Etymologi
[fsv. tidher, adj. (anträffat bl. i n., komp. o. superl.), som händer l. timar l. är av intresse, sv. dial. tid, kvick, tidig; motsv. fvn. tíðr, som är på färde, som inträffar ofta, viktig, äv.: snabb (nor. nn. tid, som inträffar ofta, isl. tíður, som inträffar ofta m. m.); sannol. adjektivering av TID, sbst., i predikativ ställning (se närmare K-G Ljunggren Adjekt. 38 ff. (1939)). — Jfr TIDA, adv. o. adj., TIDENDE, sbst.1, TITT]
(†)
1) som i närvarande tid händer l. timar l. har hänt l. timat; som tilldrager sig l. är på färde; anträffat bl. i predikativ ställning, i sht i frågesats inledd av vad. Wethe nogen besked åm .. huad ther skall ware tidest i rydzland. HFinlH 4: 211 (1556). I warenn welkom(m)en kär Sonnen minn, .. hwadh tidtt är spordtt på tingome(nn) dinn. Visb. 1: 27 (1572). Huad är tÿdt j kongens gårdh, / du dölg dhet intet för migh. Visb. 2: 142 (c. 1695). Om morgonen efter, sände Signi til sina bröder, at weta hwad titt wore. Björner Vols. 11 (1737).
2) ss. förled i ssgr: snabb l. snar l. tidig.
Ssgr (till 2; †): A: TID-FRÅGEN. särsk. om dödsfall: (alltför) tidig. Thesse .. sorgfulle Föräldrar äre öffuer sin .. Sons tijdhfrågna dödh .. hierteligh bekymbrade. Georgii Rosenhane 5 (1615). Georgii Rosenhane 12 (1615). —
-FÖDLING. (tid- 1541—1752. tide- 1790, 1807) om djur som fötts tidigt på året. 1Mos. 30: 42 (Bib. 1541). Lam, som woro tidfödlingar, och sidfödlingar, eller the som föddes om wåhren och om hösten. Hastfer Får 77 (1752). Möller (1790, 1807). —
-RÅDIG. om person: som snart l. lätt ändrar sig; obeslutsam, villrådig. På både sidor äro the förnögde, at skiljas åt, fast pigan war först tidrådig. VDAkt. 1753, nr 256. Lundell (1893).
B: TIDE-FÖDLING, se A.
SAOB
