SYNKOP syŋkå4p, äv. syn-, r.; best. -en; pl. -er.
1) (numera föga br.) synkope (se d. o. 2). Synkop, (dvs.) utelemnande af en bokstaf eller stafvelse inuti ett ord. Gynther ConvHlex. (1848). (Levertin har) föreställt sig, att ”som” är en fullgiltig förkortning för ”som om”, och denna synkop använder han flera gånger. Söderhjelm Levertin 2: 92 (1917). Ett par alltför starka språkliga synkoper störa. Därs. 114.
2) mus. om avvikelse från rytmisk betoning i ett givet metriskt grundmönster; särsk. om sådan förskjutning osv. som uppstår gm att en obetonad taktdel binds samman med en följande betonad, vars tonvikt flyttas till den förra; i sht i fråga om jazzmusik; äv. i utvidgad anv., i fråga om ljud; jfr SYNKOPE 3. Gynther ConvHlex. (1848). Stundom händer, att tonvigten flyttas från en ursprungligen accentuerad not (stark taktdel) till en oaccentuerad (svag), derigenom att den förra sammanbindes med den sednare, och anslaget sker på denna. En sådan rytmisk figur kallas en synkop. Bauck 1Musikl. 1: 78 (1864). Till sist gafs Haydns .. e-dur-qvartett ur opus 74, där särskildt finalen med sina ondsinta synkoper .. väckte ett tacksamt bifall. PT 1911, nr 248 A, s. 3. Hästhovarnas dämpande synkoper. Essén Fob 89 (1919). De nya andliga värden .. (Beethoven) införde i musiken, mollmelodiernas dystra patos, synkopernas smittande oro, periodbyggnadens underbara kraft (osv.). Peterson-Berger Musik 109 (1921). Synkoperna plockade på hans nerver. Siwertz JoDr. 377 (1928). Jazzmusiken haltade fram ur radion i spräckta synkoper. Thorén Herre 239 (1942). 2SohlmanMusiklex. (1979).
Ssgr (till 2; mus.): SYNKOP-ARTAD, p. adj. jfr arta V 3. Det ges äfven rytmer, som äro synkopartade, utan att vara verkliga synkoper. Bauck 1Musikl. 1: 78 (1864). —
