publicerad: 2001
SÄLLSAM säl3sam2, adj. -sammare ((†) superl. -samst RelCur. 96 (1682), Runius (SVS) 1: 256 (1713)). adv. -T.
Ordformer
(sel- 1561—1697. seld- 1589—1607. sell- 1539—1741. selt- 1561—1629. siäl- 1556. siält- 1566. säl- 1604—1821. säld- 1589. säll- (-æ-) 1618 osv. sält- 1744. zel- 1618. -sam (-sz-, -mm) 1539 osv. -samb c. 1643—1682. -sambt, n. o. adv. 1625—1650. -sampt, n. o. adv. 1591—1700. -sem 1562. -sen 1561. -zam (-mm) 1561— 1566. -zsam 1589. - zsampt, n. 1589)
Etymologi
[sv. dial. sällsom; jfr ä. d. sjældsom (d. sælsom); av mlt. seltsam (seltzam, seltsem, seltzem med flera former), ombildning av selsen(e), motsv. mnl. seltsam (nl. zeldzaam), mht. seltsæne, fht. seltsāni, sällsynt, ssg av den germ. adjektivstam som föreligger i stammen av SÄLLAN o. förleden i SÄLLSYNT o. (med anslutning till andra ord på -SAM) ett till SE bildat verbalabstraktum på -ni, parallellform (med avljud) till SYN; de brutna formerna siäl-, siäld- torde bero på inflytande från ä. sv. siälsynt (se SÄLLSYNT), siällan, siäldan (se SÄLLAN)]
1) (†) sällsynt; ovanlig. Smaragdus eller Smaraldus, är Edlare än flere andre Edlesteenar, dock är han icke selsam, vthan står nogh til at bekomma. Forsius Min. 93 (c. 1613). En stor orsak, hwarföre den andeliga glädjen både är sällsammare och mindre nu, än i första församlingens tid. Nohrborg 661 (c. 1765). I Sverige finnas .. (av oxel o. rönn) 4 arter, af hvilka den hvita likväl är mycket sällsam. Ström Skogsh. 79 (1830). Nattfroster (har) under senare åren i allmänhet börjat blifwa allt mer och mer sällsamma inom länet. Allvin Mo 119 (1857). Tullberg SvRättskr. 56 (1862). — särsk. ss. adv.: sällan. Schultze Ordb. 3905 (c. 1755). Foglen .. kommer högst sällan fram till åskådande, och låter än sällsammare fånga eller skjuta sig. VetAH 1813, s. 259. Hagströmer företer ett frejdadt exempel af denna sjelfbildning, som väl sällsamt lyckas, men då den upphinnes, får ett eget värde af anspråkslös fulländning. Pontin ÅmVetA 1832, s. 6. Rääf Ydre 1: 84 (1856).
2) som (gm sin beskaffenhet l. art l. karaktär) är ägnad att väcka undran l. förvåning l. uppmärksamhet, underlig, märkvärdig, besynnerlig, egendomlig; förunderlig l. anmärkningsvärd l. märklig; stundom närmande sig bet. dels: mystisk l. övernaturlig o. d., dels: enastående l. betydande; ss. adv. förr äv.: märkligt nog. En sällsam syn, händelse. Ett sällsamt öde. Han har en sällsam förmåga att roa. Monge sellsamme och otrolige historier. Schück VittA 1: 20 (i handl. fr. 1539). (I kyrkböckerna antecknas) Hwad sälsamt i Sochnen sig tildragit hafwer, bestående af ens eller annans synnerlige gode eller onde bedrift (osv.). Kyrkol. 24: 8 (1686). Sligt felaktigt skrifsätt att rätta är ei någet missbruk, såsom någre sällsamt utropa. Tiällmann Gr. 23 (1696). Et sällsamt upförande. Widegren (1788). Gjörwell .. infann sig i sin något sällsamma hvardagsdrägt, en vid öfverrock med en knapprad, kortbyxor och kängor, bar hals, och skjortkragen nedfäld, som gossar bruka. BvBeskow i 2SAH 36: 129 (1862). Det är, som om hon skådade sällsamma, för andra osynliga ting. Hök AlvF 80 (1923). Uttrycket (Vita och Röda rosen) hade han också fått från historien, och han tyckte, att det klingade sällsamt skönt. Lindgren MästBlomkv. 67 (1946). Det är ofta omvittnat, att Linné som naturiakttagare hade en sällsam blick för den konkreta detaljen. Rig 1960, s. 4. Jag skall låta sällsamma ting visa sig uppe på himlen. Apg. 2: 19 (NT 1981). — särsk.
a) i vissa mer l. mindre obrukliga uttr.
α) förekomma ngn sällsamt l. komma ngn sällsamt före l. falla ngn sällsamt (före), verka besynnerligt l. egendomligt på l. för ngn. Så kommer Regeringen och Rådet något selsampt före, att denne booken är publicerat. RP 6: 269 (1636). Nu faller oss mächta sälsampt, att Episcopus söker att pasqvillera Regeringen i rijket. Därs. 422. Det faller mig heel sällsampt före. 2Saml. 1: 111 (c. 1669). Weste FörslSAOB (c. 1817: förekommer).
