publicerad: 2004
TIDA ti3da2, adv. o. adj., -are.
Etymologi
I. ss. adv.
1) ofta; äv.: ideligen, oavlåtligt; särsk. (o. numera bl.) pleonastiskt l. förstärkande i förb. med mer l. mindre liktydigt ord, i uttr. tida och ofta, se OFTA I 1 c α, tätt och tida. Ty skal man sigh ock strax vmwenda, Ä huru tijda thet ock kan henda. At han råkar j syndena falla. OPetri 4: 527 (c. 1550). (Motståndaren) rusar .. emot Sorle, och höggo de förfärliga och tida. Björner Sorle 26 (1737). Min gumma .. har det laget att låsa in allt starkt, och jag kommer inte så tida åt något. Strindberg Hems. 137 (1887). Att strider och fejder tätt och tida uppkommo mellan godarne och deras anhängare. Klinckowström BlVulk. 1: 72 (1911). Från predikstolen .. hördes tida hans allvarliga förmaningar. ÅbSvUndH 8: 139 (1923).
a) (†) i komp.: oftare; i förb. med negation äv.: flera gånger. Tætta bodt biwdz tiig eij tidare. G1R 1: 105 (1523). Efter then tijden lät H(ans) N(åd) tijdare predika för sig än tilförende. HH 20: 130 (c. 1565). Tidare, (dvs.) offtare. Swedberg Schibb. 389 (1716). För politiska hvälfningar voro de smärre staterna mest utsatta, dock kanske ingen tidare än Syrakusa. Palmblad Fornk. 2: 44 (1844).
b) (†, utom i slutet) i superl.: rätt ofta l. emellanåt l. allt som oftast; äv. (jfr huvudmom.): ideligen, oavlåtligt; äv. övergående i bet.: i allmänhet, vanligen, oftast. (Höga herrars vänskap är bräcklig) emedan tidast händer, at dät minsta förseende kan jämwäl de största förgångne tienster uti theras minne utplåna. Hermelin DuFour E 5 b (1683). Som the sig frucktade mäst för dragare-plogen, / Kände the tidast åt, om them wäxt horn uti pannan. Palmfelt Ecl. 24 (1740). Bekymmersamma och granlaga värf, sådane som i allmänna lefvernet tidast förekomma. Liljestråle Fid. Föret. 3 (1797). — särsk. (numera föga br.) i uttr. som tidast, som oftast. LPetri 1Post. F 7 b (1555). Folkets gamla sånger yppa som tidast sådant, som fränder welat hafwa doldt. Afzelius Sag. 4: 30 (1842). jfr SAOL (1986; angivet ss. ”åld.”).
2) (numera mindre br.) tidigt; i superl. förr äv.: mycket tidigt; förr äv. närmande sig l. övergående i bet.: i (god l. rätt) tid. RA II. 2: 315 (1617). Faller någon af wåre Hof-tienare ut i Siukdom .. skal Wår Hof-Qwartermästare .. om sådane the ringares herberge .. Skyndesamt och tidast en rätt åhoga draga. Schmedeman Just. 1174 (1687). Han giorde stora ting, och alt blef tijda färdigt. Spegel SalWijsh. 26 (1711). Af alt wårsäde, kunna ärter, lins och hafra utsås tidast. Gadd Landtsk. 3: 290 (1777). I morgon tida / Börjas kampen för er frihet! Elmblad SDikt. 201 (1887). En lappman .. ut på långfärd drog / åt söder, om våren tida. Mörne ÖHavMars 70 (1939). Spåren (i snön) gick i sicksack av sömndruckna barn / som lagat sig till skolan så tida. Henrikson Bit 92 (1970). — särsk. i förb. (o. samordnat) med särla l. sent, i sht ss. beteckning för att ngt görs l. sker ofta l. jämt o. ständigt, från morgon till kväll; jfr TITT 2. Swedberg SabbRo 521 (1688, 1710). Tacka Herren i himmelen sent och tida af trogna hiertan. KulturbVg. 3: 191 (1766). I hvar timma / Från tida och till särla. Bååth Dikt. 108 (1879). När hjertats små sorger genera / Ens tillvaro tida och sent, / .. Man bryr sig om platt ingenting. Hedenstierna Kaleid. 153 (1884). Arosiana 6: 230 (1944). jfr SAOL (1986).
II. ss. adj.
1) (†) ofta förekommande; upprepad l. idelig l. ständig; äv.: talrik; i komp.: som förekommer oftare l. i tätare följd. LPetri Kr. 121 (1559). Haff icke tijdha omgenge medh een songersko. LPetri Sir. 9: 4 (1561). Tidare predikande i klosterkyrkian. RP 9: 120 (1642). Hennes tida och djupa suckar betogo henne nästan all röst. Ekelund Fielding 109 (1765). Bekommer icke gödseln, förmedelst tida och måtligt vatnande, tilräklig fuktighet? SamlRönLandtbr. 1: 23 (1775). De tida ombyten af Krig, Fred och Förbund. Bergklint Sam. 2: 38 (1802). Malmström Hist. 5: 230 (1877).
2) (numera föga br.) tidig. (Kronan är) en swår börda och tyngd, hwilken .. skulle Ed(er) Kongl(ige) Maj(estä)t i de tida år tryckt hafwa (om hjälp saknats). HC11H 5: 96 (1672). Then tida morgonstunden. Sahlstedt Hoffart. 132 (1720). Långlåstan, är .. icke af de tidaste grässlagen. Gadd Landtsk. 2: 388 (1775). Tida och sena afstickare åt ett visst håll måste ju .. komma. Gellerstedt Glänt. 94 (1909). Då det nu visar sig, att 1344 års kalendarium bygger på ett tidare från omkr. 1280, måste (osv.). KyrkohÅ 1939, s. 131. Östergren (1957). — särsk. (†) om död(sfall): som inträffar alltför tidigt, förtida. Såsom Gud alsmächtig .. behagat genom en tida död hädankalla M(in) H(erres) enda kiära Dotter (osv.). Biurman Brefst. 5 (1729). Bellman (BellmS) 19: 237 (1793).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content