TAKTA tak3ta2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
1) i sht hippol. motsv. TAKT 1 c, om häst: röra sig i oren gångart, vanl. mellan skritt o. trav, trippa, dansa; äv. allmännare, om person l. sak: röra sig på lätt trippande l. dansande sätt; äv. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv. om rörelse o. d.: som kännetecknas av att den som rör sig taktar. Ehrengranat Ridsk. I. 1: 60 (1836; om rörelse). Då jag väl kommit upp på hästen, gick allt som det skulle och jag .. lät honom konstmässigt dansa eller tacta. Wingård Minn. 11: 58 (1849). I mjuk one-step taktade han mot dörren, som han sett pappa och mamma och alla de andra ”fåna” sig i somras en gång på en bal. Lieberath Knekt. 68 (1914). Sulorna trampa och takta / på gatan, av daggen så våt. Sjöberg FridaB 22 (1922). Möjligen var det lite bekymmer runt sista kurvan då Ata Star L taktade i travet lite och ett par av motståndarna närmade sig. GbgP 10 ⁄ 5 1987, s. 50.
2) motsv. TAKT 3: (numera föga br.) sjunga l. spela (ngt) l. gm att sjunga osv. markera takten; äv. utan obj. Rundhult taktade andra stämman. Essén Än 100 (1921). Bastuban taktar den valsen, så öm. Sjöberg FridaB 68 (1922). Om en stund börjar ett dragspel takta genom ett öppet fönster. BygdFolk 1: 307 (1927). Östergren (1954).
Särsk. förb.: TAKTA IN10 4. (mera tillf.) till 2: (börja) skandera l. sjunga (i takt med ngt). Baku, Baku, så långt borta, så långt borta, taktade jag in i ljudet av järnvägsvagnarnas hjul mot skenornas stål. Rosen InshAllah 26 (1935). —
TAKTA UR10 4. till 1, om travhäst: (visa tendens att) falla ur sin trav l. börja galoppera. Miroga skuggade (den ledande travhästen) hela vägen, gick till attack på upploppet, men hon taktade ur. PiteåT 23 ⁄ 6 1986, Bil. s. 5.
SAOB
