TILLBEHÖRIG, adj. (se för övr. BEHÖRIG). (förr äv. skrivet ss. två ord)
Etymologi
[liksom ä. d., d. tilbehørig bildat efter mlt. tōbehȫrich, tillhörande, tillhörig, avledn. av tōbehȫren (se TILLBEHÖRA); jfr äv. ä. t. zubehörig; av TILL o. BEHÖRIG l. möjl. i vissa fall avledn. av TILLBEHÖR l. TILLBEHÖRA]
(†)
2) tillbörlig, lämplig, passande; jfr TILLBEHÖRLIG 2. (Husföreståndaren) föresettia hwariom och enom (av tjänstefolket), j Rettan tidh, tilbehörighe syszlor och arbete. Paulinus Gothus ThesCat. 420 (1631). Konungen i Danmark .. (menade) at han wille behålla alt hwadh han i kriget .. wunnit och inkrechtat hade, och thet med al tilbehörig proprieté och souveraineté. Spegel Dagb. 147 (1680).
Avledn.: TILLBEHÖRIGHET, r. l. f. (†)
1) till 1: tillbehör; hjälpmedel; äv. övergående i bet.: (nödvändig) förutsättning; jfr tillhörighet 3 b. Stenhusset .. medh des tilbehörigheter. BoupptSthm 1671, s. 1819. (Att) tusend År och flere löpa (ibland) sin kos innan alla .. tilbehörigheter på lika tid sammandrabba. Brenner Dikt. 1: Föret. 2 (1713). Skulle nu tomheterna (på smalbenet) ej .. blifva jämnade med första (för)bandet, employeras såsom .. en tilbehörighet les compresses gradués, för att fylla med. Martin Bensj. 141 (1782). Rydberg DSkön. 30 (1889).
2) till 2: tillbörlighet, lämplighet; jfr tillbehörlighet. Efter såsom saksens erkläckeliga beskaffen- och tilbehörighet erfordrar. Dalin Arg. 1: 297 (1733, 1754; skämts.).
