SYNKRO- syŋ1kro-, äv. syn1- l. -krω-, ssgsförled.
ss. förled i ssgr betecknande ngt som är synkroniserat l. är l. verkar synkront med ngt.
Ssgr: SYNKRO-CYKLOTRON -syk1lotrå4n, äv. -lω-, r.; best. -en; pl. -er. [jfr t. synchrozyklotron, eng. o. fr. synchrocyclotron; senare leden av cyklo- (se cyklometer) o. -tron, utlöst ur elektron] (i fackspr.) cyklotron (dvs.: apparat för acceleration av joner till höga hastigheter) där det elektriska fältets frekvens varieras med tiden för att kunna accelerera partiklarna till relativistiska hastigheter (dvs. hastigheter där relativitetsteorin krävs för beskrivning), frekvensmodulerad cyklotron. NaturvForsknRådÅb. 1950—51, s. 30. PropRiksd. 1979/80, nr 25, s. 46. —
-TRON -trå4n, r.; best. -en; pl. -er. [jfr t., eng. o. fr. synchrotron; med avs. på senare leden se -cyklotron] (i fackspr.) om utrustning som används för att öka hastigheten hos laddad partikel (se d. o. 2) till en sådan höjd att partikeln vid stöt mot atomkärna kan omvandla den till annan atom (partikelaccelerator) o. som har en spänningsfrekvens vars period är synkron med ett varvs löptid för partikeln. TT 1946, s. 214. Synkrotronens princip angavs 1945. KursKärnfys. 54 (1947). ForsknFramst. 1986, nr 2, s. 43.
Ssgr (i fackspr.): synkrotron-ljus. ljus bildat gm att snabba elektroner rör sig i ett starkt magnetfält (liksom partiklarna i en synkrotron). Synkrotronljuset är ett mycket rent ljus. NTeknik 1981, nr 47, s. 24.