β) (till)gå l. löpa sällsamt, gå egendomligt l. besynnerligt (till). Efter thet och här til dags medh Doombökerne fast sälsampt och oskickeligen är tilgångit (osv.). Schmedeman Just. 148 (1615). AOxenstierna 8: 259 (1633: löpa). Sakerne begynte och gå något sälsampt i Tysklandh. RARP 2: 187 (1635). BröllBesv. 33 (c. 1660; uppl. 1970).
b) om person: besynnerlig l. underlig l. märklig l. kufisk l. egen; förr äv. närmande sig bet.: vresig; äv. i överförd anv., om blick l. sinne o. d. PErici Musæus 1: 146 b (1582). Vthaff observation wil meenas, at dhen som haar krwsadt Håår, skal och hafwa ett sällsampt sinne. Grubb 432 (1665). Men som mannen blef förbryllad i sitt hofwud .. wardt ock mechta vnderlig til sinnes och sellsam, at ingen kunde komma til retta med honom. Swedberg Lefw. 212 (1729). (Fr.) Il est bouru, comme le diable .. (sv.) Han är sälsam som faen. Mont-Louis FrSpr. 288 (1739). Wennerberg 3: 40 (1883; om blick). (Sokrates) var sannerligen en sällsam person, han var atenarnas vandrande samvete, som uppträdde anklagande och tillrättavisande, när de minst väntade det. NoK 110: 37 (1931). Sällsamma flicka, än var hon idel lek, än grep henne allvaret så djupt att det kom sorg i ögonen. Stiernstedt Bank. 301 (1947).
Avledn.: SÄLLSAMHET, r. l. f. [jfr d. sælsomhed, t. seltsamkeit]
1) (†) till 1: egenskapen l. förhållandet att vara sällsynt l. ovanlig, sällsynthet, ovanlighet; sällsynt beskaffenhet; äv. dels konkretare: ngt sällsynt l. ovanligt, dels mer l. mindre konkret, om ngt som är sällsynt l. ovanligt, ovanlighet, raritet. Linc. Tttt 2 a (1640). Des utan ägde Du en hop med rariteter, / .. Och den privat Person som flere sällsamheter / Församlat innomlands, ei gies ell’ wisas kan. Brenner Dikt. 2: 82 (1723). Sällsamheten af denna metall (dvs. tellur) förbjuder vidlyftiga undersökningar deröfver. VetAH 1813, s. 176. Det är således en sälsamhet att blifva ditbjuden. HLittSt. 1: 297 (1821). På säteriet Hammaryds egor förekommer en sällsamhet i dessa trakter, nemligen bergkack. Allvin Mo 174 (1857). Nytt var yrkandet att x borde utbytas emot ks, men ännu hör det till sällsamheterna att se denna ändring i tryck. Verd. 1892, s. 87. särsk. i uttr. för sällsamheten l. för sällsamhetens skull, för ovanlighetens skull. Nå! så skal jag då göra det för sällsamhetens skuld. Envallsson Kung. 54 (1784). Agrell Maroco 11 (1796: sällsamheten). Schulthess (1885).
2) till 2: egenskapen l. förhållandet att vara sällsam, märklighet, besynnerlighet, egendomlighet; sällsam beskaffenhet; äv. dels konkretare: ngt sällsamt, dels mer l. mindre konkret (stundom med kvardröjande bibet. av 1), om ngt som är märkligt l. underligt l. mystiskt, egendomlighet, märkvärdighet, äv.: sevärdhet. Brenner Pijn. 72 (1727). Berätta ingen ting i hederligit sällskap om trolleri, spöken, widunder, teckentydningar och andra sällsamheter. Hof Underr. 30 (1766). Vägen, som tar af till Lund, / Rögde flera sällsamheter, / Svin ock trasiga Poeter / Kring om hooar, kärl ock sprund. Bellman (BellmS) 11: 174 (1792). Sällsamheten af denna händelse. Weste FörslSAOB (c. 1817). Föröfrigt må det anmärkas som en sällsamhet, att (osv.). Boström 3: 55 (1834). Ett abstrakt, mystiskt och obestämdt tyskeri, hvars sällsamhet oftast var mindre snillrik, än barock. Sturzen-Becker 1: 13 (1845, 1861). Vi människor äro ändå besynnerliga varelser, och till våra största sällsamheter hör den underbara inkonsekvens, som röjer sig i nästan allt vårt handlande och sätt att tänka. Sörlin UFolk 132 (1929). Jag stod åter inför en av den irländska florans sällsamheter. Enckell KlagVindÖ 102 (1937). PiteåT 19 ⁄ 10 1985, s. 2. —
SÄLLSAMMELIG, adj. [jfr t. seltsamlich] (†) till 2: sällsam. Befinne wij nu doch lijkwäl, at ther Gudh hade täckts låtit henne länger lefwa, hade henne tå warit een fast annor Brudeskrudh achtat, än then hon nu (för wår Ögon sälsammeligh) bekommet. Kalff AUggla H 3 b (1643).
Spoiler title
Spoiler content