TENNA, v., anträffat bl. i inf. o. ss. vbalsbst. -ING.
Ordformer
(ten- 1725—1747. tenn- 1772—1789)
Etymologi
[fsv. tinna; jfr ä. t. zinnen, ävensom eng. tin; avledn. av TENN, sbst.2 — Jfr FÖR-TENNA]
(†) förtenna; ss. vbalsbst. -ing äv. konkret(are). Swedberg Ordab.(1725). Det (är) .. altid ägarens winning at hålla tenningen så tunn som möjeligit är. Rinman Jernförädl. 132(1772). En Tenning kallas vid förtent blecksmide et visst antal betade järnbleck, som på en gång tagas til förtenning. Rinman 2: 986(1789).
SAOB
