[jfr d. tempel, t. tempel; av ä. fr. temple (fr. tempe), av ffr. temple, av lat. templum, tvärliggande (ut- l. sammanspännande) trä i byggnad, vågrät takläkt (i pl. templa), ordet kan möjl. sammanställas med lit. tem̃pti, spänna, utvidga, o. fvn. þǫmb, utspänd mage (se Ekbo SupplHellquistOtr.(c. 1990)). — Jfr TEMPEL, sbst.2]
(†) redskap (i sht av järn) bestående av två skjutbara delar som används för att vid vävning i vävstol spänna ut väven så att den håller jämn bredd, spännare (se SPÄNNARE, sbst.1 II 1 c); äv. i uttr. ett par templar, spännare. Sex par Templer och 3 Redekambor. BoupptSthm 1669, s. 996, Bil. Wäf Stolar .. Skottspolar .. Tämplar. BoupptVäxjö 1781. För att under väfningen hindra inslaget att hoprycka väfvens kanter, eggar eller stader, användes spännaren eller tempeln, hvilken på handväfstolen utgöres af tvenne skjutbara linialer, hvilkas ändar äro försedda med spetsar, som gripa in vid hvardera staden. Andersson Väfn. 10(1880). Kjellberg Ull 389(1943; om ä. förh.).
Ssg: TEMPEL-BRIST. (†) bristning i varp som förorsakats av spännarens taggar. Tempelbrist på wäfnader, belägges efter storleken med 2 til 4 öre S(ilver)m(yn)ts böter. OrdnSidenHandt. 6 ⁄ 6 1753, s. 30.
