[jfr dan. o. t. terrier; av eng. terrier, av fr. terrier, som har avseende på jord l. jordkula (jfr terrier, gryt, jordkula), i frasen chien terrier, hund lämplig för grytjakt (l. av fr. terrier, terrier, utlöst ur denna fras). — Jfr FOXTERRIER]
ss. gemensam benämning på grupp av hundraser, ursprungligen använda ss. grythundar o. oftast kännetecknade av energiskt temperament, robust o. kraftfullt utseende, sträv päls, kraftiga käkar o. god förmåga att gräva; äv. om individ av sådan ras, i sht foxterrier l. annan ras som till utseendet liknar denna; äv. i jämförelser, för att beteckna att ngn är energisk, envis eller ettrig. TIdr. 1886, s. 98. Ett par små vita terriers, som dansade bredvid varandra i samma koppel. Hallström Leon. 311(1928). Jag blev ivrig och grävde som en terrier efter en råtta. Renner Berge o. Lanier 91(1930). Han hade något av terrier över sig. Han hängde fast med tänderna till dess han var sönderslagen. Berg BlåDrag. 125(1936). Skotska terriern tävlar med airdalern om populariteten. Edström Hund. 78(1948). Terrierna .. var ursprungligen avsedda för jakt under jorden (grythundar) men hålles numera mest som sällskapshundar. DjurVärld 12: 342(1960). Terrier är samlingsnamn på en grupp hundraser som har sitt ursprung i Storbritannien. NE 18: 189(1995).
Ssgr: TERRIER-KORSNING. särsk. konkret; jfr korsa 10 c β. Pella är en liten svartbrun terrierkorsning. TurÅ 1954, s. 164.—
