SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 2004  
TESTATOR testa3tor2 l. täs-, m. ⁄ ⁄ ig.; best. -n; pl. -er -atω4rer.
Etymologi
[jfr t. o. eng. testator, fr. testateur; av lat. testator, vittne, testator; till testari, intyga, bevittna, göra testamente (se TESTERA)]
(i sht i fackspr.) person som testamenterar bort ngt, testamentsgivare. Testator må gijfva hvar 10:de penningh, om han hafver barn effter sigh. RP 17: 227 (1657). De dödas, testatorernes, rätt plär man .. anse för helig och ej onödigtvis gäcka deras förtroende. Tegnér (WB) 9: 266 (1840). Sålunda stadgas i en lag av 1327 att testator kunde borttestamentera hälften av sin aflingejord (förvärvad jord), om han var frisk och sund, däremot endast tredjedelen .. om han var på sjuksängen. Kinberg LagSinnessj. 30 (1926). Efter hand alltmer dominerande förekommer donationer .. i testamenten för att av vederbörande kyrklig institution utverka att själamässa hölls över testatorn. Carlsson o. Rosén SvH 1: 151 (1962). Testamentet upprättades i laga form och testatorerna var vid upprättandet vid sina sinnens fulla bruk. 1NJA 1985, s. 597. Ett testamente skall tolkas på det sätt, som kan antagas överensstämma med testators vilja. NorstedtJurHb. 635 (1987).
Spoiler title
Spoiler content