SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 2002  
SÖCKEN sök4en, förr äv. 32 (LoW (1889, 1911; med uppgift om såväl akut som grav accent)), r. l. f. (Bjugg Huussp. A 7 a (1697) osv.) l. n. (Karlfeldt FridLustg. 61 (1901) osv.); ss. r. l. f. best. -nen (Bjugg Huussp. A 7 a (1697)), äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) -na (Knorring Torp. 1: 276 (1843)) l. -nan (Moberg Rid 233 (1941), Dens. SistBr. 194 (1959)), ss. n. -net; pl. (ss. r. l. f.) best. -nar.
Ordformer
(söcken 1743 osv. söckn (-ch-) 17341762. söckn- (-ch-) 1697 osv. söken 17121897 (: sökenmat). sökn c. 17001901. sökn- 1773 (: sökneweckan)1921 (: julsöknen))
Etymologi
[jfr d. søgn, fvn. sykna, f. (, nor. nn. sykn(e)); substantivering av SÖCKEN, adj. — Jfr SÖCKENDAG]
vardag, arbetsdag; äv. (o. i sht) sammanfattande om (veckans) arbetsdagar, arbetsvecka; numera bl. i b β o. ss. förled i ssgr o. i avledn. SÖCKNIG. I Kyrckian den tijden, När Söchnen är lijden, / Skal Drängen upwachta. Bjugg Huussp. A 7 a (1697). Sin tijd miszbrukar hon till tijdfördrif och lättia / Sin natt till waka och sin dag till sömn och ro / Sin sök’n och arbetz dag till stå på torg och bro / Sin helg och hwilo-dag till arbet’ synd och flättia. Runius (SVS) 1: 221 (1712). Vad angick det honom om de tog sig en rotablöta om helgerna när de arbetade i söcknen. Göth SmeFredrKJ 196 (1936). Kvarnen malde natt som dag trehundrasextiofyra dygn på året, skottår trehundrasextiofem. Söndagen var söcken i Nybo. Nilsson BombiNick 159 (1946). Moberg SistBr. 194 (1959). — jfr JUL-SÖCKEN. — särsk.
a) i utvidgad (jfr b β) l. bildl. anv., särsk.: slitsamt, glädjelöst liv, grå vardag. I sadeln upp! Vi rida / invid hvarandras sida / från lifvets tunga söcken / i gård, i bygd, i dal. Tigerschiöld Dikt. 2: 105 (1891). Jag vill tacka dig, du stilla genius, som göt din värme i min barndoms söcken. Silfverstolpe Vard. 52 (1926). Adertonhundratalets huvudsakliga strävan på det språkliga området .. styrde hän mot demokratisk nivellering, fattigdom, dammig söcken. Malmberg Värd. 29 (1937).
b) [möjl. delvis utlöst ur SÖCKEN-DAG] i förbindelse med heligt l. helg.
α) (†) i de adverbiella uttr. heligt och söcken, helg och vardag, helg och söcken, heligt eller söcken, helg eller vardag osv.; jfr SÖCKEN, adj. a. Man weet at krigzmän ofta liten åthskilnad giöra emellan heligt och sökn; vthan hugga til, så snart the see sitt rahm. Isogæus Segersk. 422 (c. 1700). Pigorna .. med röda band i hår-flätorna, som gå twå hwarf öfwer hufwudet, hwilka de bruka både heligt och söckn. Hülphers Dal. 171 (1762). Hvarken heligt eller söcken. Weste FörslSAOB (c. 1817). Dalin 2: 512 (1854).
β) (numera ålderdomligt l. i vitter stil) i förb. med helg, särsk. i det adverbiella uttr. (i) helg och söcken, äv. (o. i sht) i utvidgad (jfr a) anv.: i arbete o. på fritid, till vardags o. fest; i livets alla skiften. Svenska Folket i helg och söken, i krig och i fred, hemma och ute. Strindberg (1882; titel). Skilja på / de gitta ej helg och söcken. Fredin Dan. 47 (1888). Fredrik II:s dagar skildras här (i Chodowieckis bilder) i krig och fred, i helg och söcken. Laurin Konsth. 389 (1900). Det arbetades både helg och söcken. Någon söndagsvila förekom ej. ByggnArbMinn. 212 (1950). I hyttor, stålblåsning och Martinverk pågick arbetet dygnet runt såväl helg som söcken. Järnbruksminn. 188 (1952). Artikeln inleder serien ”Genom Sveriges städer. Ögonblicksbilder med Dagens Nyheters kamera”, vilken avser att skildra livet i städerna i helg och söcken. SvLittTidskr. 1960, s. 81.
Ssgr: A: SÖCKEN-DAG, se d. o.
-HELG. [jfr fin. arkipyhä] (i Finl.) om helgdag (lätthelg) som eg. infaller på arbetsdag (o. som (anses böra) flyttas l. flyttats till lördag). I och med att de s.k. söckenhelgerna har gjorts till lördagshelger har de samtidigt gjorts i det närmaste osynliga. Den enda skillnaden mot vanliga lördagar är, att allt arbete ligger nere. VNyland 23 ⁄ 7 1981, s. 2. StFinSvOrdb. 1: 50 (1997).
-MÖDA. (numera mindre br.) jfr möda, sbst. 2. Ullman GodMinn. 16 (1926). Vikingatågen blev saga och historia, men folkets vardag, söckenmödan, tecknades av ingen. TurÅ 1949, s. 137.
-VECKA. (söcken- 1843. söckna- 1923. söckne- 17731899) (numera mindre br.) arbetsvecka. Börandes liken ei altid stå obegrafne til Söndagarne .. utan så wida möjelighet är begrafwas i sökneweckan. KulturbVg. 2: 46 (1773). Vad vi här skola få veta, det tilldrog sig mitt i söcknaveckan. Halfvarsson Ljunga 1: 18 (1923).
B (†): SÖCKNA-VECKA, se A.
C (†): SÖCKNE-VECKA, se A.
Avledn.: SÖCKNIG, adj. (numera mindre br.) eg.: som utmärker l. är karakteristisk för söcken; särsk. i utvidgad anv.: trist, tråkig. Sökniga (på nöje tomma) sökendagar. Törneros (SVS) 1: 153 (1824). Ellens födelsedagsmiddagar voro alltid litet söckniga, aldrig några främmande. Alving DamKlubb. 269 (1931). Det andra ledet i Näsströms bildteknik är att låta detaljer ur monumenten illustrera söckniga eller högtidliga sammanhang. Rig 1949, s. 81. Det man dagligen har inpå sig förlorar i egenart och blir söcknigt. SvD(A) 1960, nr 302, s. 15. SAOL (1998).
Spoiler title
Spoiler content