåller sig indifferent till den andra. Syrsan Myrmecophila slickar myrornas kropp och håller den ren från utsvettade ämnen. Hithörande myrmekofilers förhållande till myrorna kallas syneki. 2NF 19: 86 (1913). 2SvUppslB 28: 629 (1954). —
-EKOLOGI syn1ekologi4 l. synek1- l. -kω- l. -lω-, r.; best. -en l. -n. [jfr eng. synecology, fr. synécologie; av t. synökologie, av gr. σύν, samman (se syn-), o. ekologi; ordet tidigast använt 1902 av de tyska botanikerna C. Schröter († 1939) o. O. von Kirchner († 1925)] biol. om den gren av ekologin som behandlar relationerna mellan de i vegetationen förekommande organismerna (djur, växter, bakterier, svampar) och deras beroende av den fysiska miljön, läran om vegetationen; motsatt: autekologi. 2NF (1918). Man brukar skilja mellan studier av en enskild arts miljökrav och anpassning till sin omgivning (autekologi) och studier av hela organisationssamfund (synekologi). Sportfiskeb. 27 (1984). —
