publicerad: 2002
SÖNA sø3na2, förr äv. SYNJA, SÖNJA, v. -ade, förr äv. -er, -de, -te, -t, -d (pr. sg. akt. sön Carl IX Rimchr. 77 (c. 1600), Kellgren (SVS) 1: 124 (1775); -ar Möller (1790) osv.; -er OPetri 1: 55 (1526), Weste FörslSAOB (c. 1817). — pr. sg. pass. -as Swedberg Lefw. 213 (1729) osv.; -es RA I. 3: 396 (1594), Abrahamsson 247 (1726); -s Bergv. 1: 44 (1621). — ipf. -ade Möller (1790) osv.; sonde G1R 14: 399 (1542), LPetri SalPred. 2: 10 (1561); sönde PErici Musæus 2: 16 a (1582), Schultze Ordb. 4686 (c. 1755); sönte VDP 1670, s. 275, Lindroth Gruvbrytn. 1: 172 (1955). — sup. sondt LPetri 2Post. 309 a (1555); sönat Schultze Ordb. 4686 (c. 1755) osv.; sönt Arvidi 112 (1651), Weste FörslSAOB (c. 1817). — p. pf. sont OPetri 3: 341 (1530); sönad Lind (1749) osv.; sönd LPetri 2Post. 121 b (1555); sönt Arvidi 112 (1651)). vbalsbst. -ANDE, -ING.
Ordformer
(son- 1530 (: sont, p. pf.)—1561 (: sonde, ipf.). syn- (-ij-) 1562—c. 1755. söen, pr. sg. 1619. sön- (-öh-, -öö-) 1525 osv. -a 1604 osv. -ia (-ie, -j-, -y-) 1525—c. 1755)
Etymologi
[fsv. synia, sönia, neka, vägra, avslå, sv. dial. söna, synä, sönä, neka, vägra, söla, försumma; jfr fd. søniæ, fvn. synja; jfr äv. got. sunjōn (i ssgn ga-sunjoda, han rättfärdigade sig); avledn. av den stam som föreligger i got. sunja, sanning, o. i avljudsförhållande till SANN, adj., o. nära besläktat med SYND. — Jfr SÖN, sbst.2, SÖN, adj.]
1) (†) vägra l. neka l. förvägra; avvisa l. försmå. Söna.. (dvs.) Vägra. Gam(malt) ord som blott förekommer i kyrkostil, och äfven där sällan. Weste FörslSAOB (c. 1817). — jfr FÖR-SÖNA. — särsk.
a) med indir. o. direkt obj., i uttr. söna ngn ngt, vägra l. förvägra ngn ngt; äv. med underförstått indir. obj.; särsk. i fråga om vägran att ingå l. lämna samtycke till äktenskap. Thet är wor fadher wij gåå til, han sönyer oss inthet thet oss görs behooff. OPetri 1: 55 (1526). Skall then skelmen migh en hoora sönia / Lijka som iagh ey kunde henne lööna. Rondeletius 66 (1614). Kåål, Humla och then Frucht som Gud ej Bonden söner. Spegel GW 132 (1685). Hon (har) sedermera .. låtet sigh uthan någon orsak förandra och sönt honom ächtenskap. VDAkt 1686, nr 150, Tingsprot. 22 ⁄ 3. Ingen lärer synas wara så obillig, att han will utan skiäl sönia sådan (dvs. trolovad) brud. FörarbSvLag 1: 279 (1690). Om try ting beder jag tig, min gunstige Läsare, ganska fliteliga: sön mig doch icke min bön, ther hon finnes skiälig. Swedberg Schibb. e 1 b (1716). (Fariséen) tänker, det är rätt åt honom (dvs. den arme syndaren), at han blifwer qwar i fördömelsen och förderfwet, och sön honom således all skyldig tjänst och kärleks pligt. Borg Luther 2: 386 (1753).
b) med enbart sakobj. l. efterföljande inf.
