publicerad: 2001
SÄLLSKAPLIG säl3ska2plig, adj. -are.
Ordformer
(-skapelig 1640—1764. -skaplig 1794 osv.)
Etymologi
[jfr d. selskabelig, t. gesellschaftlich; delvis till sällskapa]
1) motsv. SÄLLSKAP, sbst.1 I 4, II 1: som tycker om sällskap; som är trevlig i sällskap(slivet); som är lätt att vara tillsammans med, lättillgänglig; umgängsam; äv. om djur; äv. i överförd anv. om ngt sakligt, särsk.: som utmärker l. avser l. rör l. hör samman med sällskap(slivet). (Sv.) Sälskapeligh, (lat.) Sociabilis. Linc. (1640). Han var inte hvad man kallar en drinkare; men han älskade glaset af sällskapliga orsaker. Strindberg AmerHum. 2: 96 (1879). Karo var, som man kan finna, en mycket tillgänglig och sällskaplig natur. Schiött SkildTonart. 67 (1891). Den forne Jänta, som glad och sällskaplig deltog i alla nöjen. De Geer Minn. 2: 153 (1892). Icke ringa uppmärksamhet har ägnats anordnandet av utfärder och sällskapliga sammankomster för gästernas trevnad och välbefinnande. NordT 1925, s. 274. Hallberg Minn. 51 (1930, 1935; om umgänge). Hunden är så sällskaplig av sig. SvHandordb. (1966). Sällskaplig samvaro. SvOrdb. (1986). jfr O-SÄLLSKAPLIG.
2) motsv. SÄLLSKAP, sbst.1 I 6, II 2, om person: som (gärna) lever l. ingår i ett samhälle; äv.: som anpassar sig till samhällets krav, social (se d. o. 1); äv. i överförd anv., om ngt sakligt: social (se d. o. 4); numera bl. med anslutning till 1. Lydnad för Rätts-lagen .. (kan) fordras såsom yttre och juridisk förbindelse, d.v.s. såsom oumgängeligt vilkor för sällskaplig förening. Biberg 2: 24 (c. 1820). Om man äfven i afseende på sällskaplig blandning bör åtskillja förbrytare af bättre och mera cultiverad uppfostran ifrån dem af en sämre, ifall äfven brotten äro de samma eller lika stora? Därs. 3: 358 (c. 1823). Människorna äro mycket sällskapliga och lefva gerna i samfund. Roth 2Geogr. 25 (1877). Han insåg .. att människan är ”animal sociale”, ett sällskapligt väsen, men att sällskapslifvet, umgängeslifvet .. kan neddraga människoanden i det låga och simpla. ÅbSvUndH 63: 63 (1941).
a) om djur: som har benägenhet att leva i l. bilda l. ingå i ett samhälle l. en flock o. d. Sillen är en sällskaplig fisk. Ekström AfhFiska 6 (1845). De flesta däggdjur äro sällskapliga och lefva vanligen tillsammans med andra af samma art i större eller mindre skaror. NF 4: 68 (1880). Sällskaplig i ännu högre grad än fränden (sparven), finner man pilfinken i intimt sammanhållna, ofta stora flockar. Rosenius SvFågl. 2: 128 (1922). Abborren är .. en sällskaplig fisk och uppträder under sommaren i regel i större, eller mindre flockar. Hammarström Sportfiske 243 (1925).
b) om växt l. växtart (som ensam l. samman med andra växter av samma art) lever l. ingår i slutna bestånd l. koncentrationer o. d. De så kallade sällskapliga vexterne — Barrträden, Ljungen, Enen och en mängd andra vexter, som, der de finnas, alltid förekomma i mängd, icke tålande andra slag bland sig. 1NordUnivT I. 2: 41 (1855). (Till släktet Bryum hörande) mossor växa sällskapligt, ofta bildande täta mattor. NF 19: 1191 (1896). Shorea .. växtsläkte .. hvars 87 arter äro stora, ofta sällskapligt växande träd i Syd-Asien. 2NF 25: 303 (1916).
c) ss. adv. motsv. a o. b: flockvis resp. i bestånd. Torfbildningens växtarter växa i allmänhet sällskapligt, i tätt slutna bestånd, som lemna föga mellanrum. Post KoprJordb. 26 (1862). (Elanden) lefver sällskapligt i hjordar på Syd-Afrikas slätter. NF 4: 333 (1881). 2NF 17: 1267 (1912).
