SÄLTA säl3ta2, sbst.2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) (sank) strandmark (utnyttjad till slåtter l. bete); saltäng; jfr SÄLTING 1. De lågländta ängar, som utbreda sig mellan här inskjutande fjärdar, ha bevisligen i mannaminne utvidgat sig; och flere såkallade sältor, hvilka i anseende till ofta överstigande hafsvatten voro i min barndom bara, äro nu gräsbundne. Brunius Resa 1838 73 (1839). Fruktträden blomma, / fåren, de fromma, / ströva och beta på sälta och äng. Taube BalladBohusl. 66 (1943). Betet på vallar och sältor är det bästa i vårt land. Därs. 6. Där vaggar båtarna bland tången och maneterna vid bryggorna och i sältorna betar korna. Wieland Västk. 183 (1944). SAOL (1986).