α) vägra att bevilja l. bifalla l. hörsamma (ngt, särsk. bön l. begäran l. önskan o. d.), avslå; med avs. på befallning: vägra att lyda l. hörsamma; äv. med obj. ersatt av en efterföljande inf., i uttr. söna att göra ngt, vägra att göra ngt. Thens elendes böön sön icke. Syr. 4: 4 (Bib. 1541). Ej Suckan belöner / När Flickan hon söner / At blifwa rätt spaak. Lucidor (SVS) 24 (c. 1670). Hvilken begäran (dvs. om bekräftelse på förlikning) rätten ej sönia kunde. NoraskogArk. 6: 240 (1674). SColumbus Vitt. 93 (c. 1678; med avs. på befallning). Jag också ingen annan lön / För mitt besvär och kostnad tager, / Än endast några löf af lager. / Jag hoppas, at man det ej sön. Kellgren (SVS) 1: 124 (1775).
β) avvisa l. säga nej till l. försmå (ngt); äv. utan obj.: vägra l. säga nej. Ja, then Jungfru wacker och skön, / Ey heller sådan Sänger (dvs. dunsäng) söen. Sigfridi H 7 a (1619). Fijnt Damask til en Kiortel skön / Vthsättier iagh, om hon ey sön. Chronander Surge C 3 b (1647).
c) med enbart personobj.: vägra att göra till viljes; avvisa. War giffmild och dandes emoot them Gudhfruchtiga, Men sön them ogudachtigha. LPetri Sir. 12: 4 (1561). Hans Tårar tilra tätt, O Gudh migh intet söön. Achrelius Dan. B 4 a (c. 1690).
2) (†) förhindra (ngt att komma till stånd l. bli utfört); lägga hinder i vägen för (ngt), hindra l. hålla tillbaka (ngt). G1R 2: 112 (1525; med avs. på stämning). Så tillåter icke Gud sitt ord aldeles förqwäfjas, och thesz lopp hindras, fast thet af mongom wrongsintom och hin onda til en tid hindras och sönas. Swedberg Lefw. 213 (1729).
3) (förr) försumma (föreskriven arbetsskyldighet l. avgiftsplikt o. d.) vid tilldelad l. inmutad gruva l. fyndighet; förverka rätten (till fyndighet l. gruva) på grund av sådan försummelse; äv. abs. Then Bergsman som sön sin Grufweskifte, böte tre marker. Bergv. 1: 48 (1621). Vthaff Saakören taghe Bergmästaren och löhne en annan som gör thet arbete som sönes. PrivBergsbr. 1649, 3: mom. 14. Förut inmutad eller bearbetad mineralfyndighet, som blifvit sönad, må ånyo inmutas. SFS 1884, nr 24, s. 1. Hvilket ansvar åligger en grufveföreståndare, om han sönar? VL 13 ⁄ 4 1894, s. 3. PT 1902, nr 137 A, s. 1 (i p. pf., om fyndighet). Medan många mindre gruvor förklaras sönade – stängda enligt gruvlagen – har en ny malmgruva öppnats inom Huddinge kommun söder om Stockholm. SvD 17⁄ 8 1968, s. 3. SAOL (1973; angivet ss. ålderdomligt). — särsk. (†) i uttr. söna med (arbete), försumma (arbete). Efter wid Grufwan alt för mycket sönes med Grufwe-arbetet och wattubärningar .. kan (osv.). Bergv. 1: 40 (1612).
Anm.: I nedanstående källor förekommer ordet i en eljest icke anträffad bet.: förstå, inse. (Sv.) Söna .. (ty.) Verstehen .. (lat.) Percipere. Schroderus Dict. 255 (c. 1635). (Sv.) Söna, (lat.) agnoscere. Dens. Comenius e 5 a (1639).
SAOB
Alfabetisk lista
Spoiler title
Spoiler content