TERMINATIV tær4minati1v, äv. 1004 l. 300~2, adj. o. sbst.; ss. adj. med adv. -T; ss. sbst. n.
Etymologi
[jfr t. terminativ, eng. terminative, fr. terminatif; till p. pf.-stammen av lat. terminare (se TERMINERA) efter mönster av sådana ord som DETERMINATIV, PERFEKTIV, PREDIKATIV]
I. språkv. ss. adj., om verbforms aspekt l. aktionsart: angivande ett skeendes förlopp ss. till tiden begränsat, avgränsad, perfektiv; motsatt: durativ, imperfektiv. Noreen VS 5: 204 (1906). Den terminativa aspekten anger tillvaron af en afgörande .. vändpunkt .. i motsats till den kursiva aspekten. Noreen VS 5: 648 (1912). Thorell SvGr. 7 (1973).
II. (numera föga br.) ss. sbst., om (verb(form) l. uttryck angivande) terminativ (i bet. I) aspekt l. aktionsart. Noreen VS 5: 204 (1906). Mycket vanligt är .. att ett terminativ bildas af ett kursivt verb medelst sammansättning, t. e. slumrar : inslumrar eller går : går ut. Noreen VS 5: 649 (1912).
