TABULAT tab1ula4t, n.; best. -et; pl. = l. (i bet. 2) -er.
Etymologi
[jfr eng. tabulate; av tabulatus, p. pf. av lat. tabulare, förse med plankor, bildning till tabula (se TAVLA)]
1) (†) golv (se d. o. 1). Öffwer thetta collegium (i Wittenberg) äro tuänne tabulat, hwariäst äro sköna stuffwor förlänta aff churfürsten till att giästa på för studenterna. Bolinus Dagb. 25(1667). Biurman Brefst. 179(1729).
2) [djurens skelett bestod av rör med tvärställda ”golv”] zool. (i pl.) fossila koralldjur tillhörande ordningen tabulata. Ramsay GeolGr. 2: 66(1913). Tabulaterna är den andra av de två stora korallgrupper, som nu är helt utdöda. DjurVärld 1: 301(1960).