Avledn.: SÄLLSKAPLIGHET, r. l. f. (-skaplig- 1825 osv. -skapslig- 1849) [jfr d. selskabelighet, t. gesellschaftlichkeit]
1) till 1, om förhållandet l. egenskapen l. förmågan att vara sällskaplig; äv. konkretare, om dels sällskapligt umgänge l. sällskaplig samvaro, dels sällskapligt uppträdande o. d.; äv. bildl. Geijer Häfd. 198 (1825). Hans muntra sällskapslighet. Mellin Nov. 2: 466 (1849, 1867). Det första, som faller i ögonen, då vi nu på kartan studera vulkanernas utbredning är deras sällskaplighet; nästan ingenstädes finner man en vulkan ensam. Kjellén UndInfl. 36 (1893). Vagnen var full av folk men alla voro ur humör, uttröttade och alls inte upplagda för sällskaplighet. Zilliacus Utvandr. 1: 204 (1922). Han behöll en liten vänkrets, som han förblev trogen, men lust till vidlyftigare sällskaplighet tycks han aldrig ha haft. HågkLivsintr. 21: 396 (1940). Sin oerhörda arbetsbörda förenade Berzelius med stor sällskaplighet och han prisas av alla för en vinnande älskvärdhet. Fåhræus LäkH 3: 179 (1950).
2) (†) till 1, om samkväm. Detta är den första sällskaplighet, jag bevistar sedan min mans död. Kuylenstierna-Wenster LifvRöst. 218 (1905).
3) (i ä. naturvetenskapligt fackspr.) till 3, i fråga om djur l. växt, om förhållandet l. benägenheten att leva l. ingå i l. bilda ett samhälle l. en flock resp. ett bestånd. Med lifligheten (hos fåglarna) är äfwen sällskapligheten förbunden eller åtminstone böjelsen att samlas i flockar. Holmström Ström NatLb. 2: 127 (1852). (Gräsens) sällskaplighet har antagligen i språket just skapat begreppet äng, liksom de med hvarandra sällskapande träden föranledt det af skog. Santesson Nat. 61 (1880). Det mest framträdande draget i sillens natur är hans sällskaplighet. LAHT 1895, s. 57. De äro ganska nervösa av sig alla snäppfåglar och deras sällskaplighet gör, att om en skriker och flyger iväg, följer hela skaran exemplet. Rosenberg OsKvism. 172 (1934).
Ssgr: sällskaplighets-behov. till sällskaplighet 1. (numera bl. tillf.) För att tillfredsställa den smula sällskaplighetsbehof som han verkligen besitter, har den sinnrike britten hittat på klubben. Steffen ModEngl. 404 (1893).
-drift. till sällskaplighet 3, (i ä. naturvetenskapligt fackspr.) i fråga om djur: drift att leva i flock. Ett märkwärdigt wittnesbörd om foglarnes sällskaplighetsdrift äro de redan omtalade fogelbergen på Island och i andra nordliga nejder. Holmström Ström NatLb. 2: 129 (1852). Denna starka sällskaplighetsdrift, företrädesvis verksam under tiden för ungarnes uppfödande, är ett utmärkande drag för många af den högnordiska zonens djurarter. Quennerstedt Resa 177 (1867). Reuter LägrDjSjälsl. I. 2: 9 (1886; hos växtstekellarver).
-krav. till sällskaplighet 1. (numera bl. tillf.) Upptagen som jag är dels med föreläsningsskrifning .. dels med rufvande öfver afhandlingar .. dels också med sällskaplighetskraf. Rydberg Brev 1: 370 (1893).
Spoiler title
Spoiler content