SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 2004  
TEMPORELL täm1pωrä4l -po-, adj.; adv. -T.
Ordformer
(-el 1727 (: temporelt, n.)1904. -ell 1697 (: temporelle, pl.) osv. -elle, sg. 1795)
Etymologi
[jfr t. temporell, ävensom eng. temporal; av fr. temporel, av lat. temporalis, till tempus, tid (se TEMPUS)]
(numera föga br.)
1) som avser l. är avsedd för l. rör viss tid; temporär l. tillfällig; särsk. i uttr. temporellt arrende (jfr ARRENDE 1 e). RARP 16: 346 (1697; om arrende). (G. III förklarade värvningstvister) icke vara någre justitiemål .. emedan de avgöras .. efter temporelle och lokale författningar och reglementer. Wedberg 1HD 109 (i handl. fr. 1789). Culturen .. utsträcker sitt herrawälde utöfwer de gränsor, som temporella fredsslut uppdragit. SvLitTidn. 1817, sp. 305. (Växternas avarter) böra indelas efter deras grundorsaker, nemligen först temporella, som hafva sin orsak deruti, att frön grott på olika tid. Fries BotUtfl. 2: 281 (1852). (Att historieämnet behöver åskådlig framställning) beror därpå, att mänskliga släkten där träda oss tillmötes i .. växlande gestalter, under .. skiftande temporella och lokala förhållanden. PedT 1892, s. 139.
2) (i ä. fackspr.) temporal (se TEMPORAL). Vid conditionella, causala och temporella satser uteslutes ofta begynnelse-conjunktionen. Broocman SvSpr. 57 (1810).
3) timlig l. världslig, särsk. (om utländska förh.) i fråga om kyrka: som avser materiell egendom o. d. Med reformationen blef den katolska kyrkan i Irland en konfiskerad kyrka, i hvars alla temporella rättigheter den protestantiska inträdde. Geijer BlåBok. 65 (1837). Auerbach (1915).
Spoiler title