SYNKRETISERA syŋkret1ise4ra l. 10040, äv. syn-, v., -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Etymologi
[jfr eng. syncretize; av nylat. syncretizare, av gr. συγκρετίζειν, av σύν, samman (se SYN-), o. κρητίξειν, tala som en kretensare, till κρήτη, Kreta, besläktat med. — Jfr SYNKRETISM]
åstadkomma en synkretism. Allt synkretiserande, som ville förlika det sköna och det stygga, ljus och mörker (osv.). Fredlund Dahlgren 221 (1903). särsk. (språkv.) motsv. SYNKRETISM slutet. Synkretisering .. har .. i alltför ringa utsträckning beaktats i språkbeskrivningen. Eriksson Åselesv. 1: 203 (1971). —
