TEMPELRIDDARE tämp3el~rid2are, m.; best. -en; pl. =.
Etymologi
[jfr dan. o. nor. bm. tempelridder, nor. nn. tempelriddar, t. tempelritter; ssg av TEMPEL, sbst.2, o. RIDDARE]
tempelherre; äv. om medlem av tempelriddarorden. Serenius 235 (1734). Muhammedanernas anförare, sultanen Saladin, högg med egen hand ned tempelriddarnes stormästare af harm öfver den trolöshet, som denne så många gånger visat. Waldenström Österl. 313 (1896). Tempelriddare (dvs.) medlem av tempelriddarorden. IllSvOrdb. (1955). Även om denna nya orden inte hade väckt så mycket uppmärksamhet gjorde den helige Bernards engagemang att tempelriddarna rönte stort intresse i monastiska kretsar. Retzlaff Barber NRiddersk. 80 (1996).
Ssg: TEMPELRIDDAR-ORDEN. (nykterhets)orden grundad 1845 i Förenta staterna o. numera främst verksam i de nordiska länderna; äv. (tillf.) om tempelherreorden. SvD 24 ⁄ 4 1928, s. 9. Guillou Jerusalem 365 (1998; om tempelherreorden).
