[jfr eng. o. fr. terramare; av it. dial. terramara, pl. terramare, ett slags näringsrik jord, bronsålderssamhälle som hittats i sådan jord (o. vars lämningar bidrar till dess näringsrikhet), av terra (se TERRA, sbst.) o. mara, dialektal form för marna, märgel, av senlat. marla, margila, dimin. av lat. marga, dets. (se MÄRGEL)]
(i fackspr.) om (lämningar av) bysamhälle från italiensk bronsålder (ca 1800—900 f. Kr.) anlagt på pålverk, trol. som skydd mot översvämningar. VittAMB 1874, s. 191. Terramarorna — lemningar efter ett slags pålbyggnader på torra landet. AntT VI. 3: 18(1880). I terramarorna finnas dels större kärl af en gröfre vara, dels (osv.). Ymer 1912, s. 448. I äldre handböcker förekomma ofta beskrivningar av terramarorna som .. synnerligen välplanerade städer, byggda som pålbyggnader på torra land med rätvinklig plan .. man (vet) numera, att denna uppfattning är en fri konstruktion. Boplatserna äro varandra sinsemellan mycket olika. 2SvUppslB 29: 69(1954).
Ssg: TERRAMARE-, äv. TERRAMARA-KULTUR. italiensk bronsålderskultur, kännetecknad av bysamhällen anlagda på pålverk; jfr kultur 8. Ymer 1912, s. 448. Terramarekulturen .. med slättlandskapet i nuv. Emilia—Romagna som huvudsakligt utbredningsområde. NE(1995).
