TESTERA, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[jfr d. testere, t. testieren, fr. tester; av lat. testari, intyga, bevittna, göra testamente, till testis, vittne, med bortfall av -r- o. ombildning till i-stam av ett ä. tri-sto- (jfr osk. trstus, ack. pl., vittnen), till tri-, ssgsform av räkneordet för ’tre’, o. roten i STÅ; grundbet. är ’stående som (d)en tredje’ (dvs. i förhållande till parterna i målet). — Jfr TESTABEL, TESTAMENTE, TESTATION, TESTATOR, TESTIFIERA, TESTIKEL, TESTIMONIUM]
(†)
1) med avs. på ngts riktighet l. ngns behörighet o. d.: intyga, betyga, bekräfta, bevittna, bevisa. (En) enkia söker tillgifft för mantalsp(enninga)r, efter hon är .. fattig och miserabel .. häradzfogden begärer att Acad(emie)n wille allenast testera det hon, och om flera sådane woro, äre uthfattige, så will han afföra dem i sin (mantals)längd. UUKonsP 10: 51 (1673). Ekbohrn (1904). särsk.: refl., om person: legitimera sig. Där I rätt agera, skole I thill eder bättre försäkring kunna testtera eder som commissarier. AOxenstierna 13: 87 (1635).
2) borttestamentera (ngt); äv. intr.: upprätta testamente. Ingen Apostat skulle kunna testera, bortgifwa, sälja sin förmögenhet, utan skulle den tillfalla hans Christna anhörige. Rydberg o. Tegnér Engelhardt 1: 200 (1834). För bevisningen om ett testamentes verklighet erfordras i allmänhet tvänne vid testerandet på en gång närvarande gode män. Schrevelius CivR 3: 282 (1858). Ekbohrn (1904).
